Biiip.
Biiip.
Biiip.
Biiip.
Långsamt
svävar jag upp till ytan från en alkoholdränk slummer. Ansiktet
rakt ner i kudden. På magen i min säng. Och helt utan en aning om
hur jag kom dit. Det sista jag kunde minnas var hur jag försökte
spy upp tarmarna på the Tech natten innan. Nu var jag tydligen
hemma.
Jag
sträckte ut en darrande hand och greppade väckarklockan på
nattygsbordet. Även fast jag tryckte på snooze-knappen slutade inte
oväsendet som borrade sin in i min marinerade hjärna likt
halogenblixtar i ett mörkt rum. Jag tryckte hårdare och hårdare
för att få ett slut på galenskapen. Slog med handflatan, sedan med
knytnäven. Plasten gav efter och jag skar handen med nästa slag. Då
insåg jag att ljudet inte kom från alarmklockan. Jag satte mig upp
och tittade mig långsamt omkring.
Bredvid
den nu trasiga väckarklockan låg min mobil och blinkade. Det var
tydligen den som dragit mig tillbaka till den vakna världen. Jag
plockade upp den och försökte rensa halsen innan jag svarade.
”Ahhrrrgh.
KC här.”
”Var
är du!” Det var Cider i andra änden av samtalet. Hennes röst var
stressad och hes, ungefär som om hon sprang ett maratonlopp och
kedjerökte samtidigt. Jag tittade upp i taket och försökte få
mitt huvud att sluta snurra runt mig.
”Hemma,
antar jag…”
”Antar
du? Var är du, KC?”
”Ja,
verkligen hemma, alltså. Vad händer? Vad hände igår?” Jag drog
upp mina byxor från golvet, försökte hitta en cigarett.
”Fokusera
nu för… Vakna!” Hon lät riktigt arg. Jag undrade vad jag gjort
igår. Jag kunde inte hitta mina cigaretter och ställde mig upp, sur
över det bryska uppvaknandet. Det kände dock som jag gjort något
fel någonstans på vägen.
”Jag
är vaken. Vad gäller det?”
”Det
är Joachim. Han pratar med polisen.”
Jag
hittade min jacka och letade i fickorna efter mina cancerpinnar. Där
var det tomt. Men känslan av att jag hoppat över något satt kvar.
”Vad
sa du?”
”Han
pratar med polisen!” Cider pratade plötsligt väldigt hög och
väldigt långsamt, ord efter ord.
”Varför?”
Nu
kändes det verkligen som om det var något jag missade. Var hade de
där förbannade cigaretterna gömt sig?
”KC,
nu måste du komma in i matchen. Drick vatten och ring mig sedan.”
Klick.
Jag
tittade ner på telefonen, kände mig dum. På väg ut i köket
snubblade jag på saker som låg i hela lägenheten. Men
cigarettpaketet var förtrollat, borttrollat. Och varför hade jag
fyllt mitt kök med skräp? Jag sparkade mot den närmaste prylen och
slog smärtsamt tårna i ett par svindyra, aldrig använda inlines.
Äntligen
hittade jag en halvrökt cigg på spisen, men ingen tändare. Jag
höll på att sätta eld på håret när jag tände fimpen på gasen.
Jag mindes vad Cider sagt och drack tre stora glas vatten.
Då
slog det mig vad hon precis hade försökt kommunicera: Joachim
pratade med snuten! Vad pratade han om? Gårdagen? Berättade han om
Jess? Eller hade vi gjort något efter det, som var värt att prata
med myndigheterna med? Hjärnan började speeda, i takt med hjärtat.
Jag
tryckte på snabbuppringningen till Cider och snart var hon där
igen. Höll mig sällskap i mitt minimala kök, genom de digitala
radiovågorna.
Ӏr
du med mig nu?” var hennes första ord.
”Yes
darling. Vad menade du med polisen? Vad hände igår egentligen?”
”Jag
hoppas verkligen att du kommer ihåg vad som hände igår,” sade
Cider i sin mest moderliga röst. Det var den sortens röst som hon
haft när hon klargjorde för mig att jag hade våldtagit henne. Jag
började bli riktigt orolig.
