Jag
vaknade nästa dag. Kände mig som en dörrmatta. Som smör som
smetats ut på en för stor brödskiva. Precis som man borde känna
sig efter att ha somnat klockan åtta och vaknat klockan tolv. Fyra
timmars sömn ger dig inte en bättre vy över världens problem, kan
jag säga dig.
Lägenheten
badade i ett grått vinterljus. Jag låg naken i sängen, med täcket
nedsparkat på golvet, och försökte gå genom gårdagens händelser.
Sträckte mig efter cigarettpaketet på sängbordet och insåg att
jag troligen borde må sämre än vad jag gjorde efter den härliga
cocktailen av dåliga idéer som natten bjudit på. Paketet var
nästan tomt. Jag andades djupt de askgråa molnen och lät dem rulla
ut genom näsan. Funderade på vad det var jag egentligen borde
fundera på. Vad var det egentligen för beslut jag behövde ta,
precis just nu?
Var
jag verkligen med på vad vi kommit överens om, för sex timmar
sedan?
Jag
drog ut lådan i det lilla bordet och letade fram en penna och några
papper. Eller ja, baksidan av något papper, men i varje fall en yta
där jag kunde skriva. För jag hade ett brev att författa, det var
jag medveten om. Jag drog hårt på cigaretten och tackade mina gudar
för att jag hade hela frysen full med taxfree-cigg. Det skulle nog
behövas… Jag fimpade, knep ihop ögonen hårt hårt och försökte
låtsats som att jag visste vad jag gjorde. Långsamt tryckte jag ner
pennan på papperet.
”Hej.
Jag orkar inte leva längre. Hej då.”
Med
rynkad näsa tittade jag på orden. Herregud. Det var ju inte ett
självmordsbrev. Det var ju bara patetiskt. Ett sådant brev skulle
få vilken TV-polis som helst att förstå att något lurigt var i
görningen och på en timme (inklusive reklampauser) skulle hon ha
löst fallet och fängslat skurkarna.
Vilka
skurkar förresten? Det skulle ju vara mina vänner. För om någon
skulle läsa mitt självmordsbrev, då var det ju jag som var död.
Död som… Ja, som ingen person som jag kände.
Mina
ögon drogs tillbaka till papperet igen, och jag strök eftertänksamt
över orden. En gång. Två gånger. Sedan började pennan rulla
vidare på raden.
”Hej
mamma. Detta skulle jag väl sagt till dig innan. Men jag älskar
dig. Det är ju patetiskt och hemskt att jag inte lyckats säga det
till dig innan… Innan allt detta. Och pappa. Jag hatar honom inte.
Jag älskar honom kanske inte heller. Herregud, jag känner ju honom
inte e”
Papperet
tog slut precis där orden också gjorde det. Med en djup suck vräkte
jag ut allt innehåll i lådan och fick fram ett rent papper. Sedan
läste jag genom mitt brev till mamma. Ja, det kanske var så det
var. Men det kände långt borta. Det kändes som något jag kanske
skulle vilja säga. Men inte något jag verkligen kände. Det kom
från hjärnan, inte från maggropen.
Med
stora snirklande bokstäver började jag skriva ”Hej”. Nästa ord
skapade sig själv. Så flöt det på.
”Hej
Claus. När du läser dessa ord så är jag borta. Jag skulle nog
egentligen vilja ringa dig, men vill inte störa mitt i din semester
med tjejen och allt. Hoppas ni har det riktigt skönt. Sol. Stränder.
Sex. Härligt, hoppas jag du tycker. Nu när du läser kanske du
undrar varför jag valde detta. Det var en möjlighet. Den kändes
lika bra som något annat. Fast annorlunda. Jag kommer ingen vart.
Jag har gjort allt fel och allt rätt och jag har försökt mig på
nya saker. Men jag är rädd för att allt bara kommer tillbaka hit.
Att det kommer tillbaka till en tom säng, en morgon, bakis och”
Jag
ryckte bort handen från papperet. Stirrade ner på det utan att röra
mig i säkert en minut. Sedan läste jag meningarna, en efter en,
först tyst. Sedan högt för mig själv. Det kändes obehagligt. Det
kändes verkligen äkta.
Huvudet
snurrade snabbare än jorden, och jag ställde mig upp, vandrade runt
i lägenheten. Jag vandrade in i köket och gjorde mig en svindyr
kopp espresso. Jag vandrade runt i badrummet och tömde sedan
espresson och det lilla jag hade kvar i magsäcken i en kräkreflex.
Jag vandrade ut i trapphuset och skrek okontrollerat i minst en
minut. Det ekade i trapporna, ordlöst, meningslöst. Jag önskade
bara att någon skulle komma ut och fråga, mår du bra? Hur går
det?
Men
ingen kom ut. Så jag gick in igen och satte på musik.
