Sidor

tisdag 30 oktober 2012

Kapitel 13 - Dagen D

Jag vaknade nästa dag. Kände mig som en dörrmatta. Som smör som smetats ut på en för stor brödskiva. Precis som man borde känna sig efter att ha somnat klockan åtta och vaknat klockan tolv. Fyra timmars sömn ger dig inte en bättre vy över världens problem, kan jag säga dig.

Lägenheten badade i ett grått vinterljus. Jag låg naken i sängen, med täcket nedsparkat på golvet, och försökte gå genom gårdagens händelser. Sträckte mig efter cigarettpaketet på sängbordet och insåg att jag troligen borde må sämre än vad jag gjorde efter den härliga cocktailen av dåliga idéer som natten bjudit på. Paketet var nästan tomt. Jag andades djupt de askgråa molnen och lät dem rulla ut genom näsan. Funderade på vad det var jag egentligen borde fundera på. Vad var det egentligen för beslut jag behövde ta, precis just nu?

Var jag verkligen med på vad vi kommit överens om, för sex timmar sedan?

Jag drog ut lådan i det lilla bordet och letade fram en penna och några papper. Eller ja, baksidan av något papper, men i varje fall en yta där jag kunde skriva. För jag hade ett brev att författa, det var jag medveten om. Jag drog hårt på cigaretten och tackade mina gudar för att jag hade hela frysen full med taxfree-cigg. Det skulle nog behövas… Jag fimpade, knep ihop ögonen hårt hårt och försökte låtsats som att jag visste vad jag gjorde. Långsamt tryckte jag ner pennan på papperet.

Hej. Jag orkar inte leva längre. Hej då.”

Med rynkad näsa tittade jag på orden. Herregud. Det var ju inte ett självmordsbrev. Det var ju bara patetiskt. Ett sådant brev skulle få vilken TV-polis som helst att förstå att något lurigt var i görningen och på en timme (inklusive reklampauser) skulle hon ha löst fallet och fängslat skurkarna.

Vilka skurkar förresten? Det skulle ju vara mina vänner. För om någon skulle läsa mitt självmordsbrev, då var det ju jag som var död. Död som… Ja, som ingen person som jag kände.

Mina ögon drogs tillbaka till papperet igen, och jag strök eftertänksamt över orden. En gång. Två gånger. Sedan började pennan rulla vidare på raden.

Hej mamma. Detta skulle jag väl sagt till dig innan. Men jag älskar dig. Det är ju patetiskt och hemskt att jag inte lyckats säga det till dig innan… Innan allt detta. Och pappa. Jag hatar honom inte. Jag älskar honom kanske inte heller. Herregud, jag känner ju honom inte e”

Papperet tog slut precis där orden också gjorde det. Med en djup suck vräkte jag ut allt innehåll i lådan och fick fram ett rent papper. Sedan läste jag genom mitt brev till mamma. Ja, det kanske var så det var. Men det kände långt borta. Det kändes som något jag kanske skulle vilja säga. Men inte något jag verkligen kände. Det kom från hjärnan, inte från maggropen.

Med stora snirklande bokstäver började jag skriva ”Hej”. Nästa ord skapade sig själv. Så flöt det på.

Hej Claus. När du läser dessa ord så är jag borta. Jag skulle nog egentligen vilja ringa dig, men vill inte störa mitt i din semester med tjejen och allt. Hoppas ni har det riktigt skönt. Sol. Stränder. Sex. Härligt, hoppas jag du tycker. Nu när du läser kanske du undrar varför jag valde detta. Det var en möjlighet. Den kändes lika bra som något annat. Fast annorlunda. Jag kommer ingen vart. Jag har gjort allt fel och allt rätt och jag har försökt mig på nya saker. Men jag är rädd för att allt bara kommer tillbaka hit. Att det kommer tillbaka till en tom säng, en morgon, bakis och”

Jag ryckte bort handen från papperet. Stirrade ner på det utan att röra mig i säkert en minut. Sedan läste jag meningarna, en efter en, först tyst. Sedan högt för mig själv. Det kändes obehagligt. Det kändes verkligen äkta.

Huvudet snurrade snabbare än jorden, och jag ställde mig upp, vandrade runt i lägenheten. Jag vandrade in i köket och gjorde mig en svindyr kopp espresso. Jag vandrade runt i badrummet och tömde sedan espresson och det lilla jag hade kvar i magsäcken i en kräkreflex. Jag vandrade ut i trapphuset och skrek okontrollerat i minst en minut. Det ekade i trapporna, ordlöst, meningslöst. Jag önskade bara att någon skulle komma ut och fråga, mår du bra? Hur går det?

Men ingen kom ut. Så jag gick in igen och satte på musik.