”Ja,
jag kommer ihåg att vi dödade Jess. Men jag menade efter det. Jag
har tappat koll på vad som hände efter jag kräktes sönder mig på
Tech. Jag har inget minne av hur jag kom hem.”
”Herregud
KC. Men inte konstigt.” Cider drog hårt på en cigg. Eller något.
Hon
fortsatte. ”Så du kommer inte ihåg taxiresan?”
”Nepp.”
”Personalen
på Tech hittade dig innan midnatt. Jag satte dig i en taxi. Precis
efter det plockades Joachim av polisen.”
”Va?
Varför? Och varför tog de inte mig också?”
”För
att du slog inte en flaska i huvudet på någon. Och du slogs inte
med vakterna.” Ciders röst var torr som papper.
Jag
kunde inte greppa vad det var hon sade.
”Gjorde
Joachim de sakerna?” Min söta Joachim? Slåss med personalen på
Tech?
”Nej.
Nick var det som krossade flaskan. Joachim började slåss med
vakterna för att få dem att sluta spöa Nick.”
”Ok,
spola tillbaka den. Slogs Nick? Han som ser ut som en teddybjörn och
som kan göra ungefär lika mycket skada som en?”
”Han
började slåss med killen vid bordet bredvid vårt. Men jag vet inte
varför.”
”Mysko…”
”Och
efter han slog flaskan i huvudet på killen så släpade vakterna
honom bakom scen för att lära honom en läxa. När Joachim fick nys
om det så blev det fight vid baren. Sedan kom polisen och tog in
honom.”
Ӂ
fan.”
Jag
saknade ord. Hjärnan var slut. Jag ursäktade mig, lade telefonen på
bordet och stoppade huvudet under kranen, lät det smärtsamt iskalla
vattnet rinna nedför nacken. Sedan plockade jag upp telefonen igen.
”Här.”
”Men
det är inte det största problemet.” Cider sög på varje ord.
Ӏh
men kom igen. Vad kan vara värre än det?”
Det
blev en lång tystnad när Cider tände en ny. Jag hörde henne röra
sig runt, troligen med mobilen fastklämd under hakan. Jag sparkade
lite på inlines-paret igen.
”Joachim
ringde mig precis.”
”Ja?”
”De
har mordet på video.”
---
Du
vet hur det är när hela världen liksom saktar in. När allt
plötsligt går så där långsamt, i slow motion hela vägen ner
till noll. När alla runt omkring dig fryser i positioner och det ser
ut som att fåglarna bara hänger i luften. Som på film, när
superhjälten har kraften att stanna tiden för alla utom sig själv.
Men
jag har insett att det inte är världen som stannar. Det är din
hjärna som ökar farten. Jag insåg det när jag hoppade med
snowboarden för första gången. Jag hade precis köpt mig en planka
och testade ett enormt hopp i skidbacken. Medan jag flög upp i
luften var det som att allt plötsligt stannade. Jag hängde där
uppe och kunde se personerna i backen. Jag kunde i lugn och ro läsa
vad som stod på deras hjälmar, jackor och skidor. Jag kunde räkna
dem utan problem. Jag försökte vinka till dem, men insåg att mina
händer var lika långsamma som de. Det var som att jag rörde mig i
sirap. Sedan insåg jag att marken plötsligt befann sig över mitt
huvud istället för under fötterna. Jag kunde se varenda liten
snövall på backen som långsamt närmade sig, innan världen
plockade upp hastigheten och jag kraschade ner med huvudet först.
Jag
spenderade några dagar på intensiven. Men överlevde.
Nu
var det precis likadant. Jag såg plötsligt Breach framför mig. Jag
såg oss stå där, hur jag själv precis slagit ner baseballträet i
Jess strupe. Jag såg blodsdropparna hänga i luften. Jag såg mina
vänner, kunde utan problem se exakt vad de hade på sig, hur de stod
eller satt på plasten.