Jag
dränkte mina tankar en pulserande basgång, naken på soffan, med
ytterligare en cigarett. Men tankarna bubblade upp till ytan hela
tiden, så jag testade att summera situationen, som Cider skulle
sagt: Så, om ungefär sex timmar skulle jag kunna vara död men vad
skulle det innebära?
Långsamt
började jag se mig omkring i den skumraskiga lägenheten. Jag
summerade kostnaden av alla mina svindyra saker, gjorde dem till mina
små skyddslingar i denna mörka värld. I denna lilla slutna sfär,
där jag kunde se mig själv som ägaren, som härskaren. Det var
inte många saker jag inte kunde sätta en prislapp på, direkt.
Den
uppenbarelsen fick mig i rörelse igen. De flesta saker jag ägde
gick troligen att sälja vidare på någon slags andrahandsmarknad.
Stereo, gitarr, soffa, espressomaskin, klockor, tjocka jackor, jeans,
tvspel, feta högtalare, flatscreen-tv och så vidare: Det var saker
som enkelt skulle kunna byta ägare, som jag skulle kunna föra
vidare i kretsloppet, som jag skulle kunna konvertera till reda
pengar. Men frågan var: Vilken andrahandsaffär skulle jag använda?
Den lilla mörka butiken som låg nere på gatan, eller den stora
internationella på nätet?
Jag
började flytta runt på mina saker, började lägga dem i högar.
Där, på soffan, växte en hög med prylar som ingen dödlig skulle
betala en cent för: Den första kaffekoppen jag köpt för egna
pengar, den otvättade skjortan som luktade som Cider (vilken jag
borrade ner ansiktet i de kvällar jag verkligen hade svårt att
sova), en tändare jag fått av en muslimsk kille på Afrikas
stränder som betalning för en avsugning. Sådana saker. Minnen. På
min stora, svindyra matta ställde jag de prylar som enkelt kunde
konverteras till pengar. Ute i köket samlades alla
”slängabort-saker”.
Långsamt
började det gå upp för mig när jag gick runt i lägenheten: Jag
skulle aldrig mer leva och bo i det Lilla Landet, oavsett hur kvällen
slutade. Nu fick det vara nog med detta hemska väder. Nog med detta
hemska jobb. Nog med detta hemska liv. Snart, snart, skulle jag
antingen sänkas ned i hamnen eller så skulle jag bort, hitta mig
ett liv på strandkanten, på ett kafé, i solen. I evighet. Amen.
Men jag var rätt
säker att det var mitt namn som skulle dras ikväll. Jag kunde känna
det på mig, kunde känna det i kosmos. Kalla det karma, eller ödet.
Det var jag som skulle dö ikväll, och det kändes helt okej. Jag
började inse att det kändes bra. Hellre att det var jag, än att
lotten föll på Cider, eller Nick, eller någon annan av mina
vänner.
På
tal om vänner, så tänkte jag plötsligt på Jenni.
Och
så höll jag i telefonen, och lyssnade på tuut, tuut, tuut… Det
tog två sekunder för mig att inse att jag slagit Jennis nummer.
Telefonen ringde en halv evighet. Inget svar. Jag slog numret igen,
medveten om det denna gång, och lade mig på sängen med en cigarett
i mungipan.
Efter
många långa signaler svarade hon. Hon hade den där mycket artiga
rösten som man har när man inte tittat i förväg vem det är som
ringer.
”Ja,
det är Jenni här.”
”Hej
där min lilla älskling, det är jag, KC!”
I
andra änden av luren hörde jag massa prasslande av lakan och
kläder, och sedan var hon tillbaka, mer vaken och mer nykter än
förut. ”Åh, hej KC.” Tystnad en kort sekund. Hon kollade
troligen på klockan. ”Men vad i hela friden gör du uppe, såhär
dags?”
”Hehe,
kunde inte sova.”
”Jaha.
Men det borde du göra!” Jag hörde något i hennes röst, som var
någon annat än den vanliga Jenni-attityden.
”Du
är inte ensam!” sade jag.
Det
var tyst ett tag, och hon behövde ju inte svara på det påståendet
egentligen, för det var uppenbart. ”Eh. Nej.”
”Yay,
bra gjort, bella ghiaciale!” utbrast jag.
”Shhh,
fan KC. Vad är det med dig?”
”Ingenting
alls, speciellt!” Min hjärna speedade. Hur skulle jag kunna komma
till poängen? ”Jag tänkte. Jag tänkte bara. Jag tänkte bara på
en film som jag tänkte på som jag såg som jag skulle behöva din
åsikt om, tänkte jag.”
Hon
rörde sig i lägenheten, kunde jag höra. Så stannade hon. Troligen
hade hon lämnat sovrummet för att inte störa den som hon släpat
hem igår. Och hon som skulle ha jobbat idag!
”Jaha,”
sade hon och lät mycket trött. Hon hällde upp vatten från kranen.
