Jag
träffade Nadja för några år sedan, en kväll på en krog, i en
stad många mil bort. Det var i en sådan där sömnig
universitetsstad vid vattnet, du vet. En av de där sydländska
städerna som grundades någon gång för länge sedan. En stad byggd
på ruinerna av sig själv, en stad där livet rullar fram på moped
och där allt bara saktar in när det börjar osa mat genom
gränderna.
Just
den kvällen var jag på ”mitt” ställe – som nybliven
utbytesstudent hade jag börjat arbeta på en liten bar på
universitetsområdet. Mitt tredje bartenderjobb i livet. Världens
bästa sätt att lära känna ett nytt språk och en ny stad.
Så
här tidigt var stället halvtomt. Det hängde lite spridda grupper
av olika nationaliteter i baren och runt de stora träborden. Det
sorlade från borden och glas klingade svagt, medan små rökpuffar
steg mot taket här och där som små önskningar om uppmärksamhet.
Jag höll på att fixa ett bord till vårt lilla sällskap av spridda
utbytesstudenter. Folk skrattade, skålade och lade sina
beställningar i baren, där den söta lilla Alessia serverade dem
glatt. (Alessia som jag förövrigt delade lägenhet med - och säng
ibland.)
Jag
hade frigjort ett bord framme vid scenen, vinkade till gänget och då
såg jag en ny tjej. Smal. Söt. Stod och pratade med några i
gänget, och hängde med dem mot bordet, mot mig.
Jag
njöt av att titta på henne när hon rörde sig genom lokalen. Hon
var så uppenbart medveten om alla ögonpar som vändes mot henne,
och samtidigt så grym mot de som tittade. Hon fångade upp blickarna
med sina stora ögon. Så höll hon dem iskallt tills killen började
flacka med sin. Då vände hon bort och gled förbi som om killen
slutat existera. Allt i en svepande rörelse, med långsamma steg
genom lokalen.
Ja,
vi män älskar vackra kvinnor. Men de kvinnor som vet hur vackra de
är, de är kvinnor vi inte klarar av. De har all makt, hela
övertaget, och får oss att bli små pojkar genom att genomskåda
oss och vår längtan. De skapar en känsla hos oss som när mamma
hittade porrtidningarna under madrassen. Vi känner oss påkomna,
snuskiga. Varför fungerar det inte lika dant åt andra hållet?
Kanske för att kvinnor inte tänder på skönhet på samma sätt,
vad vet jag? Ni tänder väl på pengar, eller makt. Kanske skulle
jag kunna göra som Nadja gör om jag varit en Kändis. Eller om jag
varit uppenbart rik?
Men
då var jag bara en bartender-extraknäckande utbytesstudent som stod
vid ett tomt bord och stirrade på tjejen som närmade sig. Hon log
mot mig och satte sig bredvid Jaykie, en stor fotbollsspelare från
norr. De pratade tydligen om något. Jag satt mig ner bredvid henne
och försökte skapa någon slags kontakt. Totalt utan framgång.
Nadja log mot mig, sedan vände hon sig tillbaka mot Jaykie,
skrattade på ett viskande sätt och lade sin hand på hans enorma
överarm.
Jag
satt där och pratade om just inget med de andra som hängt med till
bordet. Det blev mycket trevligt, men jag hade konstanta
koncentrationsproblem på grund av Nadjas lår. Som var så nära,
markerat av jeansshortsen, solbränt, lent. Där, precis bredvid mig.
Men
så gav kvällen plats för natten, och husbandet hoppade upp på
scenen. Ljudnivån vreds upp, från pub-brus till
skrik-i-örat-på-den-du-raggar-på, och folket ställde sig upp,
drack ur flaskorna och gjorde de där töntiga danserna vid bordet du
gör, när du försöker dricka, röka och digga samtidigt.
Där
borde jag tröttnat. Jag brukade inte ragga på dansgolvet, utan
föredrog minglets sociala arena. Men Nadja stod kvar och jag med
henne, tömde mitt vin och drogs med till shotsbaren när gänget tog
steget dit.
