Kapitel 10 - Morgonstund

Jag satte mig upp med ett ryck i min soffa. Nacken var helt sned och smärtade, jag måste ha somnat med huvudet hängandes halvägs utanför soffkudden.

Det tog några minuter, men jag kom tillbaka till verkligheten. Jag satt inte på ett lastbilstak i solen, mitt i det Stora Landet. Jag var i min lilla lägenhet, det drev snö utanför fönstret och klockan stod på 04:56. Det var måndag morgon.

Jag gick in i köket och fixade en morgoncappucino för att sätta fart på kroppen. Det verkade inte vara någon idé med att försöka somna om, min hjärna rusade redan med funderingar på skummaskiner, inbjudningar och fest.

På lördag skulle det alltså smälla! Skumparty! Och jag skulle vara tvungen att fixa en del med detta.

Jag stod och såg ut över den vintervita, iskalla världen igen.

Sedan drog jag på mig mina varma kängor och jackan.

---

Jag vandrade som så många gånger förr.

När jag var femton år gammal brukade jag klättra ut genom fönstret på min mammas hus och driva runt i staden mitt i natten. Oftast kom hon inte på mig. Någon gång gjorde hon det. Då trodde hon att jag var fast i något. Kanske droger, eller prostitution, något som lurade ut mig mitt i natten. Jag gick genom gatorna, mellan klockan tre och fem på morgonen. Jag hände vid busshållplatser, jag stod vid parkeringsplatser. Jag satt på bänkar och stirrade ner i trapporna som ledde ner till tunnelbanornas långa gångar.

Jag såg nattfolket gå hem. Bartenders, festfolk, busschaufförer, horor. Runt klockan tre var de på väg, trötta och hålögda. På väg hem till en dusch, kanske en macka framför tvn, för att varva ner efter en lång arbetsdag. För att sedan krypa ner bredvid en sovande partner.

Jag såg morgonfolket ta sig till jobbet. Bagare, brevbärare, taxiförare, caféservitriser, som vid femtiden började röra sig genom gatorna. De gnuggade sömnen ur ögonen, låste upp sina ställen, ställde i ordning. Diskade av, fixade till, förberedde. Långt innan någon egentligen skulle efterfråga deras tjänster.

Och mellan tre och fem så gick jag genom världen, ensam. Tomma gator, parkerade bilar, gatlyktor som lös rakt ut i den ensamma rymden. Kanske en tidning som fladdrade genom gatorna, löv som på hösten samlade sig i små högar. Ölburkar som på sommaren låg i små högar. Det kändes som att jag hade förflyttats till ett parallellt universum, alldeles ensam. Som något ur en Stephen King-novell. Jag kände mig som om jag gick genom en spökstad, där husens skelett reste sig över mitt huvud alldeles tomma. Som dinosaurier. Och lika utdöda. Ibland önskade jag precis det. Tänk om inte staden vaknade? Tänk om jag faktiskt var själv?

Detta var min drog, mamma. Tystnad. Den otroliga tystnaden i mitten av huvudstaden i det lilla landet. Tystnaden som uppstår när invånarna skyr de gator som de byggt för att tjäna dem. Tystnaden som uppstår när du har en miljon människor inom räckhåll och alla sover.

Nu kom jag ut i staden tillsammans med morgonfolket. Inte ensam på gatorna. Men nästan.

Jag lät fötterna bara vandra. Jag gick genom finanskvarteren. Jag flanerade över torgen. Fötterna ledde mig bort till broarna över floden.

Där stod jag en stund och rökte en cigarett. Kylan klättrade upp genom mina tjocka sulor, fingrarna som höll den lilla vita pinnen domnade bort. Jag lutade mig över brons räcke och tittade ner på det iskalla vattnet som flöt där nere. Det skulle svälja en människa utan att ge henne en chans. Den oförlåtliga temperaturen skulle chocka kroppen, driva ut luften ur lungorna innan hon hann skrika ett hjälp till de få personer som skulle kunna höra. Nästa andetag skulle fylla kroppen med iskall svärta. ”Frid” kanske vissa skulle kalla det.

Jag tittade ner på vattnet och släppte cigaretten. Den seglade, liten och vit, ner och försvann.

Så styrde jag stegen mot gatorna igen.