Svalde hårt några gånger. ”Berätta för mig vad det är du
vill.”
”Jag
skulle vilja höra vad du säger, bara.”
Hon
suckade och det lät som hon satte sig ner. ”Ja ja.”
”Filmen
handlade om två vänner,” sade jag långsamt och funderade
samtidigt som tungan löpte. Hur lägga upp det för henne? ”Och de
var bästa vänner… ” Jag drog ut på orden, fick inte tveka,
fick inte ge henne en anledning till att avbryta mig och lägga på.
”Och en dag drog de lott och den som förlorade slog den andre
ihjäl med ett basebollträ. Vad tror du om det, vad tycker du om den
historien? Jag menar, du brukar ju älska att säga vad du tycker om
saker jag gillar.”
Hon
hoppade över den uppenbara sarkasmen i den sista meningen och
suckade igen. ”Det låter som en riktigt sjuk film som jag förstår
faller dig i smaken.”
”Vaddådå?”
”Du
har väl alltid gillat morbida scenarios?”
Jag
log. ”Ja, men kan du inte se en poäng? Jag menar, visst, du
behöver ju se hela filmen för att förstå hur genialt det hela
var. Men själva pitchen? Att döda din bästa vän, på grund av ett
spel, bara för att känna hur det känns? Skulle du inte se en
dragningskraft i det?”
”Verkligen,
helt och fullt, från hjärtat: Inte alls,” sade hon med en stadig
röst. ”Det låter verkligen bara idiotiskt. Varför skulle du
tänka på något sådant?”
”Ja
men, bara för att känna hur det känns? Jag menar, har du någonsin
sett en död människa? För att inte prata om att verkligen döda
någon. Kom ihåg att båda var med på det, och att lotten bestämde
vem som skulle dö. Tänk dig att någon var villig att ge sitt liv
för att du skulle få denna upplevelse.” Jag hörde hur jag
började få telefonsäljarrösten, hur jag började slå in på
samma tempo och tonläge som jag hade bakom luren på Exciting News.
Jenni
var tyst ett tag. Kanske hörde hon också den råa galenskapen som
lyste genom i mina ord.
”Du
är fortfarande full,” drog hon slutsatsen. ”Lägg dig igen, och
låt mig få sova.”
Ӏsch,
du ska ju bara hoppa ner mellan lakanen och knulla skallen av den där
som du släpade hem igår!” sade jag, bara för att komma åt
henne. ”Jag trodde inte att du höll på med one-night-stands?”
”Bara
så du vet, så har jag och Richard dejtat några månader nu. Och vi
har inte haft sex än!” Hon började verkligen bli arg nu. Bra.
Sedan
lade hon på.
Jag
satt där på sängkanten och stirrade ut i skymningen. Jag undrade
varför hon inte berättat om denna Richard tidigare.
---
Efter
ett tag lutade jag mig bakåt och satte handen på papperet med mitt
självmordsbrev. Eller vad det nu var. Liggandes på tvären i sängen
höll jag papperet över huvudet och läste det ytterligare en gång.
Jag
rullade över på mage och tog pennan som låg kvar där bland
kuddarna. Läste meningen som jag avslutat mitt i.
”Men
jag är rädd för att allt bara kommer tillbaka hit. Att det kommer
tillbaka till en tom säng, en morgon, bakis och”
Jag
sög på pennan. Så avslutade jag meningen med ”ensam”.
Undrar
om de andra skrev liknande brev just nu?
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Hej
min vän! Vad gör ni? Har ni vaknat?
(Det
tog inte en minut innan min telefon av ifrån sig ett glatt
plingeling. Cider var tydligen mycket vaken.)
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Sitter
och pratar. Sovit?
Skrivit brev? Kram!
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ja,
sovit lite. Skriver brev just nu. Hur tusan gjorde ni?
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Hm.
Inte klara än. Funderar på hur man ska avsluta.
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
avsluta?
Då är ni bättre än mig. Jag funderar på vem jag ska skriva det
till…
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Inte
ens tänkt på. Skrev till Jess föräldrar. Mina är inte mycket.
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Sant
visserligen.
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Kolla
med J. På chatten. Han hade någon idé.
Med
mobilen i handen hoppade jag över soffryggen och öppnade min
svindyra laptop som låg i högen på mattan. Jag drog fram en cigg
med läpparna från paketet och hann knappt tända den innan datorn
hade bootat och jag var ute på nätet. Fördelar med dyra prylar: de
fungerar (i varje fall i början).
<me>
Tjenare
mannen är du där?
(den
lilla orangea ploppen blev grön och Joachim knappade på sitt
tangentbord, någon annanstans i den stora staden i det lilla
landet.)
<andersenjoachim>
God
morgon!
Allt
gott?
Som
det ska vara?
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Fick
tag på honom! Hör av mig snart igen.
<me>
Så
splendid som det kan vara en morgon som denna.