Till
slut blev partystämningen för mycket, till och med för mig och min
snorkiga inställning. Efter tre mystiska shooters från Alessia
rockade jag ut på det gungande dansgolvet. Husbandet manglade
skickligt och svettigt på instrumenten och jag gled bort. Huvudet
liksom lossnade och seglade iväg, över hopen med kroppar som likt
min egen dansade, hoppade, gungade i takt med alla, med armarna
uppåtsträckta.
Svettiga
kroppar. Sexiga kroppar. Jag minns en snygging som drog av mig
tröjan. Jag minns naglar över bröstkorgen. Jag hoppade, snurrade,
dansade, i min egen bubbla av alkohol, som om ingen tittade på.
Efter
en natt, eller var det kanske en timme (eller bara en minut?) stod
jag helt slut, lutad mot den innersta väggen, och såg ut över det
överfulla stället som gick i vågor i takt med de sista pumpande
låtarna. Jag försökte skaka fram en cigg ur det sönderklämda
paketet från mina jeansfickor. Där blev jag plötsligt medveten om
Nadja som stod bredvid mig, med en hand på min arm.
”Nämen
hej snygging” sade jag lågt, ut i det öronbedövande ljudet av
ett gitarrsolo.
Nadjas
läppar rörde sig, och jag stirrade på de små svettpärlorna som
smekte huden under hennes lilla näsa. Med det tak-hoppande modet som
alkohol skapar drog jag försiktigt ett finger över de små
dropparna och stoppade sedan fingret i munnen.
Nadja
log och tog min hand. Så ledde hon mig ut förbi de hoppande
människorna. Förbi Jaykie som tittade upp och såg förvånad ut.
”Tackla
den du, mister Rugby!” skrattade jag nästan högt och lät mig
dras till dörren, ut från musiken.
---
Vi
föll ut i den tidiga morgonen, och blinkade mot varandra. Fyllan
gled liksom av oss och blev till ett tveksamt skratt. Det hängde ett
grått ljus över de tomma gatorna, som det gör innan solen tagit
dagen på allvar och rest sig på riktigt. Enstaka taxibilar rullade
långsamt förbi. Musik ekade ut genom spridda dörrar, förbi trötta
dörrvakter och försvann upp mot fåglarna som sjöng på
morgonsångerna.
Skrattet
blev till ett leende men ingen kom på något att säga. Jag hade min
jacka över min nakna rygg och vi delade på en cigarett medan vi
väntade på en taxi som orkade stanna. Sedan satt vi i baksätet och
höll varandra i handen. Jag tittade på Nadja, som riktade sina
stora ögon ut mot husen som gled förbi. Blink, blink. Långsamma
blinkningar. Hon sade inget när jag gav taxichaffisen min adress.
Och jag sade inget mer. Hon log lite mot mig när hon insåg att jag
tittade på henne, och jag smälte lite inombords.
Vi
kastade några skrynkliga sedlar till chauffören och klättrade ut
ur taxin, fortfarande med händerna som kramade varandra. Jag tittade
upp mot den stora dörr som ledde in till mitt trapphus.
Då
kysste Nadja mig på munnen. Jag skrattade högt och vi högg in på
varandra som tonåringar. Kyssandes knappade jag in koden på porten.
Kyssandes rörde vi oss genom trapphuset, upp i hissen. Vi tryckte
kropparna mot varandra på alla sätt vi kunde, som om kläderna inte
fanns, som om det enda som spelade roll var att våra munnar inte
fick tappa kontakten. Jag lirkade upp nycklarna ur fickan och låste
upp dörren medan jag tryckte upp Nadja mot den. Tokig. Kåt. Så kär
som man bara kan vara den första timmen i ett förhållande.
Vi
vände in i hallen på den lägenhet som jag delade med ett gäng
andra. Vi sparkade undan våra skor och skrattade och kysstes och
insåg att vi inte var ensamma i hallen.