Klockan hade vandrat vidare, och jag frös. Så jag hoppade på en buss som lägligt svängde förbi. Där satt några få personer, alla försvunna i sin egen värld, i sin egen ljudbild genom kritvita headsets. Jag värme upp händerna och stoppade i mina egna hörlurar. Sveptes bort av en lugn melodi och en saxofon.

---

Bussen passerade höghuset. Stannade på de stora piazzorna. Släppte av lite folk. Sedan svängde vi upp på broarna. Ut över vattnet. Bort genom staden. Snart nådde vi de första villaområdena. Bussen var tom hela resan. Gick åt fel håll så här dags på morgonen. Till slut kom vi till de yttersta förorterna. Där skulle inte ens jag, en ung kille, hoppa av ensam utan att ha telefonen redo i fickan.

Vi stannade längst bort på en vändplats som tittade ut över rader av höghus. Jag rökte en cigg med busschauffören som med stark brytning pratade om en match, någon sport som utspelat sig under helgen. Stort event tydligen, viktig seger. Jag visste hur man pratade sport med insatta personer. Det var mest att hålla med, och ibland sticka in ett ”åh” och en förvånad ”men, jag trodde att det inte gick så bra för honom längre”. Sedan behövde du bara reagera på personens svar. Hålla med. Nicka.

Vi hoppade in i bussen igen och reste tillbaka genom inkomstklasserna. Nu stannade vi på varje hållplats och bussen fylldes långsamt upp. Chauffören slutade prata med mig över axeln och jag stoppade i mina lurar igen. Stängde av ljudintrycken.

Tillbaka i villaområdena steg en man på bussen. Grå kostym under varm dunjacka, slips, syraphome-kopp i handen. Såg ut att vara ungefär lika gammal som jag.

Det där är livet, tänkte jag. Sitta på bussen, en morgon efter en annan. På väg till kontoret. Viktiga möten, kalender full med oviktiga saker att göra. Lämnat barnen på dagis, skrapar på slipsen på en fläck morgongröt. Gratis tidning i handen, full med nyheter speciellt handplockade för att inte uppröra någon multinationell sponsor. Har bil, men tar bussen för att spara pengar. Eller för att spara miljön. Eller kanske för att bara få femton minuter för sig själv. Har en söt fru som tar bussen två avgångar senare, för att få femton minuter hon också. På väg till det där livet som går vidare. Alla de där minuterna på bussen som är livet.

Det där livet som jag själv inte har.

Jag tittade ner på mina egna kläder, mina egna händer. Skakade på huvudet för att få bort de mörka molnen som hängde i periferin.

Snart kom vi till den stora piazzan i mitten av staden, där kontoret låg.

Jag hoppade av, nickade till chauffören. Nickade till Metro-utdelarna. Nickade till vaktmästaren som sopade i vårt trapphus.

Med hörlurarna fortfarande i öronen nickade jag god morgon till mina kollegor. Slog mig ner vid datorn. Vred upp volymen lite till. Inte riktigt redo för att landa i den vanliga världen, inte riktigt än.

Jag låtsades läsa några viktiga papper och bootade datorn. Upp med en webläsare och ut på nätet. Ett socialt rop på hjälp: Jag behöver en skummaskin. Lördag. Fest.

Uppdatera statusar, uppdatera hemsidan, uppdatera gruppen. Uppdaterad.

Alla mina kollegor satt ungefär som jag, med lurarna på, eller med lite radioskval från någon liten apparat i bakgrunden. Förmiddagar i början på veckan är nämligen den lugnaste tiden på vilken telefonförsäljningsbyrå som helst du kan tänka dig. Det är i slutet av veckan du säljer, om du ska sälja bra. En perfekt försäljning startar du med ett samtal i början av veckan. Du betar kroken, hittar kunden, skapar lite intresse. Framåt torsdag eftermiddag har du kunden nästan på där. Men du säljer inte på torsdag eftermiddag. Nej, då är kunden trött och vill bli av med dig. Då får du inte ge dig till henne. Du får måla upp en bild, du får testa, du får diskutera. Men du får inte sälja till henne på torsdag eftermiddag.