<andersenjoachim>
Haha,
morgon är ett diffust ord.
<me>
Men
du verkar glad.
<andersenjoachim>
Förlåt.
.
.
Nej.
<me>
Sorry,
den var taskig.
Jag
menade inte så.
<andersenjoachim>
Ingen
fara.
Det
var inte meningen att vara så peppig.
<me>
Hur
går det med brevet?
<andersenjoachim>
Svårt.
Men
det är klart nu.
<me>
Vem
skrev du till?
<andersenjoachim>
Det
blev en harrang till min pappa mest.
Kanske
taskigt men kanske…
välbehövligt
Och
ett ”kram mamma” på slutet.
<me>
Ok.
Det
är klart.
(Jag
kände hur en tår rullande ner för kinden. Men jag kunde inte
riktigt säga varför.)
<andersenjoachim>
Hur
känns det för dig?
<me>
Tja…
Det
känns sorgligt på något vänster.
Men
Asch
jag vet inte riktigt. Försökte skriva till mina päron men har
liksom…
inget
att skriva
<andersenjoachim>
Men
skriv ett till dig själv då.
<me>
Eh?
<andersenjoachim>
Ja,
alltså typ som en dagbok.
Då
kommer ju polis och andra förstå vad du gjort.
Tänkte
jag
<me>
Det
är sant, ska fixa.
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Fick
du tag på honom?
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Absolut!
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Toppen.
Jess vill be dig om något.
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ok,
ringa?
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Nej,
här är jag, jag tar Ciders telefon. Jag är nog inte riktigt i
stånd att prata. Bättre med att skriva.
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Hej
Jess! Hm, det är sanning. Tänk om tårar skulle kunna synas via
tangentbordet som de gör på papper…
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Hm.
Du är ju söt du, det var en klassisk KC-tanke. Din
lilla poet där.
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Haha.
Men vad var det?
<andersenjoachim>
Nick
ringer, återkommer.
<me>
Ok,
pratar med Cider och Jess.
<andersenjoachim>
Btw,
har du hört av Nadja?
<me>
Nej.
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Du.
Kan du lova mig att du tar hand om Cider om det blir jag som dör?
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Det
är ju klart! Jag försöker ta hand om henne även nu när du finns.
Även om behovet inte är lika stort.
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Ja
det vet jag. Men det är viktigt för mig att veta!
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ja,
det är klart.
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Kan
du lova en sak till? Kan du ta hand om mig om Cider dör?
(Jag
funderade lite med rynkad panna. Vad menade hon nu?)
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ja.
Det är ju självklart, men.. Vad
menar du?
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Jag
och Cider har lova varandra att resa bort från landet efteråt. Men
om hon dör: Vill du resa bort med mig? Försvinna? Vi har skrivit
varsitt hejdå-brev till mina föräldrar. Brevet fick mig att tänka.
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Låter
som en plan. Har ni bestämt var?
(Jag
kände en oro mala i magen. Skulle de lämna mig kvar?)
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Vi
funderar på att kanske fixa ett hus i det stora landet och så.
(Ja,
de skulle alltså lämna mig.)
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ja,
det kan jag lova.
<andersenjoachim>
Jag
fick tag på Nick och har smsat med Nadja. Alla är fortfarande på.
<me>
Toppen.
Synes snart.
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
Tack,
det betyder allt för mig. Jag ger tillbaka telefonen till Cider.
Syns
snart.
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Toppen.
<incoming
message from phonebook entry ”Cider cell”>
See
you soon darling! xxx
<outgoing
message to phonebook entry ”Cider cell”>
Samma
Så
satt jag där i min soffa och tände ytterligare en cigarett.
Papperet med mitt eget brev hade jag tydligen tagit med mig till
soffan. Jag läste det ytterligare en gång.
”ensam”
Sedan
satte jag fart. Jag duschade, jag flyttade omkring mina prylar i min
lägenhet. Jag stoppade i den ena CDn efter den andra i stereon. Jag
kedjerökte mina cigaretter. Och till slut, ackompanjerad av någon
ensam tjej som spelade gitarr och sjöng en ensam sång, så satte
jag på mig mina tunga kängor. Jag avslutade allt med att greppa en
fet tuschpenna och skrev med spretiga bokstäver på väggen i
hallen: ”Förlåt mig. Jag behövde komma bort.”
Sedan
gick jag ut. Eftersom jag vad född och uppväxt i detta gudsförgätna
klimat så borde jag inte kunna bli förvånad av hur vädret kan
vända sig. Men jag blev det ändå. På mindre än tolv timmar hade
det gått från minusgrader till snö-smoothie och duggregn, och min
läder-trenchcoat var genomblöt efter bara några kvarters promenad.
Så vandrade jag genom den söndagstomma staden, och när snön
smälte ned blev allt mycket mörkare, mycket mer omslutande. Det var
väder som gjorde att du ville gömma dig i en soffa, men någon du
älskar, och en dålig film med prozac-fyllda bilder av stränder och
okända människor med underbara liv, långt långt borta.
