Kapiel 14 - Zona ut

Så det var precis så världen slutade. Inte med en smäll. Inte med ett gnäll. Utan med ett ploppande ljud, när sista luftbubblan spricker.

Efter det var det bara fem kvar. Nadja, Nick och Cider satt på soffan och snyftade. Joachim tog sig upp på fötter, och torkade munnen med baksidan av handen. Han lade sedan händerna på mina axlar, befriande mina kalla händer från slagträets tyngd och kramade mig sedan. Kroppen som varit Jess låg där på plasten. Jag och Joachim började vika ihop den prasslande gröna presenningen. Vi tog var sitt hörn, och gick med böjda ryggar. Fram och tillbaka gick vi och vikte plasten över kroppen, som robotar, utan att prata.

Sedan plockade vi upp kroppen och bar den ut genom bakdörren. Där hade Joachim i förväg ställt fram två fulla kegg öl och en rulle rep. Vi slog repet i noggranna knopar runt plasten och kroppen, och säkrade det ordentligt i de dryga femtio kilo tunga keggarna. När paketet såg ut som det skulle hålla ihop så sänkte vi allt försiktigt ner över kajkanten. Hamnens svarta, kalla vatten öppnade sig och svalde Jess. Bubblorna som steg till ytan och sprack fick mig att vilja kräkas igen. Men jag höll tillbaka. Vi stod där en stund utan att prata, i den svarta natten, och tittade ut över hamnen, månen som lyste ner på oss och på de enorma lyftkranarna, lagerlokalerna och vattnet. Joachim andades tungt och jag kände hur mitt hjärta långsamt började få sin vanliga rytm tillbaka. Svetten under mina armar kyldes ner och jag började skaka. Kanske lika mycket från kylan som från chocken.

När vi kom tillbaka till dansgolvet hade Cider och Nadja plockat fram en mopp och höll på att svabba av golvet, för att dölja alla spår och utplåna minnet av vad vi precis varit med om. De rörde sig precis lika robot-likt som jag och Joachim hade gjort. Nick låg på soffan med stängda ögon och skakade.

”Så, om vi inte ska prata om detta, vad ska vi då göra?” sade han högt. Vi hoppade alla högt vid ljuden av en mänsklig röst.

Jag satte mig ner på golvet och tände en cigarett. ”Vet inte vad ni säger. Men jag skulle behöva en öl.”

Tjejerna bar bort moppen och Joachim tittade ut över baren. ”Jag med, men inte här,” sade han. ”Något ställe som är öppet idag?”

”Jag tror det. Ett band spelar på Tech Noir,” sade Cider när hon kom tillbaka till soffan. Nadja följde efter henne, ungefär som om hon gick i sömnen.

”En spelning och lite folk vore inte fel,” sade jag. Vännerna nickade.

Cider plockade fram sin telefon för att ringa en taxi, men Joachim skakade på huvudet.

”Nej nej, det är nog ingen bra idé,” sade han nästan våldsamt. ”Jag menar, det är nog bättre om ingen vet att vi varit här.”

Det var faktiskt sant. Men sanningen var att det också fick mig att tänka en olustig tanke: Jag insåg precis att myndigheterna troligen skulle vara rätt intresserade av vad vi precis gjort. Detta skulle vara mord av första graden. Dödsstraff? Troligen. En domare skulle troligen inte se med blida ögon på vårt handlande. Det spelade nog ingen större roll att Jess hade varit med på det. Kanske gick det att vända det hela till någon slags mass-psykos. Om någon lyckades förklara hela historien. Då kanske vi bara skulle få sitta på en institution resten av livet. Det kanske kan verka konstigt, men jag hade inte förrän just där och då funderat på denna aspekt, det illegala i vad vi hittat på.

Jag var nu en mördare. Det var ingen trevlig tanke, tyckte jag. Jag var en person jag själv inte skulle vilja ha som granne.

Kanske tänkte mina vänner samma sak, vad vet jag. Men vi kom snabbt överrens om att ringa en taxi inte var smart.

Så vi fick promenera. Vi tog på oss ytterplaggen och lämnade Breach, och stod där på trapporna för att vänta på Joachim som stängde ner stället. Hoppades på att ingen skulle märka att någon varit där. Så trampade vi iväg genom industriområdet. Jag gick sist i vår lilla klunga, och såg hur mina vänner gick en bra bit ifrån varandra, utan att röra vid varandra, utan att säga något. Nadja snöt sig konstant. Cider grät. Killarna gick tre steg bakom tjejerna.