Sedan, på fredag förmiddag, då kommer kunden till sitt kontor. Hon är utsövd. Hon känner redan helgen pocka på. Hon vet att hon snart får gå hem och ta det lugnt. Hon är inspirerad. Då ringer du. Den fruktade telefonförsäljaren. Igen. Fredag förmiddag och du är där i luren igen. Hon suckar. Du ber om femton minuter. Hon säger ok.

Då kan ni tillsammans bita tag i affären. Ni kommer överrens om extra tjänster. Om hur mycket, hur länge och vad. Kunden är vaken, hungrig och sugen på att för evigt bli av med dig. Och du säljer.

En försäljning som du får genom på fredag förmiddag kommer hon inte att ställa in. Hon kommer inte ringa tillbaka, hon kommer inte bråka. Och hon kommer vara rätt enkel att förlänga om ett år. Hon är en nöjd kund. Och hon pratar inte pris, bara features.

Men de kunder som slipper undan på fredag, de får en hel helg att lägga dig bakom sig. De kommer till kontoret på måndag. Lite smått sura. Fyllda av helg. Med en lång, lång vecka framför sig. Måndagens samtal är de svåraste du har att göra. Du måste börja om igen.

Därför satt de flesta av mina kollegor och tog det rätt lugnt på måndag förmiddag. De lade upp listor, gick genom listor, delade upp kunder i kategorier. Kanske värmde de upp med ett eller två säkra samtal om abonnemangsförlängningar innan lunch. Sedan en lång lunch, med en starköl eller två om det behövdes. Efter det gick startskottet för en rejäl eftermiddag.

Jag tittade ut över mina kollegor medans mina fingrar jobbade de sociala sajterna med mitt rop efter en skummaskin. Många satt som jag, och gjorde något annat samtidigt som de fixade och trixade lite med jobbet. Vissa läste tidningen, alt-tabbande fram och tillbaka från sportsidorna. Vissa satt som jag och uppdaterade någon personlig sida. Vissa spelade spel.

Ja, så var väl livet idag. Kontorslivet. Varför bara göra en sak när du kunde göra flera? Varför vara nöjd med att sälja, när du kunde skriva, betta, läsa, skapa och fixa samtidigt?

Naturligtvis visste cheferna om detta. De såg ju allt vi gjorde, och ingen var omedveten om det. När Unibets sida stängdes under en vecka på grund av den internationella stämningen så ökade försäljningen på Exciting News med tjugo procent. Cheferna såg naturligtvis även det. Men gjorde inget.

Jag förstod dem. Hellre en glad och lycklig säljkår som surfade, än ingen säljkår alls.

Det var samma melodi på de flesta företag, antar jag. Några minuter efter att jag lagt upp mina frågor på olika samlingspunkter på nätet så började det ploppa in svar. Från alla möjliga kontor i alla möjliga delar av landet (och vissa från andra ställen också) kom det svar från alla möjliga personer som satt där med internetfönstren vidöppna under arbetstid. Folket gjorde inte längre en sak i sänder, i den här världen.

Vi kör ju inte bara till jobbet, vi lyssnar ju även på en bok. Vi åker ju inte bara buss, vi läser ju även anteckningarna från gårdagens möten. Vi lägger ju inte bara barnen, vi svarar ju även på våra email. Vi jobbar inte bara, vi laddar även ner, upp, fram och tillbaka. Vi läser av det konstanta flödet av text, åsikter, nyheter, information och desinformation.

Detta betydde också att de flesta jag känner inte bara har en sak som de ”gör”. Jag tittade lite på min vänlista. Ett mycket snabbt överslag gav att två personer av tre beskrev sig själv med minst två attribut. Visa så förståeliga som ”lärare och trebarnsmamma”, men de flesta försökte klämma in sig i två yrken samtidigt: ”Jurist och programmerare”, ”läkare och författare”, ”Lastbilschaffis och DJ”, ”revisor och gitarrist”.

Ja, vissa av dessa personer kanske försökte visa på en ambition snarare än att de faktiskt lyckades med båda saker. Men rätt många menade faktiskt allvar. Rätt många som jag kände hade en ”hobby” som genererade både pengar och framgång.

Är detta det ultimata beviset på det simultana samhället? Eller är det bara så att vi här i de ”utvecklade länderna” har för mycket fritid?

Vem vet. Jag hann i varje fall inte avsluta mina tankar på ämnet, för plötsligt stod Jacqueline vid mitt bord och blängde argt på mig. Jag slet lurarna ur öronen och såg mycket viktig ut, samtidigt som jag klickade ner webläsaren.