Där
stod Alessia med stora bröst och stora rådjursögon. Alessia, som
verkade precis ha kommit hem från jobbet. På väg in till sin säng.
Eller min, kanske? Jag hostade och torkade läppstiftet från munnen
med baksidan av handen, släppte Nadja och flackade med blicken.
Nadja
hickade lite småfull och viskade något om toaletter. Med ett litet
leende på läpparna smet hon förbi Alessias spända kropp och
försvann in genom dörren med ett hjärta på.
”Ehm,”
sade jag, och försökte få fotfäste i hallen. Alessia drog
ljudligt in luft genom näsan och exploderade sedan.
”Och
vad i helvete har du för jävla rätt att öppna din smutsiga mun
nu, tror du? Din lilla horunge till misstag här på denna sketna
jord!” skrek hon på sin hemstads tunga dialekt med spottet
sprutande ur munnen.
”Nej,
jag tänkte väl…” Jag försökte febrilt komma på något att
komma med, samtidigt som jag tog av mig jackan, mest för att ha
något att göra, för att skapa en paus.
Alessia
stirrade på min nakna bröstkorg med rivmärkena på. Jag hade helt
glömt bort dem.
”Och
varför knullade ni inte klart därute om ni ändå hade börjat?”
skrek hon vidare. ”Det här var fan det lägsta jag kunde tänka
mig att en stor horköpandes grispappa som du skulle kunna hitta på
i sina bästa stunder längst ner i svinstian tillsammans med de
andra jävla kåtbockarna! Vad i alla sketna porrfilmers namn trodde
du skulle hända, va? En jävla trekant eller? Va?”
Hon
slet åt sig sin jacka och stormade ut ur lägenheten, och när hon
passerade mig tryckte hon båda knytnävarna hårt i mitt bröst. Hon
smällde igen ytterdörren och jag föll samtidigt bakåt i myllret
av skor och slog huvudet i väggen. Jag låg där och tittade upp på
den stora hallspegeln, som gungade oroväckande på sina krokar
ovanför mitt huvud, när Nadja kom tillbaka till hallen. Jag tror
inte för fem öre att hon hade använt toaletten, utan snarare stått
där bakom dörren på första parkett när vi spelade upp vår lilla
dokusåpa-scen som de goda kombo-boende vi var.
”Jag
förstod inte alla de där orden…” sade hon. ”Men jag tror inte
att hon var överdrivet intresserad av en trekant. Om vi säger så.
Jag visste inte att du hade flickvän.”
”Hon
lär inte vara intresserad av någon kant med mig i framtiden,”
sade jag och drog på munnen, försökte ta udden av situationen
medan jag klättrade upp i stående ställning igen. ”Och hon var
inte min flickvän. Mer av en knullkompis. Hon bor här i lägenheten
också.”
Jag
svepte armarna om Nadja och skulle kyssa henne på de rosa läpparna,
men hon vred sig mot köket, så det blev en puss på axeln. Det
kändes som vi tappat momentum, jag och Nadja. Hon tittade sig
småintresserad omkring i köket, sträckte de tunna armarna över de
underbara lockarna och sade:
”Jag
är dödstrött, ska vi lägga oss ner en sväng?”
Så
jag visade henne den breda madrassen på mitt golv, i det lilla rum
jag kallade hem. Nadja sträckte ut sig och verkade somna samma
sekund som hon stängde ögonen. Jag stod i dörröppningen och
tittade på den späda kroppen. Så vacker. Så oantastbar. Sedan
rökte jag en sista cigarett ute i köket och borstade tänderna. Jag
låg på sängen en lång stund och tittade på hennes solbrända
kind och rosa läppar. Men jag rörde henne inte.
---
Det
var början på min och Nadjas bekantskap. Jag vet inte riktigt vad
jag annars ska kalla det. Vi kysstes inte mer. När jag vaknade var
hon borta, men jag hade en handskriven lapp bredvid sängen med
hennes nummer och ett ”Hej”. Ingen ”puss” inget ”ring mig”.