Vi passerade hamnen, broarna, vattnet. Efter en lång promenad var vi åter igen i mitten av staden, där folket rörde sig i snömoset. Där fanns det bilar, ljus och ljud. Vi passerade par på väg från söndagsmiddagar, vi passerade kostymer under paraplyer. Och så tillslut stod vi framför the Tech. Där ringlade sig en liten kö, trots söndagskväll och snöoväder. Tydligen hade bandet som Cider pratat om en publik.

Vi passerade kön och vinkade till dörrvakterna. De kände igen Cider och kanske också Joachim, och lät oss hoppa över repen. En höll upp dörren och där inne såg vi en välfylld bar, ett lika välfyllt dansgolv och längst in en scen, på vilken en ung tjej precis greppade micken och tre killar hamrade igång på ett gäng instrument.

---

Vi sträckte på ryggarna när vi kom in på det livliga stället. Sofforna var inte alls lika bra som på Breach, men vi fick oss ett eget hörn mitt i VIP-området. Folk kände igen oss, vinkade, skrattade och hälsade. Jag föll snabbt in i karaktären igen, skakade händer, log och tände en cigg. Värmen tinade upp min frusna själ när vi kröp ner i den stora soffan.

Jag själv sprang över till baren och high-fiveade en biffig bartender som jag kände igen men inte kunde namnet på. Han såg till att jag fick vad jag ville ha: En bricka full med stora stark, shotsglas och en nyöppnad flaska rysk vodka. Som en riktig barrista svängde jag bricka på en rak arm över huvudet fram till bordet och landade den stiligt framför mina vänner. Jag delade snabbt ut öl och glas, och i takt med rockmusiken lät jag vodkan stiligt hällas i lång stråle i ett glas till var och en. Jag förundrades över hur stadig jag faktiskt var på handen. Kanske var det musiken, den välkända omgivningen och närvaron av sprit och vänner som gjorde att min hjärna lyckades släppa plasten, basebollträet och Jess kropp. Minnet svävade iväg till något mörkt hörn, och jag höjde shotsglaset högt tillsammans med Nick, Joachim och Nadja. Precis när refrängen slet tag i oss svepte vi de rejäla shotsen.

Den råa, oljiga smaken av sprit rev i halsen, och jag sjöng glatt med i den välkända sången och fyllde glasen igen. Cider satt bara där, och tittade på ölen och shotsglaset framför sig. Men vi andra tog nästa runda med stadiga händer och kastade in den hel i munnarna. Sen en till.

Jag tömde min stora stark i en enda lång klunk och vinkade med det tomma glaset mot baren för en runda till. Vi sjöng med i låtarna, drack med varandra och snabbt var bordet fyllt av tomma och halvfulla glas, askfat och cigarettpaket. Vi rökte och kramade varandra och det kändes som att det inte skulle komma någon morgondag. Detta var nattens höjdpunkt. Det andra var bara en mardröm, en fantom som imorgon skulle jagas bort av att Jess ringde mig för att höra vart vi tagit vägen. Jag fyllde min mun igen, direkt från vodkaflaskan denna gång.

Nadja stod upp och dansade vid bordet, små steg och svängande rumpa, samtidigt som hon tittade ut över publiken, i takt med gitarrerna. Nick rökte och pratade med personerna vid bordet bredvid vårat. Joachim stod borta vid baren och snackade med någon bartenderkompis. Snart kom han med en bricka stora shotsglas, en runda Raging Bull. Vi samlade ihop oss vid bordet igen och greppade den svarta, omöjliga shoten.

”För en underbar koncert!” ropade Joachim och höjde sitt glas, med ögon och kinder röda från vodkan som pumpade i blodet. Jag kan tänka mig att jag såg likadan ut.

Vi höll upp glasen. ”För Breach!” skrek Joachim ännu högre, och vi skrattade alla fylle-högt, när barpersonalen tittade lite surt i vår riktning. Det finns en gammal rivalitet mellan Breach och the Tech. Det enda tillfället som Tech egentligen var fullt var just på söndagar, då Breach höll stängt. Det visste vi och det visste de. Joachim skrattade.

”För Breach!” ropade vi alla och svepte den svart-bruna spritblandningen. Vi skakade våra huvuden från styrkan och smaken och sköljde ner den med öl. Sedan kramades vi och dansade ännu mer vid bordet, samtidigt som vi nästan råkade slå omkull en servitör som passerade. Han spillde en hel öl över en av killarna vid bordet bredvid, och vi skyndade snabbt till hans sida, bad om ursäkt. Snart hade han en ny öl och fyra kamikaze-rosa shots framför sig, som en ursäkt från ”the Breach Crew”.