”Så. KC. Om du inte känner för att jobba idag så kommer jag inte tvinga dig.” Jacqueline snörpte ihop munnen. “Men du kommer behöva göra något annat någon annanstans än här.” Hon slog ut armarna och pekade på mina kollegor. ”Det skapar ingen god atmosfär.” Hon blängde på mig för att visa att hon sagt sitt.

Jacqueline var vår chef. Eller, hennes riktiga titel var ”försäljningskoordinator”, men hon bossade runt oss, så vi antog att hon var chefen. Hon såg till att vi arbetade. Hon klämde åt dem som inte visade siffror och sparkade ut dem som inte platsade. Hon svarade på frågorna. Oftast var hennes svar ”nej”. Hon hade håret uppsatt i en knut i nacken. Ibland, på fredagar, i en fläta.

Hon var även till fysiken en kvinnlig kopia av Joachim. Lång. Lite mörk. Sexig. Samma markerade ansiktsdrag. Och så de namnen: Jacqueline och Joachim. Hade det varit påhittat hade det varit töntigt. Nu var det nästan lite spöklikt.

Först hade jag gjort misstaget att tro att hon även delade Joachims sinne för humor och samtalsämnen. Det var ett misstag som satt mig på Jacquelines hatlista under flera månader. Jag lyckades efter mycket smörande får henne att sluta jaga mig. Sedan tror jag att jag vann hennes respekt med mina försäljningssiffror. Men efter att jag gjorde bort mig en kväll på krogen så vågar jag knappt vända henne ryggen…

Men just nu så stod hon där och såg på mig med iskall blick.

Jag skulle precis säga något smått spydigt, det kunde alltid vara kul att dra igång en diskussion för att liva upp måndagen. Men i ögonvrån såg jag email-uppdateringen blinka till. ”Jag har en skummaskin. Vill du låna?” skrev en gammal bekant. Underbart! tänkte jag och öppnade munnen.

”Åh, du vet hur måndagar är, Jacqueline. Jag tog lite tid för att surfa upp lite nya prospects, ska hugga in på dem efter lunch tänkte jag. Ledsen att jag inte tog av mig lurarna! Tänkte inte så långt, ska inte hända igen.”

Hon muttrade och vred munnen i ett halvt leende. Jag visste att hon hade stenkoll på exakt vad jag gjort på nätet och att det inte fanns en prospektiv klient där så långt ögat nådde. Men jag låg fortfarande först på säljtavlan och hon var nog nöjd med det. Så vi spelade vidare, och lade på det tungt för publiken. Det vill säga de andra säljarna i rummet.

”Oh, jag är ledsen,” sade Jacqueline med teatraliskt mjuk stämma. ”Det visste jag inte. Men jag hoppas du ringer lite samtal idag också. Du vill väl inte att de andra ska hinna ikapp dig, du är inte lika långt före som förra veckan, eller hur?”

De sista orden var mer riktade till alla runt omkring, alla de som försökte låtsas som de var mycket engagerade i någon telefonkö.

”Absolut, jag ska fånga några fina fiskar innan jag går hem,” sade jag, vilket inte var lögn heller.

Jacqueline gick bort genom kontorslandskapet, och verkade nöjd med sin insats i att sätta mig på plats. Det syntes på sättet hon svängde sin mycket trevliga bakdel i den tighta, gråa kjolen. Som om hon gick på en catwalk. Det var verkligen synd att hon var en sådan istapp på insidan.

Jag satte mig ner med headsettet på. Suckade. Måste väl ta mig genom lite kunder, också. Men samtidigt så fladdrade magen med vetskapen om att en skummaskin var fixat, och jag såg att folk redan hade börjat handla förköpsbiljetter.

Så jag förlorade mig i en lista av kalla samtal, samtidigt som min hjärna vandrade iväg. Jag multi-taskade snart, som alla andra. Tungan och öronen samlade in namn och telefonnummer. Hjärnan förlorade sig i den kvällen när jag träffade Jacqueline ute på krogen.

==

Nästa kapitel: Jessica

Detta är en gratis bok

– men om du vill sponsra författaren kan du

skicka ”breach” till 72550

Det kostar 20 kr plus sms-kostnad