Jag
promenerade på, genom de nedsläckta kontorskvarteren, förbi de
guldlysande fönstren i lägenhetshusen, genom centrum. Jag passerade
broarna och hamndockorna. Jag passerade de nedgångna
industridinosaurerna och stod efter många steg framför de stora
trapporna framför Breach.
Jag
rökte mina cigaretter och såg mina vänner anlända, en efter en,
precis som jag hade gjort. Dagen innan, igår, hade vi kommit i stora
sällskap i dyra bilar. Idag skyndade vi till Breach som kackerlackor
och lämnade små spår efter oss i den smältande snön. Små, mörka
skuggor i den mörka söndagskvällen. Min klocka glödde med
radioaktiv styrka i mörkret. Halv sju.
Jag
gick in på Breach.
---
I
mitten av det stora dansgolvet, bredvid en av pelarna med DJ-bås på,
satt mina vänner kring en ditburen soffa. Alla hade en öl i handen,
Joachim irrade runt i samma kläder som gårdagen och fixade flaskor
och askfat och kedjerökte nervöst. Han hade fortfarande den vita
hatten på huvudet. Men ingen drack av ölen han serverade. Jag tror
nästan att vi bara letade efter någon att hålla i handen. På
bardisken lade jag märket till en hög med papper. Breven, troligen.
Bredvid
soffan, ut på golvet, låg en grön presenning, minst fem gånger
fem meter. Och i mitten av denna enorma bit plast stod en träpall,
mot vilken ett baseballträ lutade sig lite nonchalant, lite som det
ville spana in oss, innan det lät oss använda det. Ingen av oss
vågade titta direkt på pallen och på slagträet, men våra ögon
drog konstant i dess riktning, som om det var en stor magnet och våra
blickar var kompassnålar.
Ingen
sade mycket, när jag kom in som siste man. Nu var vi sex personer på
plats. De andra höjde sina flaskor till salut när jag kom, och
Joachim gav mig en kram och tryckte en egen flaska i min hand. Jag
lade mitt lilla papper på högen på bardisken. Sedan satte jag mig
ner på soffan bredvid Nadja. Nick stod lutat mot DJ-pelaren. Jess
och Cider satt på golvet. Joachim sprang just nu runt bakom baren
och letade efter något.
Sedan
kom han tillbaka med ett block post-it-lappar och en penna i
händerna. Cider fimpade sin cigarett, tog emot lappar och penna, och
allas blickar vändes mot vår vackre Joachim, som hade ett plågat
uttryck i ögonen.
”Så,”
sade han. Inget mer.
”Så,”
tog Cider bollen. ”Vi kommer alla ihåg vad vi kom överrens om
igår. Eller hur?” Vi nickade alla. Vilket kändes lite dumt. För
vad var det egentligen vi kommit överrens om?
”Om
någon inte är med på planen så säg till nu, snälla ni. Så går
vi alla hem, istället.” Joachims röst var låg men hade styrka i
sig, bar genom rummet. Han verkade ändå rätt säker på vad han
ville, och vad han sade. Han tittade på oss en efter en, och ingen
svarade något. Cider svarade genom att ta hans hatt och lägga den
på golvet bredvid lapparna.
Jess
började skriva namn på lapparna där hon satt bredvid Cider. Men om
Joachims röst hade visat på en styrka och en beslutsamhet, så var
Jess handstil raka motsatsen. Efter två darriga, spretiga namn så
började hon skriva ”Cider” på den tredje lappen, och då
skakade hon så mycket att Cider lade sina händer över hennes, tog
pennan och skrev sedan klart lapparna. Jess snörvlade och gömde
ansiktet i händerna.
”Hur
mår du?” sade Nick, med en bekymrad röst.
”Jag
ångrar mig inte,” sade Jess, och svarade på den frågan som inte
ställts. Hennes röst var stadigare än hennes händer, som hon
fortfarande höll över ögonen, som skydd, ungefär.
Joachim
satte sig bredvid henne och lade en arm om hennes axlar, medans Cider
rullade ihop de små pappersbitarna och lade dem i den vita hatten.
Sedan ställde hon sig upp. Hon såg på oss var och en av oss,
letade upp vår blick och låste den med sina stora men trötta ögon.
En efter en nickade vi, långsamt.
”Det
här är vad vi kommer överrens om, då,” sade hon, efter att ha
skapat kontakt med var och en av oss. ”Vi drar ett namn från alla
våra sex namn. Den personen lotten faller på sätter sig på
stolen. Sedan slår vi ihjäl henne eller honom med baseballträt. Vi
sänker kroppen i hamnen. Och pratar aldrig, aldrig om det. Det är
vår pakt. Det måste vi lova varandra.”
”Okey.”