Jag dränkte mina tankar en pulserande basgång, naken på soffan, med ytterligare en cigarett. Men tankarna bubblade upp till ytan hela tiden, så jag testade att summera situationen, som Cider skulle sagt: Så, om ungefär sex timmar skulle jag kunna vara död men vad skulle det innebära?

Långsamt började jag se mig omkring i den skumraskiga lägenheten. Jag summerade kostnaden av alla mina svindyra saker, gjorde dem till mina små skyddslingar i denna mörka värld. I denna lilla slutna sfär, där jag kunde se mig själv som ägaren, som härskaren. Det var inte många saker jag inte kunde sätta en prislapp på, direkt.

Den uppenbarelsen fick mig i rörelse igen. De flesta saker jag ägde gick troligen att sälja vidare på någon slags andrahandsmarknad. Stereo, gitarr, soffa, espressomaskin, klockor, tjocka jackor, jeans, tvspel, feta högtalare, flatscreen-tv och så vidare: Det var saker som enkelt skulle kunna byta ägare, som jag skulle kunna föra vidare i kretsloppet, som jag skulle kunna konvertera till reda pengar. Men frågan var: Vilken andrahandsaffär skulle jag använda? Den lilla mörka butiken som låg nere på gatan, eller den stora internationella på nätet?

Jag började flytta runt på mina saker, började lägga dem i högar. Där, på soffan, växte en hög med prylar som ingen dödlig skulle betala en cent för: Den första kaffekoppen jag köpt för egna pengar, den otvättade skjortan som luktade som Cider (vilken jag borrade ner ansiktet i de kvällar jag verkligen hade svårt att sova), en tändare jag fått av en muslimsk kille på Afrikas stränder som betalning för en avsugning. Sådana saker. Minnen. På min stora, svindyra matta ställde jag de prylar som enkelt kunde konverteras till pengar. Ute i köket samlades alla ”slängabort-saker”.

Långsamt började det gå upp för mig när jag gick runt i lägenheten: Jag skulle aldrig mer leva och bo i det Lilla Landet, oavsett hur kvällen slutade. Nu fick det vara nog med detta hemska väder. Nog med detta hemska jobb. Nog med detta hemska liv. Snart, snart, skulle jag antingen sänkas ned i hamnen eller så skulle jag bort, hitta mig ett liv på strandkanten, på ett kafé, i solen. I evighet. Amen.

Men jag var rätt säker att det var mitt namn som skulle dras ikväll. Jag kunde känna det på mig, kunde känna det i kosmos. Kalla det karma, eller ödet. Det var jag som skulle dö ikväll, och det kändes helt okej. Jag började inse att det kändes bra. Hellre att det var jag, än att lotten föll på Cider, eller Nick, eller någon annan av mina vänner.

På tal om vänner, så tänkte jag plötsligt på Jenni.

Och så höll jag i telefonen, och lyssnade på tuut, tuut, tuut… Det tog två sekunder för mig att inse att jag slagit Jennis nummer. Telefonen ringde en halv evighet. Inget svar. Jag slog numret igen, medveten om det denna gång, och lade mig på sängen med en cigarett i mungipan.

Efter många långa signaler svarade hon. Hon hade den där mycket artiga rösten som man har när man inte tittat i förväg vem det är som ringer.

Ja, det är Jenni här.”

Hej där min lilla älskling, det är jag, KC!”

I andra änden av luren hörde jag massa prasslande av lakan och kläder, och sedan var hon tillbaka, mer vaken och mer nykter än förut. ”Åh, hej KC.” Tystnad en kort sekund. Hon kollade troligen på klockan. ”Men vad i hela friden gör du uppe, såhär dags?”

Hehe, kunde inte sova.”

Jaha. Men det borde du göra!” Jag hörde något i hennes röst, som var någon annat än den vanliga Jenni-attityden.

Du är inte ensam!” sade jag.

Det var tyst ett tag, och hon behövde ju inte svara på det påståendet egentligen, för det var uppenbart. ”Eh. Nej.”

Yay, bra gjort, bella ghiaciale!” utbrast jag.

Shhh, fan KC. Vad är det med dig?”

Ingenting alls, speciellt!” Min hjärna speedade. Hur skulle jag kunna komma till poängen? ”Jag tänkte. Jag tänkte bara. Jag tänkte bara på en film som jag tänkte på som jag såg som jag skulle behöva din åsikt om, tänkte jag.”

Hon rörde sig i lägenheten, kunde jag höra. Så stannade hon. Troligen hade hon lämnat sovrummet för att inte störa den som hon släpat hem igår. Och hon som skulle ha jobbat idag!