Medan mina vänner tog hand om den genomblöte killen tittade jag bort mot vårt bord, och såg Cider sitta där, i samma ställning som hon suttit sedan vi kommit in på stället. Fortfarande tittandes på sin första öl och shot, ihopsjunken på soffan, satt hon där och tårar hade runnit ned för hennes kinder. Jag stannade mitt i en rörelse, och kände hur blodet dunkade i öronen. Hon såg så liten och skör ut, där bakom det enorma ölglaset med sitt gyllene innehåll. Medan jag tittade på henne rullade en tår längs hennes näsa och föll ner på hennes händer.

Precis då sparkade det till i min mage. Raging Bull-shoten försökte slå sig upp igen.

Jag sprang mot toaletterna med handen för munnen och kände hur spriten och ölen klättrade upp för halsen och ut genom munnen och näsan. Precis när jag slet upp dörren till toabåset och tog sikte på toalettstolen exploderade jag. Eftersom locket var nedfällt sprejade jag spya på mig själv, på väggarna och på golvet. Jag fumlade upp det vita, kletiga locket och när den andra magkrampen kom, då landade spyan där den skulle. Jag greppade porslinsringen och kräktes så hårt att jag inte fick luft.

När jag så stod där på knä i kletet insåg jag hur full jag var. Med händerna som stöd mot det kalla golvet kräktes jag som det inte fanns någon morgondag. Hamburgaren jag klämt som middag kom upp och allt snurrade. Nästa magkramp resulterade i ett torrt hulkande. Det fanns inget kvar att få upp, och världen liksom lutade sig över ända.

Jag försökte ta mig upp på fötter, men det var lönlöst. Magkramperna tvingade direkt ner mig till golvet igen. Så jag fann mig i att sitta där, i mina spyor, med händerna om toalettstolen, medans magen slet och tarmarna dansade i takt med rockmusiken som trängde in genom väggarna.

---

Rock on, som de säger. Rock on.

Men precis just nu, häng med mig i ett hopp i historien. Bort från det nedkräkta toalettbåset. Fram i framtiden, till Claus bil som vi åkte iväg i. Några dagar framåt i historien. Swoosh.

Jag vaknar upp och minns smaken av spya. Jag minns desperationen. Jag sätter mig upp i bilens baksäte och inser att den står stilla.

Det luktar hamburgare. Det luktar gamla cigaretter. Jag sätter mig upp och ser Nadja och Nick i framsätet. De sover. Nick med ett halvätet supermeal på instrumentbrädan. Nadja med mascara smetat över de vackra kinderna. Hon gråter mycket nu, särskilt när hon sover.

Vi verkar ha stannat någonstans på autobahn för att äta och vila.

Jag öppnar dörren och hoppar ut i ett snötäckt landskap. Det är en rejäl snöstorm ute, men vi har parkerat under en bensinmacks lysande tak. Det är en obemannad bensinmack, med ett antal pumpar och prylar som står och fryser i snökaoset under neonlamporna. Jag drar min trenchcoat tätare runt kroppen.

Snöfallet är så enormt att jag inte ser många meter utanför macken. Kanske är vi i mitten av en stad? Kanske är vi mitt ute på landet. Det går inte att avgöra.

Jag tänder en cigarett och går längre in under det bristfälligt skyddande taket. En tanke slår mig, om hur dumt det är att stå och röka bredvid en bensinpump. Men jag är inte orolig. Jag har alltid sett mig själv dö genom ett fall från hög altitud. Dö genom att slå i marken, inte genom att konsumeras i en eldboll av bensin.

Med cigaretten i mungipan går jag fram till den närmaste pumpen och läser på displayen. Förra kunden tankade fem gallons, inte mer. Det kanske tyder på att vi är i närheten av en stad, i varje fall. Jag kisar ut i snöns fallande vita gardiner. Herregud, vi skulle lika gärna kunna vara mitt i NYC, det är omöjligt att se något.

Så jag rycker ut slangen från pumpen. Från munstycket faller några ensamma droppar bensin, men även fast jag nästan doppar cigaretten i dem så händer inget. Inte den minsta lilla gnista. Jag stirrar bensinroboten rakt i dens siffertäckta ansikte, så länge att mina ögon vattnas och min cigg dör ut. ”Är det dig de kallar döden?” frågar jag högt. Men nej. Bergman är sedan länge borta, och denna lilla bensindistributör verkar inte låta mig följa hans exempel.

Så jag får väl fortsätta berätta, tänker jag när jag går tillbaka till bilen. Där i bilen är två av mina vänner. Jess är död. Joachim och Cider är borta.

Det är väl inte mer än rätt att jag berättar hur de lämnade oss.

==

Nästa kapitel: Första faller

Detta är en gratis bok

– men om du vill sponsra författaren kan du

skicka ”breach” till 72550

Det kostar 20 kr plus sms-kostnad