Sade vi, en efter en annan. Jag tömde min flaska i en lång klunk,
och såg hur Nadja gjorde det samma.
Cider
satte en nytänd cigarett i mungipan, satte handen över hattens
öppning och skakade runt lapparna. Sedan satte hon ner den på
golvet framför sina fötter, och plockade långsamt upp en liten
pappersrulle från de sex som låg där.
Jag
höll andan, insåg jag när plötsligt mitt huvud började snurra
från syrebristen. Jag tvingade mig själv att ta ett, två, tre
djupa andetag, fyllde mina lungor och tryckte ut luften igen. Mitt
hjärta bultade i mina öron så att jag inte ens kunde höra
pappersprasslet från lappen som Cider långsamt öppnade. Hon sög
på cigaretten och lät röken rulla ut genom näsborrarna, och läste
långsamt på pappersbiten. Hon läste det igen. Och igen. Sedan föll
hennes armar ned längs sidorna och hon spottade ut cigaretten på
golvet. Jag försökte läsa uttrycket i hennes ansikte, men kunde
inte. Det var så mycket känslor där, hennes käkar arbetade,
hennes ögon smalnade när hon långsamt höll upp lappen framför
sina ögon igen. Med en snyftning sade hon, med den minsta av röster:
”Jess.”
Jag
trodde mitt hjärta skulle slå sig ut genom bröstkorgen när det
långsamt gick upp för mig vad som hände. Hon släppte
papperslappen och den seglade mot golvet medan vi alla såg de fyra
bokstäverna skrivna med tjock tuschpenna. Cider nästan föll ihop
bredvid Jess, som stirrade som hypnotiserad på lappen. Hon började
klappa Cider på huvudet, nästan robotlikt.
Själv
kunde jag ändå inte riktigt förstå det. Hela dagen hade jag
förberett mig på att mitt namn skulle stå på den där lappen. Jag
hade sagt hejdå till världen. Och nu skulle jag inte lämna den.
Jag kände mig som en AIDS-patient som får beskedet att viruset hade
försvunnit på något magiskt vis, och att allt nu skulle bli bra.
Jag kände mig… jag kände mig lycklig.
Medan
jag själv stod och sög på lyckoruset, livskänslan, så satt de
andra där. De tittade inte på Jess, inte på lappen. De tittade
absolut inte på pallen och slagträet och plasten och inte på
varandra heller. Jess ställde sig upp, och alla ryckte till som
skjutna med elektricitet. Hon stod där med ben som skakade, med
tomma ögon. Vi ställde oss alla upp och närmade oss henne.
Jess
gick runt och kramade oss var och en. Det var långa kramar, de drogs
ut till en livslängd. Jag tryckte kroppen mot mig och kände tårarna
bränna i ögonen, kände hennes runda bröst tryckas mot mitt bröst
och fick hennes hår i munnen när jag pussade henne på halsen. Jag
trodde aldrig jag skulle lyckas släppa henne, men hon frigjorde sig
från mina armar och gick vidare till Nadjas famn. Jag kände hur min
Judas-kyss brände på läpparna och smaken av hennes svett tog mig
tillbaka till verkligheten.
Sist
i ringen stor Cider. De kramade varandra först, länge. Sedan lutade
de pannorna ihop och ögonen möttes. Cider slöt sina först, och
långsamt, långsamt smakade deras munnar på varandra, deras tungor
möttes. Vi andra stod bara tysta och tittade på hur tårarna
rullade ner och blötte deras läppar medans de kysstes.
Jess
avbröt det hela genom ett resolut steg bakåt och gick sedan ut på
plasten. Så satte hon sig ner på stolen och vände sig mot oss. Jag
kan inte föreställa mig vad hon såg. Fem personer som stod där,
några meter från varandra, redo? Hon såg på oss, när vi såg på
henne, och så tog hon baseballträet och skickade iväg det mot oss,
och sträckte sedan på ryggen. Ljudet av det tunga slagträet när
de rullade över det plastövertäckta golvet varslade om ondska.
”Gör
det nu, om vi ska göra det,” sade hon, och det var som att vi alla
frigjordes från någon slags hypnotisk trance. Som om vi var en
person började vi röra på oss, kastade blickar på varandra, såg
varandras ansikten, ögon, kroppar. Fulla av bestämda rörelser.
Joachim böjde sig ned och tog upp slagträet, lade det på sin axel
och gick ut på plasten. Vi följde alla efter.
---
Det
jag nu kommer berätta för dig, är det jag ser varje gång jag
stänger mina ögon. Bakom ögonlocken spelas detta scenario upp för
mig med smärtsam detaljrikedom. Just denna sekvens i mitt liv rullar
runt, runt genom natten, ibland hela vägen till gryningen. Jag sover
inte mycket, nuförtiden. Jag hoppas att sömnen kommer lättare nu
när jag äntligen berättar detta för någon. Jag hoppas att jag,
genom att sätta det hemska i ord, ska befria mig från den mara som
rider mig genom nätterna och ibland även genom dagen.