Jaha,” sade hon och lät mycket trött. Hon hällde upp vatten från kranen. Svalde hårt några gånger. ”Berätta för mig vad det är du vill.”

Jag skulle vilja höra vad du säger, bara.”

Hon suckade och det lät som hon satte sig ner. ”Ja ja.”

Filmen handlade om två vänner,” sade jag långsamt och funderade samtidigt som tungan löpte. Hur lägga upp det för henne? ”Och de var bästa vänner… ” Jag drog ut på orden, fick inte tveka, fick inte ge henne en anledning till att avbryta mig och lägga på. ”Och en dag drog de lott och den som förlorade slog den andre ihjäl med ett basebollträ. Vad tror du om det, vad tycker du om den historien? Jag menar, du brukar ju älska att säga vad du tycker om saker jag gillar.”

Hon hoppade över den uppenbara sarkasmen i den sista meningen och suckade igen. ”Det låter som en riktigt sjuk film som jag förstår faller dig i smaken.”

Vaddådå?”

Du har väl alltid gillat morbida scenarios?”

Jag log. ”Ja, men kan du inte se en poäng? Jag menar, visst, du behöver ju se hela filmen för att förstå hur genialt det hela var. Men själva pitchen? Att döda din bästa vän, på grund av ett spel, bara för att känna hur det känns? Skulle du inte se en dragningskraft i det?”

Verkligen, helt och fullt, från hjärtat: Inte alls,” sade hon med en stadig röst. ”Det låter verkligen bara idiotiskt. Varför skulle du tänka på något sådant?”

Ja men, bara för att känna hur det känns? Jag menar, har du någonsin sett en död människa? För att inte prata om att verkligen döda någon. Kom ihåg att båda var med på det, och att lotten bestämde vem som skulle dö. Tänk dig att någon var villig att ge sitt liv för att du skulle få denna upplevelse.” Jag hörde hur jag började få telefonsäljarrösten, hur jag började slå in på samma tempo och tonläge som jag hade bakom luren på Exciting News.

Jenni var tyst ett tag. Kanske hörde hon också den råa galenskapen som lyste genom i mina ord.

Du är fortfarande full,” drog hon slutsatsen. ”Lägg dig igen, och låt mig få sova.”

Äsch, du ska ju bara hoppa ner mellan lakanen och knulla skallen av den där som du släpade hem igår!” sade jag, bara för att komma åt henne. ”Jag trodde inte att du höll på med one-night-stands?”

Bara så du vet, så har jag och Richard dejtat några månader nu. Och vi har inte haft sex än!” Hon började verkligen bli arg nu. Bra.

Sedan lade hon på.

Jag satt där på sängkanten och stirrade ut i skymningen. Jag undrade varför hon inte berättat om denna Richard tidigare.

---

Efter ett tag lutade jag mig bakåt och satte handen på papperet med mitt självmordsbrev. Eller vad det nu var. Liggandes på tvären i sängen höll jag papperet över huvudet och läste det ytterligare en gång.

Jag rullade över på mage och tog pennan som låg kvar där bland kuddarna. Läste meningen som jag avslutat mitt i.

Men jag är rädd för att allt bara kommer tillbaka hit. Att det kommer tillbaka till en tom säng, en morgon, bakis och”

Jag sög på pennan. Så avslutade jag meningen med ”ensam”.

Undrar om de andra skrev liknande brev just nu?

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Hej min vän! Vad gör ni? Har ni vaknat?

(Det tog inte en minut innan min telefon av ifrån sig ett glatt plingeling. Cider var tydligen mycket vaken.)

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Sitter och pratar. Sovit? Skrivit brev? Kram!

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ja, sovit lite. Skriver brev just nu. Hur tusan gjorde ni?

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Hm. Inte klara än. Funderar på hur man ska avsluta.

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
avsluta? Då är ni bättre än mig. Jag funderar på vem jag ska skriva det till…

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Inte ens tänkt på. Skrev till Jess föräldrar. Mina är inte mycket.

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Sant visserligen.

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Kolla med J. På chatten. Han hade någon idé.

Med mobilen i handen hoppade jag över soffryggen och öppnade min svindyra laptop som låg i högen på mattan. Jag drog fram en cigg med läpparna från paketet och hann knappt tända den innan datorn hade bootat och jag var ute på nätet. Fördelar med dyra prylar: de fungerar (i varje fall i början).

<me>
Tjenare mannen är du där?

(den lilla orangea ploppen blev grön och Joachim knappade på sitt tangentbord, någon annanstans i den stora staden i det lilla landet.)

<andersenjoachim>
God morgon!
Allt gott?
Som det ska vara?

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Fick tag på honom! Hör av mig snart igen.

<me>
Så splendid som det kan vara en morgon som denna.