Bara nummer och Hej.
Jag
hörde av mig många gånger under veckorna som följde. Naturligtvis
direkt när jag hittade lappen, kåt som en femtonåring och
bakis-skakis knappade jag snabbt in ett patetiskt meddelande som
innehöll meningar som ”tack för en underbar kväll igår” och
”när kan vi ses igen?” och avslutades med en ”tungkyss!”
Inget
svar.
Jag
skickade fler meddelanden, ofta sent på kvällarna när jag fått i
mig ett glas vin eller en hel flaska. ”Tjenare snygging jag är på
den och den krogen kommer du hit?”
Inget
svar.
Jag
försökte ringa ibland på natten, när jag var på väg hem ensam
till mig själv.
Inget
svar, tack gode gud.
Så
en dag satt jag på en av stadens alla små piazzor. Ett av alla de
torg som låg bortanför turiststråken, ett torg där de små
gummorna drog sina svarta klädnader om sig och kisande tittade på
barnbarnen som sprang och jagade duvor på kullerstenarna. Värmen
steg vibrerande från all sten, och människorna lutade sig tillbaka.
På ett litet café satt jag med vitt vin utspätt med sodavatten,
samt ett enormt glas färskpressad apelsin- och citron-juice – ett
av de största glas juice jag någonsin sett. När jag tröttnat på
mitt sällskap av cigaretter och dålig bok tog jag upp mobilen och
skrev ett nytt meddelande. Ytterligare ett av de där meddelandena
som jag intalade mig själv skulle vara det sista.
”Sitter
på den och den piazzan med ett underbart glas juice framför mig.
Men jag saknar någon att prata med. Intresserad?”
Inget
svar.
Men
efter en kvart eller så slog hon sig plötsligt ner vid mitt bord,
med ett lika stort glas juice och ett litet, hemlighetsfullt leende.
”Vilken
bra idé, ” sade hon. ”Jag var ute på stan men det är ju bara
alldeles för varmt!”
Jag
visste inte riktigt vad jag skulle säga.
Men
det förändrades. Nadja visade sig vara en underbar person att prata
med. Eller kanske inte så mycket ”prata med” som att ”prata
till”. Hon sade inte mycket, jag kämpade hårt med att försökta
förstå vad det var hon själv egentligen funderade på och brydde
sig om, under allt det där håret och den hårda men oh så vackra
fasaden. Jag vet väl inte riktigt det än. Hon gillar väl inte att
prata så där överdrivet mycket. Särskilt inte om sig själv.
Men
för någon som jag, som älskar att prata, så är Nadja en underbar
lyssnare. Jag kan rekommendera dig att pröva själv, om du kan hitta
henne. När du säger något som intresserar henne, så lutar hon sig
lätt framåt, fångar dig i sina ögons guldglans. Du känner att
det är bara du i hela världen som har något vettigt att säga.
Men
när du är tråkig och tappar fart, då lutar hon sig tillbaka.
Ögonens strålkastare vänds ut mot torget, mot gatan, mot de
förbipasserande killarna. Hon leker förstrött med en lock som
brukar hänga fram i ansiktet, hon slickar sig ibland lite över
läpparna.
Vi
träffades många gånger efter detta. Alltid efter lunch, i den
bedövande värmen, under skuggan. Pratade, lyssnade. Ofta var det
jag som pratade, som lade fram hela mitt liv, mina tankar, mina
funderingar. Några gånger var det Nadja som bollade, saker som
vänner, studier. En gång till och med hemlängtan.
Och
hösten vandrade på. Värmen på eftermiddagarna blev mindre
tryckande, och efter ett tag var man tvungen att klä på sig en
jacka för att sitta utomhus.