Men
det är inget vackert, tvärt om. Det är riktigt äckligt. Jag
räknar inte med att du ska läsa det. Denna del adderar inget av
värde till min historia. Du vet hur det slutar: Jess dör. Om du
inte har något morbit intresse av blod och söndertrasat kött så
rekommenderar jag dig att hoppa över resten av detta kapitel och gå
direkt till nästa.
Men
om du väljer att läsa vidare så har jag i varje fall varnat dig.
---
Joachim
mötte oss med blicken när vi samlades ute på plasten, med
slagträet över axeln.
”Alla
är del i dödandet,” sade han med låg röst. Jag nickade och
strök hans starka överarm, sedan flyttade jag på mig för att göra
plats för hans swing.
Han
ställde sig bredbent som en riktig batter som siktar på homerun,
och svängde det runda, hårda, välpolerade träet. Men mitt i
rörelsen måste han ha tappat kraften i sina armar och fingrarnas
grepp, för i slutet av kurvan träffade slagträet bara Jess över
bröstet med en mjuk duns, och föll från hans händer, ner på
golvet där det studsade med en kostig klang. Slaget var inte starkt
nog att ens slå omkull henne, men hon vek sig dubbel på stolen och
vi kunde höra hur luften trycktes ut ur hennes lungor med en hes
utandning som rev hennes hals.
Joachim
stapplade redan bort, när träet slog i golvet. Han svajade och föll
ner på knä på plasten. Där kräktes han kraftigt och högljutt,
med ryggen mot oss.
Vi
andra stod där och tittade på Joachim, tittade på Jess. Hon
försökte dra in luft igen, i små, korta flämtningar, medans hon
kramade sina knän. Det fick fart på Nick. Han gick med stela ben,
nästan som en sömngångare, och fick upp slagträet med höger
hand. I en rörelse svepte han upp träet från golvet och upp högt
över sitt huvud, för att sedan låta det falla ner på Jess
korsrygg. Det lät hårt och mjukt samtidigt, men den här gången
kunde jag nästan vara säker på att jag hörde något gå sönder
under Jess släta skin. Hon satte sig rakt upp igen med våldsam
hastighet och hennes ansikte var ett tyst skrik, hennes mun
uppspärrad till den gräns ingen människa kunde i vanliga fall.
Hennes ögon var runda och bleka och nästan lika stora som hennes
mun.
Nick
fick till en konstig sving, fortfarande bara med en arm, och denna
gång träffade han henne rakt över bröstbenet. Det tryckte ut det
sista av luften ur hennes lungor och när hon föll bakåt ner på
plasten kom ett högt pipande skrik över hennes läppar. Det var ett
ljud som fick mig att instinktivt sätta händerna för öronen och
trycka så hårt jag kunde. Nick gjorde det samma och slängde
slagträet på golvet. Jess låg där på rygg, pipande, skrikande,
och det såg ut som hon försökte rulla över på sidan.
Baseballträet
studsade iväg, och innan Cider lyckades få tag på det hade Jess
mycket riktigt rullat över och kommit upp på alla fyra. Hon höll
en arm högt över huvudet och med den andra stödde hon sig på
pallen. Det pipande ljudet hade slutat och hon försökte säga
något, såg det ut som. Hennes läppar rörde sig. Jag insåg att
hon troligen inte hade någon luft alls kvar i lungorna att skapa
några ljud med. Och jag tänkte att det var nog tur.
Medans
jag tänkte detta och mötte hennes bleka blick landade slagträet
rakt i hennes mun. Cider hade lyckats få upp det från golvet till
slut. Det blev en explosion av blod men Jess lyckades fortfarande
hålla sig upprätt och hennes stora ögon stirrade rakt in i mina,
fixerade min blick, låste mig, och under tiden drog Cider tillbaka
slagträet och slog sedan igen. Nu träffade det på sidan av Jess
huvud och jag såg hur käken trycktes ur sitt fäste, och Jess föll
hårt i golvet med armar och ben åt alla håll.
Cider
tog två steg bakåt och nästan föll i armarna på Nadja. De
stirrade båda på de blodiga fläckarna på baseballträets
välpolerade yta. Jag kunde se något vitt och litet som satt fast
där mitt i blodet. Det måste varit en tand.
Nadja
höll Cider om axlarna och befriande hennes händer varsamt från
slagträet. Sedan försökte hon få Cider att böja de rakt
utsträckta armarna, men utan att lyckas. De stod rakt ut som någon
dålig imitation på zombiefilm, och Cider satte sig rakt bakåt på
golvet med en duns. Nadja greppade slagträet hårt och tog några
steg bort mot den blodiga kroppen på golvet.