<andersenjoachim>
Haha, morgon är ett diffust ord.

<me>
Men du verkar glad.

<andersenjoachim>
Förlåt.
.
.
Nej.

<me>
Sorry, den var taskig.
Jag menade inte så.

<andersenjoachim>
Ingen fara.
Det var inte meningen att vara så peppig.

<me>
Hur går det med brevet?

<andersenjoachim>
Svårt.
Men det är klart nu.

<me>
Vem skrev du till?

<andersenjoachim>
Det blev en harrang till min pappa mest.
Kanske taskigt men kanske…
välbehövligt
Och ett ”kram mamma” på slutet.

<me>
Ok.
Det är klart.

(Jag kände hur en tår rullande ner för kinden. Men jag kunde inte riktigt säga varför.)

<andersenjoachim>
Hur känns det för dig?

<me>
Tja…
Det känns sorgligt på något vänster.
Men
Asch jag vet inte riktigt. Försökte skriva till mina päron men har liksom…
inget att skriva
<andersenjoachim>
Men skriv ett till dig själv då.

<me>
Eh?

<andersenjoachim>
Ja, alltså typ som en dagbok.
Då kommer ju polis och andra förstå vad du gjort.
Tänkte jag

<me>
Det är sant, ska fixa.

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Fick du tag på honom?

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Absolut!

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Toppen. Jess vill be dig om något.

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ok, ringa?

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Nej, här är jag, jag tar Ciders telefon. Jag är nog inte riktigt i stånd att prata. Bättre med att skriva.

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Hej Jess! Hm, det är sanning. Tänk om tårar skulle kunna synas via tangentbordet som de gör på papper…

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Hm. Du är ju söt du, det var en klassisk KC-tanke. Din lilla poet där.

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Haha. Men vad var det?

<andersenjoachim>
Nick ringer, återkommer.

<me>
Ok, pratar med Cider och Jess.

<andersenjoachim>
Btw, har du hört av Nadja?

<me>
Nej.

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Du. Kan du lova mig att du tar hand om Cider om det blir jag som dör?

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Det är ju klart! Jag försöker ta hand om henne även nu när du finns. Även om behovet inte är lika stort.

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Ja det vet jag. Men det är viktigt för mig att veta!

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ja, det är klart.

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Kan du lova en sak till? Kan du ta hand om mig om Cider dör?

(Jag funderade lite med rynkad panna. Vad menade hon nu?)

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ja. Det är ju självklart, men.. Vad menar du?

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Jag och Cider har lova varandra att resa bort från landet efteråt. Men om hon dör: Vill du resa bort med mig? Försvinna? Vi har skrivit varsitt hejdå-brev till mina föräldrar. Brevet fick mig att tänka.

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Låter som en plan. Har ni bestämt var?

(Jag kände en oro mala i magen. Skulle de lämna mig kvar?)

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Vi funderar på att kanske fixa ett hus i det stora landet och så.

(Ja, de skulle alltså lämna mig.)

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Ja, det kan jag lova.

<andersenjoachim>
Jag fick tag på Nick och har smsat med Nadja. Alla är fortfarande på.

<me>
Toppen. Synes snart.

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
Tack, det betyder allt för mig. Jag ger tillbaka telefonen till Cider. Syns snart.

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Toppen.

<incoming message from phonebook entry ”Cider cell”>
See you soon darling! xxx

<outgoing message to phonebook entry ”Cider cell”>
Samma

Så satt jag där i min soffa och tände ytterligare en cigarett. Papperet med mitt eget brev hade jag tydligen tagit med mig till soffan. Jag läste det ytterligare en gång.

ensam”

Sedan satte jag fart. Jag duschade, jag flyttade omkring mina prylar i min lägenhet. Jag stoppade i den ena CDn efter den andra i stereon. Jag kedjerökte mina cigaretter. Och till slut, ackompanjerad av någon ensam tjej som spelade gitarr och sjöng en ensam sång, så satte jag på mig mina tunga kängor. Jag avslutade allt med att greppa en fet tuschpenna och skrev med spretiga bokstäver på väggen i hallen: ”Förlåt mig. Jag behövde komma bort.”

Sedan gick jag ut. Eftersom jag vad född och uppväxt i detta gudsförgätna klimat så borde jag inte kunna bli förvånad av hur vädret kan vända sig. Men jag blev det ändå. På mindre än tolv timmar hade det gått från minusgrader till snö-smoothie och duggregn, och min läder-trenchcoat var genomblöt efter bara några kvarters promenad. Så vandrade jag genom den söndagstomma staden, och när snön smälte ned blev allt mycket mörkare, mycket mer omslutande. Det var väder som gjorde att du ville gömma dig i en soffa, men någon du älskar, och en dålig film med prozac-fyllda bilder av stränder och okända människor med underbara liv, långt långt borta.