En
sådan eftermiddag när höstvinden verkligen blåste hårt struntade
vi i fikat. Istället tog vi en hyrfilm och en flaska rött under
armarna och styrde hem till Nadjas studentrum. Efter varsitt glas
hade vi slutat låtsas som att filmen ens var i närheten av
intressant och började kyssas istället. Utan att säga något
smekte vi av varandra kläderna och under det tjocka täcket kände
jag Nadjas nakna kropp under min.
Det
var nästan som när jag skulle förlora oskulden, som om det var
första gången, så osäker blev jag i Nadjas närhet, hennes stora
ögon, hennes lilla kropp och det lätta leendet över hennes läppar.
Det gick fort och ömt, i missionärsställning och väldigt tyst.
Efteråt visste jag inte om jag var i himmelriket eller i skärselden,
huvudet snurrade och Nadja försvann in i duschen direkt.
När
hon kom ut igen försökte jag dra ner henne på soffan och klä av
henne morgonrocken. Men hon svepte den tätt intill sig som gummorna
på torget, utan att möta min blick.
”Du
vet, jag har pojkvän nu…” sade hon rakt ut till ingen speciell
verkade det som.
Jag
blinkade och förstod ingenting. Nadjas blick vandrade över väggen.
”Det
är Jaykie på skolan du vet. Vi har umgåtts de senaste veckorna.
Han brukar bo här. Jag skulle bli mycket glad om du inte behövde
berätta för honom om det här lilla snedsteget.”
Jag
blinkade vidare. Jag tror inte jag sade något, faktiskt. Bara klädde
på mig.
Sedan
gick jag genom de trånga tegelgränderna i staden, där mörkret
började falla tillsammans med ett lätt regn. Så poetiskt, kan man
tycka.
Själv
kräktes jag i en trappuppgång och kedjerökte ett paket cigaretter.
---
Efter
detta förändrades min tid. Jag tentade snabbt och effektivt av de
studier jag behövde få gjorda. Jag arbetade så ofta jag kunde,
gärna sex-sju nätter i veckan. Jag brände genom kontantkort i
mobilen i en rasande fart. De pengar jag inte köpte nya kontantkort
för lade jag på hög.
En
dag när jag landade i lägenheten mellan skolan och jobbet satt Olaf
där och åt en tidig middag – det var han som flyttade in när
Alessia flyttade ut. Han hade ett meddelande från ”en smal
snygging i galet hår” och jag antog att det måste vara Nadja.
Jag
hade inte sett henne sedan vår eftermiddag under täcket. Fem veckor
fyllda med jobb och plugg. I hemlighet för mig själv hade jag
önskat att få springa in i henne sådär av en slump. Jag hade
raderat hennes nummer på mobilen men jag kunde det fortfarande
utantill.
Och
nu hade hon varit här och letat efter mig! Lycka och ilska rann
nerför mig ryggrad och jag tackade Olaf för meddelandet och sprang
in på mitt rum för att ringa henne direkt. Hon kanske inte hade
hunnit så långt bort?
Där
jag låg på min madrass och drog fram mobilen i fickan så fick jag
se något helt annat. Ett meddelande, ett efterlängtat svar. Det
hade tagit mig fem hundra sms, fem veckors tjat genom
statusuppdateringar och säkert hundra telefonsamtal, men nu hade jag
ett svar!
Meddelandet
kom från en kompis som spenderade vintersäsongen som kock på ett
turisthotell uppe i bergen. På 154 tecken lyckades han klämma in
att han hade ett jobb åt mig som bartender, namnet på hotellet och
staden som låg närmast, samt numret på det kontantkort han
aktiverat åt mig där uppe. Jag hoppade upp och ner i sängen som
ett barn som fått lördagsgodis på en fredag.