Hon
sparkade till pallen som studsade iväg över plasten, och höll så
slagträet över huvudet med båda armar. Hon svingade det ner på
Jess huvud. En, två, tre gånger. Rörelsen var bestämd och fylld
med kraft. Jag förstod vad Nadja tänkte: Vi måste avsluta detta.
Nu. Ljudet var paralyserande. Det var inte samma dunsande som
tidigare, utan mer ett smackande smällande, ljudvågor som sprutade
över rummet som blodstänk.
Så
slutade hon. Hon stod där och skakade, som i feberfrossa, armarna
hängandes längs sidorna, en hand greppade basebollträet med
vitnande knogar. Jag gick fram till henne och kramade henne bakifrån.
När jag gjorde det så tittade jag ner på Jess och trodde att jag
skulle följa Joachims exempel på en gång.
För
där Jess ansikte hade varit, fanns nu bara något som såg ut som en
blodig, punkterad fotboll. Här och där sken vita benbitar fram i
det röda, men det mesta var bara röd, söndertrasad vävnad. Jag
såg inga ögon, och där munnen borde vara, fanns bara ett stort
svart hål. Kroppen låg på rygg, ren och snygg som tidigare,
normal. Det såg så konstigt ut. Som om Jess hade stoppat in huvudet
i en mask gjord av köttfärs. En dålig Halloween-utstyrsel. Men jag
visste ju att det inte alls var så.
När
jag stod där och tittade ner på min vän, på resterna av min vän,
snyftade Nadja till. Hon vände sig om och kramade mig. Jag lade mina
armar om henne, strök hennes hår, mumlade något i hennes öra,
försökte trösta. Jag var så glad att hon hade haft närvaron och
styrkan att avsluta det hela. Precis då trodde jag inte att jag
själv hade lyckats med vad hon hade gjort, att upprepade gånger
veva det tunga träet ner på Jess.
Vi
stod där en stund, kramade varandra och snyftade tillsammans. När
jag började röra mig, började föra Nadja bort från kroppen, kom
plötsligt ett skri från Cider. Jag tittade ner på henne där hon
satt på golvet. Hennes ögon var nästan lika stora som Jess hade
varit, och hon pekade med en utsträckt arm mot kroppen på golvet.
Hon lät höra det kostiga skriet igen.
”Hon
lever! Hon är levande! Lever!” Hennes röst lät som ett
fågelskrik, fyllt av panik.
Jag
snurrade runt. Nadja hickade till och började desperat gråta. Jag
tittade bort på den ansiktslösa kroppen som varit Jess, och där
plötsligt insåg jag vad Cider hade sett. Där, i mitten av det
söndermosade köttet, precis i det svarta hålet som varit munnen,
reste sig en bubbla av blod och spott. Den reste sig, reste sig och
brast. Och så reste sig en till. Jess andades. Eller försökte
andas, i varje fall.
Jag
höll tillbaka kräket som fyllde min mun, svalde ner det hårt och
slet slagträet ur Nadjas hand. Jag andades in djupt och tog några
steg mot Jess. Min hjärna snurrade farlig nära överhettning. Detta
kan inte hända! tänkte jag. Hur får vi stopp på henne? Framför
mina ögon snurrade bilder från gamla anatomi-lektioner. Hjärna,
lungor, hjärta. Det var de delar som kroppen behövde för att hålla
sig vid liv. Och kroppen behöver andas. För att få syre. Ja! Syret
var nyckeln.
Jag
försökte stå stadigt och kände den släta, nästan mjuka ytan av
det välpolerade träet. Jag svängde det inte högt, som Nadja
gjort. Istället fokuserade jag på träffen. Första gången
träffade jag perfekt, rakt över Jess adamsäpple. Andra gången
missade jag totalt och slog träet rakt i golvet, kände hur armarna
domnade bort av smärtan som rullade upp längst träet och upp genom
mina händer. Sedan slog jag igen. Träff. Och igen. Och igen. Jag
såg bubblan mitt i hennes ansikte, och medans jag krossade hennes
luftvägar bad jag henne tyst att ge upp. Snälla, låt mig bryta
hennes nacke, tänkte jag när träet slog ner i på hennes hals
ytterligare en gång.
Till
slut kände jag händer på mina skuldror, och jag insåg att Cider
försökte dra mig bort från kroppen.
”Det
är över,” sade hon. ”Hon är död. Sluta. Snälla sluta.”
==
Nästa kapitel: Zona ut
Detta är en gratis bok
– men om du vill sponsra författaren
kan du
skicka ”breach” till 72550
Det kostar 20 kr plus sms-kostnad
Fantastiskt skrivet. Jag mår illa, men det är fantastiskt skrivet.
SvaraRaderaHoppade över dödandet, går bara inte.....
SvaraRaderaLoki - Tack! Det värmer!
SvaraRaderaAnonym - perfekt! Det är precis det jag uppmuntrar till om man inte gillar blod. Det är ju inte så att det tillför något till historien egentligen...
<3