Jag promenerade på, genom de nedsläckta kontorskvarteren, förbi de guldlysande fönstren i lägenhetshusen, genom centrum. Jag passerade broarna och hamndockorna. Jag passerade de nedgångna industridinosaurerna och stod efter många steg framför de stora trapporna framför Breach.

Jag rökte mina cigaretter och såg mina vänner anlända, en efter en, precis som jag hade gjort. Dagen innan, igår, hade vi kommit i stora sällskap i dyra bilar. Idag skyndade vi till Breach som kackerlackor och lämnade små spår efter oss i den smältande snön. Små, mörka skuggor i den mörka söndagskvällen. Min klocka glödde med radioaktiv styrka i mörkret. Halv sju.

Jag gick in på Breach.

---

I mitten av det stora dansgolvet, bredvid en av pelarna med DJ-bås på, satt mina vänner kring en ditburen soffa. Alla hade en öl i handen, Joachim irrade runt i samma kläder som gårdagen och fixade flaskor och askfat och kedjerökte nervöst. Han hade fortfarande den vita hatten på huvudet. Men ingen drack av ölen han serverade. Jag tror nästan att vi bara letade efter någon att hålla i handen. På bardisken lade jag märket till en hög med papper. Breven, troligen.

Bredvid soffan, ut på golvet, låg en grön presenning, minst fem gånger fem meter. Och i mitten av denna enorma bit plast stod en träpall, mot vilken ett baseballträ lutade sig lite nonchalant, lite som det ville spana in oss, innan det lät oss använda det. Ingen av oss vågade titta direkt på pallen och på slagträet, men våra ögon drog konstant i dess riktning, som om det var en stor magnet och våra blickar var kompassnålar.

Ingen sade mycket, när jag kom in som siste man. Nu var vi sex personer på plats. De andra höjde sina flaskor till salut när jag kom, och Joachim gav mig en kram och tryckte en egen flaska i min hand. Jag lade mitt lilla papper på högen på bardisken. Sedan satte jag mig ner på soffan bredvid Nadja. Nick stod lutat mot DJ-pelaren. Jess och Cider satt på golvet. Joachim sprang just nu runt bakom baren och letade efter något.

Sedan kom han tillbaka med ett block post-it-lappar och en penna i händerna. Cider fimpade sin cigarett, tog emot lappar och penna, och allas blickar vändes mot vår vackre Joachim, som hade ett plågat uttryck i ögonen.

Så,” sade han. Inget mer.

Så,” tog Cider bollen. ”Vi kommer alla ihåg vad vi kom överrens om igår. Eller hur?” Vi nickade alla. Vilket kändes lite dumt. För vad var det egentligen vi kommit överrens om?

Om någon inte är med på planen så säg till nu, snälla ni. Så går vi alla hem, istället.” Joachims röst var låg men hade styrka i sig, bar genom rummet. Han verkade ändå rätt säker på vad han ville, och vad han sade. Han tittade på oss en efter en, och ingen svarade något. Cider svarade genom att ta hans hatt och lägga den på golvet bredvid lapparna.

Jess började skriva namn på lapparna där hon satt bredvid Cider. Men om Joachims röst hade visat på en styrka och en beslutsamhet, så var Jess handstil raka motsatsen. Efter två darriga, spretiga namn så började hon skriva ”Cider” på den tredje lappen, och då skakade hon så mycket att Cider lade sina händer över hennes, tog pennan och skrev sedan klart lapparna. Jess snörvlade och gömde ansiktet i händerna.

Hur mår du?” sade Nick, med en bekymrad röst.

Jag ångrar mig inte,” sade Jess, och svarade på den frågan som inte ställts. Hennes röst var stadigare än hennes händer, som hon fortfarande höll över ögonen, som skydd, ungefär.

Joachim satte sig bredvid henne och lade en arm om hennes axlar, medans Cider rullade ihop de små pappersbitarna och lade dem i den vita hatten. Sedan ställde hon sig upp. Hon såg på oss var och en av oss, letade upp vår blick och låste den med sina stora men trötta ögon. En efter en nickade vi, långsamt.
Det här är vad vi kommer överrens om, då,” sade hon, efter att ha skapat kontakt med var och en av oss. ”Vi drar ett namn från alla våra sex namn. Den personen lotten faller på sätter sig på stolen. Sedan slår vi ihjäl henne eller honom med baseballträt. Vi sänker kroppen i hamnen. Och pratar aldrig, aldrig om det. Det är vår pakt. Det måste vi lova varandra.”

Okey.” Sade vi, en efter en annan. Jag tömde min flaska i en lång klunk, och såg hur Nadja gjorde det samma.