Visslande
flöt jag genom gator överhängda med adventspynt. Små snöflingor
flög i luften och jag skrattade högt åt tanken att byta ut detta
söderländska strösnöande mot meterhöga snövallar. På ett
internetcafé skickade jag ett massmail till hela min kontaktbok där
jag inkluderade en kort reseberättelse och alla nya
kontaktuppgifter, samt gjorde en statusuppdatering som inkluderade
mitt nya mobilnummer. På stationen köpte jag en tågbiljett som var
så billig att det skulle ta mig tre hela dygn att nå mitt mål,
samt tog nya passbilder till liftkortet. På La Stampa sade jag upp
mig med omedelbar verkan, samt lyckades sälja min moped till min
chef. Hon skrattade om att köpa den billigt och sälja den dyrt till
någon i nästa gäng utbytesstudenter. Jag brydde mig inte, för hon
sade inget om Alessia. Och hon tog en runda på huset. Alla kramades,
lyckönskade mig och lovade att hålla kontakten. Jag lyckades till
och med krama om Jaykie utan att säga något speciellt.
Jag
drog genom staden tillsammans med ett possie där vänner hoppade ut
och in. Vi hälsa på alla vattenhål, alla caféer och alla
restauranger jag frekventerat under de senaste månaderna. Om du
lever i branschen vet du vad jag menar: En bartender känner många
andra bartenders, servitörer och dj:s.
Tillslut
kom jag hem, full, glad och med månen på axeln. Målet var nu att
slänga ner alla mina saker i en väska och aldrig se mig om igen.
Där
hemma i köket väntade naturligtvis Nadja.
”Hej,”
sade jag till henne, och tände en cigarett på gasspisen.
”Såg
på nätet att du lämnar oss,” sade hon.
”Trodde
du skulle få höra det från Jaykie, om jag ska vara ärlig.”
”Jag
har inte träffat Jaykie på ett tag.” Nadja tystnade ett
ögonblink. ”Han försvann när jag sa att jag inte älskade
honom.”
Jag
lyfte huvudet och såg på henne där hon satt. Så smal och lätt
och porslinsskör. Hon såg ned i bordet och fingrade på en tåt hår
som hade letat sig ner från hårspännet. Det såg ut som tårar
tryckte på bakom ögonens guld.
Titta
där, tänkte jag bittert. Sanningen, Nadjas sanning. Så Som Det Är.
För visst: jag ville inget annat än att hålla om henne. Viska
henne tröstande ord om hur pojkar är, att det kommer bli bra, att
hon är världens bästa.
Men
det hon egentligen hade sagt var att hon hade dumpat en kille.
Jag
höll om henne ändå.
Jag
slängde ner alla mina saker i en väska och det som inte fick plats
lämnade jag. Sedan låg vi genom den tidiga morgonen och höll om
varandra på min säng. Vi pratade om varandra. Vi kysstes. Vi lovade
att hålla kontakten, att ses snart, att se om vi inte kunde få en
chans lite senare, någon annan stans i världen. Kanske hemma?
Men
vi gjorde inte mer. Jag ställde mig upp i morgonljuset, tog min
väska och gick till stationen. Jag kysste henne hejdå och såg på
henne från dörröppningen. Så skör, så liten och så vacker.
En
enda sak gav mig styrkan att sätta mig på tåget den morgonen. Det
var en mening som hade ekat i mitt huvud de senaste veckorna. Det var
en mening som trillat från iskalla, rosa läppar.
”Jag
skulle bli mycket glad om du inte behövde berätta för honom om det
här lilla snedsteget.”
---
Tåget
gick och resten är historia som de säger. Vi höll inte kontakten.
Vi såg varandras uppdateringar och massmail. Vi träffades många år
senare där hemma, med lite mer distans, lite äldre och lite visare.
Där lyckades vi hitta tillbaka till våra samtal, men inte till
något mer.
Sedan
kom den där hemska kvällen då vi såg varandra på ett helt nytt
sätt. Hade inte Nadja funnits hade jag nog aldrig tagit mig från
rummet med basebollträet. Det kan jag tacka henne för, men jag vet
inte hur mycket det är värt just nu.
==
Detta är en gratis bok
– men om du vill sponsra författaren
kan du
skicka ”breach” till 72550
Det kostar 20 kr plus sms-kostnad