Cider satte en nytänd cigarett i mungipan, satte handen över hattens öppning och skakade runt lapparna. Sedan satte hon ner den på golvet framför sina fötter, och plockade långsamt upp en liten pappersrulle från de sex som låg där.

Jag höll andan, insåg jag när plötsligt mitt huvud började snurra från syrebristen. Jag tvingade mig själv att ta ett, två, tre djupa andetag, fyllde mina lungor och tryckte ut luften igen. Mitt hjärta bultade i mina öron så att jag inte ens kunde höra pappersprasslet från lappen som Cider långsamt öppnade. Hon sög på cigaretten och lät röken rulla ut genom näsborrarna, och läste långsamt på pappersbiten. Hon läste det igen. Och igen. Sedan föll hennes armar ned längs sidorna och hon spottade ut cigaretten på golvet. Jag försökte läsa uttrycket i hennes ansikte, men kunde inte. Det var så mycket känslor där, hennes käkar arbetade, hennes ögon smalnade när hon långsamt höll upp lappen framför sina ögon igen. Med en snyftning sade hon, med den minsta av röster:

Jess.”

Jag trodde mitt hjärta skulle slå sig ut genom bröstkorgen när det långsamt gick upp för mig vad som hände. Hon släppte papperslappen och den seglade mot golvet medan vi alla såg de fyra bokstäverna skrivna med tjock tuschpenna. Cider nästan föll ihop bredvid Jess, som stirrade som hypnotiserad på lappen. Hon började klappa Cider på huvudet, nästan robotlikt.

Själv kunde jag ändå inte riktigt förstå det. Hela dagen hade jag förberett mig på att mitt namn skulle stå på den där lappen. Jag hade sagt hejdå till världen. Och nu skulle jag inte lämna den. Jag kände mig som en AIDS-patient som får beskedet att viruset hade försvunnit på något magiskt vis, och att allt nu skulle bli bra. Jag kände mig… jag kände mig lycklig.

Medan jag själv stod och sög på lyckoruset, livskänslan, så satt de andra där. De tittade inte på Jess, inte på lappen. De tittade absolut inte på pallen och slagträet och plasten och inte på varandra heller. Jess ställde sig upp, och alla ryckte till som skjutna med elektricitet. Hon stod där med ben som skakade, med tomma ögon. Vi ställde oss alla upp och närmade oss henne.

Jess gick runt och kramade oss var och en. Det var långa kramar, de drogs ut till en livslängd. Jag tryckte kroppen mot mig och kände tårarna bränna i ögonen, kände hennes runda bröst tryckas mot mitt bröst och fick hennes hår i munnen när jag pussade henne på halsen. Jag trodde aldrig jag skulle lyckas släppa henne, men hon frigjorde sig från mina armar och gick vidare till Nadjas famn. Jag kände hur min Judas-kyss brände på läpparna och smaken av hennes svett tog mig tillbaka till verkligheten.

Sist i ringen stor Cider. De kramade varandra först, länge. Sedan lutade de pannorna ihop och ögonen möttes. Cider slöt sina först, och långsamt, långsamt smakade deras munnar på varandra, deras tungor möttes. Vi andra stod bara tysta och tittade på hur tårarna rullade ner och blötte deras läppar medans de kysstes.

Jess avbröt det hela genom ett resolut steg bakåt och gick sedan ut på plasten. Så satte hon sig ner på stolen och vände sig mot oss. Jag kan inte föreställa mig vad hon såg. Fem personer som stod där, några meter från varandra, redo? Hon såg på oss, när vi såg på henne, och så tog hon baseballträet och skickade iväg det mot oss, och sträckte sedan på ryggen. Ljudet av det tunga slagträet när de rullade över det plastövertäckta golvet varslade om ondska.

Gör det nu, om vi ska göra det,” sade hon, och det var som att vi alla frigjordes från någon slags hypnotisk trance. Som om vi var en person började vi röra på oss, kastade blickar på varandra, såg varandras ansikten, ögon, kroppar. Fulla av bestämda rörelser. Joachim böjde sig ned och tog upp slagträet, lade det på sin axel och gick ut på plasten. Vi följde alla efter.

---

Det jag nu kommer berätta för dig, är det jag ser varje gång jag stänger mina ögon. Bakom ögonlocken spelas detta scenario upp för mig med smärtsam detaljrikedom. Just denna sekvens i mitt liv rullar runt, runt genom natten, ibland hela vägen till gryningen. Jag sover inte mycket, nuförtiden. Jag hoppas att sömnen kommer lättare nu när jag äntligen berättar detta för någon. Jag hoppas att jag, genom att sätta det hemska i ord, ska befria mig från den mara som rider mig genom nätterna och ibland även genom dagen.

Men det är inget vackert, tvärt om. Det är riktigt äckligt. Jag räknar inte med att du ska läsa det. Denna del adderar inget av värde till min historia. Du vet hur det slutar: Jess dör. Om du inte har något morbit intresse av blod och söndertrasat kött så rekommenderar jag dig att hoppa över resten av detta kapitel och gå direkt till nästa.

Men om du väljer att läsa vidare så har jag i varje fall varnat dig.

---

Joachim mötte oss med blicken när vi samlades ute på plasten, med slagträet över axeln.

Alla är del i dödandet,” sade han med låg röst. Jag nickade och strök hans starka överarm, sedan flyttade jag på mig för att göra plats för hans swing.

Han ställde sig bredbent som en riktig batter som siktar på homerun, och svängde det runda, hårda, välpolerade träet. Men mitt i rörelsen måste han ha tappat kraften i sina armar och fingrarnas grepp, för i slutet av kurvan träffade slagträet bara Jess över bröstet med en mjuk duns, och föll från hans händer, ner på golvet där det studsade med en kostig klang. Slaget var inte starkt nog att ens slå omkull henne, men hon vek sig dubbel på stolen och vi kunde höra hur luften trycktes ut ur hennes lungor med en hes utandning som rev hennes hals.

Joachim stapplade redan bort, när träet slog i golvet. Han svajade och föll ner på knä på plasten. Där kräktes han kraftigt och högljutt, med ryggen mot oss.

Vi andra stod där och tittade på Joachim, tittade på Jess. Hon försökte dra in luft igen, i små, korta flämtningar, medans hon kramade sina knän. Det fick fart på Nick. Han gick med stela ben, nästan som en sömngångare, och fick upp slagträet med höger hand. I en rörelse svepte han upp träet från golvet och upp högt över sitt huvud, för att sedan låta det falla ner på Jess korsrygg. Det lät hårt och mjukt samtidigt, men den här gången kunde jag nästan vara säker på att jag hörde något gå sönder under Jess släta skin. Hon satte sig rakt upp igen med våldsam hastighet och hennes ansikte var ett tyst skrik, hennes mun uppspärrad till den gräns ingen människa kunde i vanliga fall. Hennes ögon var runda och bleka och nästan lika stora som hennes mun.

Nick fick till en konstig sving, fortfarande bara med en arm, och denna gång träffade han henne rakt över bröstbenet. Det tryckte ut det sista av luften ur hennes lungor och när hon föll bakåt ner på plasten kom ett högt pipande skrik över hennes läppar. Det var ett ljud som fick mig att instinktivt sätta händerna för öronen och trycka så hårt jag kunde. Nick gjorde det samma och slängde slagträet på golvet. Jess låg där på rygg, pipande, skrikande, och det såg ut som hon försökte rulla över på sidan.

Baseballträet studsade iväg, och innan Cider lyckades få tag på det hade Jess mycket riktigt rullat över och kommit upp på alla fyra. Hon höll en arm högt över huvudet och med den andra stödde hon sig på pallen. Det pipande ljudet hade slutat och hon försökte säga något, såg det ut som. Hennes läppar rörde sig. Jag insåg att hon troligen inte hade någon luft alls kvar i lungorna att skapa några ljud med. Och jag tänkte att det var nog tur.

Medans jag tänkte detta och mötte hennes bleka blick landade slagträet rakt i hennes mun. Cider hade lyckats få upp det från golvet till slut. Det blev en explosion av blod men Jess lyckades fortfarande hålla sig upprätt och hennes stora ögon stirrade rakt in i mina, fixerade min blick, låste mig, och under tiden drog Cider tillbaka slagträet och slog sedan igen. Nu träffade det på sidan av Jess huvud och jag såg hur käken trycktes ur sitt fäste, och Jess föll hårt i golvet med armar och ben åt alla håll.

Cider tog två steg bakåt och nästan föll i armarna på Nadja. De stirrade båda på de blodiga fläckarna på baseballträets välpolerade yta. Jag kunde se något vitt och litet som satt fast där mitt i blodet. Det måste varit en tand.

Nadja höll Cider om axlarna och befriande hennes händer varsamt från slagträet. Sedan försökte hon få Cider att böja de rakt utsträckta armarna, men utan att lyckas. De stod rakt ut som någon dålig imitation på zombiefilm, och Cider satte sig rakt bakåt på golvet med en duns. Nadja greppade slagträet hårt och tog några steg bort mot den blodiga kroppen på golvet.

Hon sparkade till pallen som studsade iväg över plasten, och höll så slagträet över huvudet med båda armar. Hon svingade det ner på Jess huvud. En, två, tre gånger. Rörelsen var bestämd och fylld med kraft. Jag förstod vad Nadja tänkte: Vi måste avsluta detta. Nu. Ljudet var paralyserande. Det var inte samma dunsande som tidigare, utan mer ett smackande smällande, ljudvågor som sprutade över rummet som blodstänk.

Så slutade hon. Hon stod där och skakade, som i feberfrossa, armarna hängandes längs sidorna, en hand greppade basebollträet med vitnande knogar. Jag gick fram till henne och kramade henne bakifrån. När jag gjorde det så tittade jag ner på Jess och trodde att jag skulle följa Joachims exempel på en gång.

För där Jess ansikte hade varit, fanns nu bara något som såg ut som en blodig, punkterad fotboll. Här och där sken vita benbitar fram i det röda, men det mesta var bara röd, söndertrasad vävnad. Jag såg inga ögon, och där munnen borde vara, fanns bara ett stort svart hål. Kroppen låg på rygg, ren och snygg som tidigare, normal. Det såg så konstigt ut. Som om Jess hade stoppat in huvudet i en mask gjord av köttfärs. En dålig Halloween-utstyrsel. Men jag visste ju att det inte alls var så.

När jag stod där och tittade ner på min vän, på resterna av min vän, snyftade Nadja till. Hon vände sig om och kramade mig. Jag lade mina armar om henne, strök hennes hår, mumlade något i hennes öra, försökte trösta. Jag var så glad att hon hade haft närvaron och styrkan att avsluta det hela. Precis då trodde jag inte att jag själv hade lyckats med vad hon hade gjort, att upprepade gånger veva det tunga träet ner på Jess.

Vi stod där en stund, kramade varandra och snyftade tillsammans. När jag började röra mig, började föra Nadja bort från kroppen, kom plötsligt ett skri från Cider. Jag tittade ner på henne där hon satt på golvet. Hennes ögon var nästan lika stora som Jess hade varit, och hon pekade med en utsträckt arm mot kroppen på golvet. Hon lät höra det kostiga skriet igen.

Hon lever! Hon är levande! Lever!” Hennes röst lät som ett fågelskrik, fyllt av panik.

Jag snurrade runt. Nadja hickade till och började desperat gråta. Jag tittade bort på den ansiktslösa kroppen som varit Jess, och där plötsligt insåg jag vad Cider hade sett. Där, i mitten av det söndermosade köttet, precis i det svarta hålet som varit munnen, reste sig en bubbla av blod och spott. Den reste sig, reste sig och brast. Och så reste sig en till. Jess andades. Eller försökte andas, i varje fall.

Jag höll tillbaka kräket som fyllde min mun, svalde ner det hårt och slet slagträet ur Nadjas hand. Jag andades in djupt och tog några steg mot Jess. Min hjärna snurrade farlig nära överhettning. Detta kan inte hända! tänkte jag. Hur får vi stopp på henne? Framför mina ögon snurrade bilder från gamla anatomi-lektioner. Hjärna, lungor, hjärta. Det var de delar som kroppen behövde för att hålla sig vid liv. Och kroppen behöver andas. För att få syre. Ja! Syret var nyckeln.

Jag försökte stå stadigt och kände den släta, nästan mjuka ytan av det välpolerade träet. Jag svängde det inte högt, som Nadja gjort. Istället fokuserade jag på träffen. Första gången träffade jag perfekt, rakt över Jess adamsäpple. Andra gången missade jag totalt och slog träet rakt i golvet, kände hur armarna domnade bort av smärtan som rullade upp längst träet och upp genom mina händer. Sedan slog jag igen. Träff. Och igen. Och igen. Jag såg bubblan mitt i hennes ansikte, och medans jag krossade hennes luftvägar bad jag henne tyst att ge upp. Snälla, låt mig bryta hennes nacke, tänkte jag när träet slog ner i på hennes hals ytterligare en gång.

Till slut kände jag händer på mina skuldror, och jag insåg att Cider försökte dra mig bort från kroppen.

Det är över,” sade hon. ”Hon är död. Sluta. Snälla sluta.”


==
Nästa kapitel: Zona ut

Detta är en gratis bok
– men om du vill sponsra författaren kan du
skicka ”breach” till 72550
Det kostar 20 kr plus sms-kostnad

3 kommentarer:

  1. Fantastiskt skrivet. Jag mår illa, men det är fantastiskt skrivet.

    SvaraRadera
  2. Hoppade över dödandet, går bara inte.....

    SvaraRadera
  3. Loki - Tack! Det värmer!

    Anonym - perfekt! Det är precis det jag uppmuntrar till om man inte gillar blod. Det är ju inte så att det tillför något till historien egentligen...

    <3

    SvaraRadera