Men
jag såg det från en position uppe vid taket. När jag vände mig åt
höger såg jag vad Cider menade.
Där
satt en övervakningskamera. Den alltid närvarande, aldrig sovande
inspelningen av våra publika liv. Så fort du lämnar ditt hus är
du där. Gator, barer, affärer, restauranger är egentligen bara
scener i denna dokusåpa som vi alla är en del av.
Övervakningskameran
hade varit på, under kvällen på Breach. I vanliga fall stängde
personalen av inspelningen när baren stängde. Men det hade den
trötta bartendern på vår party-kväll dagen innan glömt. Vi hade
varit ”on air”, officiellt sett. Den röda lampan hade lyst
utanför studion. The audience was listening. Kanske fanns det en
THX-variant om du köpte den dyra biljetten. Den där biljetten på
vilken det stod ”Gå i fängelse. Gå i fängelse utan att passera
Gå.”
Världen
plockade upp hastigheten igen.
---
”Du
menar övervakningskamerorna,” viskade jag.
”Ja.”
”Men?”
”Joachim
ringde mig och bara babblade. Han klarar inte av det. Han hade gråtit
hela natten och halva dagen på polisstationen. De höll kvar honom,
vågade inte släppa ut honom. De hade frågat honom vad som var fel.
Han sa till mig att han skulle berätta. Imorgon.”
”Varför?”
”Varför
han ska berätta?”
”Nej,
varför vänta till imorgon?”
”Han
ville att vi skulle veta.”
Jag
lät bilden sjunka in. Joachim i ett förhörsrum. Snyftande. Han
ringde oss, berättade att han inte kunde stå ut med vad vi gjort.
Kunde inte se sig själv i spegeln. Kanske ville han ta sitt liv
också? Kanske ville han bara prata med någon? Kanske.
”Men
vad vill han att vi ska göra?”
”Jag
vet inte. Jag sticker nu.” Cider suckade. ”Jag kommer inte gå
dit. Jag tänker inte berätta för Jess föräldrar att vi slog
henne död. Jag flyr hellre. Jag har tömt alla konton och är klar
för att åka.”
Sedan
var vi tysta en stund.
”Vill
du att jag ska följa med dig?” Jag var bara tvungen att säga det
för att få ett slut på tystnaden.
”Jag
hoppades att du skulle fråga,” viskade Cider.
”Kom
hit, jag måste fixa pengar först.”
Så
vi sade synes snart och la på.
Jag
vandrade långsamt genom lägenheten. Försökte att inte tänka på
Joachim. Eller på Nadja. Eller Nick. Jag räknade genom högarna med
prylar, och funderade på hur jag skulle bli av med allt detta
snabbt. Nu. Tack gudarna för att jag redan hade förberett mig!
Till
slut tog jag på mig kläder och gick ner till den lilla, mörka
pantbanken på gatan. Den illegale immigranten på andra sidan disken
var mycket hjälpsam och vi kom överens om en helt okej summa
pengar, mot att han hämtade allt på studs. Under tiden det tog för
honom att fixa lite hjälpande händer och bära iväg med sakerna så
maxade jag alla mina kreditkort i bankomaten på hörnet.
På
så sätt var min plånbok plötsligt full med prasslande sedlar.
Sedan
bara satt jag där i mitt fönster, tre våningar över den
snöblaskiga trottoaren. Jag satt på fönsterbläcket med benen
dinglande ut över folket som rörde sig hem, denna bleka
måndagseftermiddag. Ingen tittade upp. Ingen såg mig sittandes där,
farligt långt ut genom fönstret med ett glas whisky i ena handen
och en otänd cigarett i den andra. Kanske berodde det på den
fallande snön, att ingen vände blicken upp mot mig. Stora, svepande
flingor kom ner från den mörknande himlen. Men jag tror inte det,
egentligen. För vem har tid att titta upp, mitt i stan, mitt i
ruschen? Man håller ner huvudet, fokuserar på målet, huvudet är
redan hemma, öronen är fulla med musik från telefonens hörlurar.
Det är bara turister som tittar omkring sig, mitt i stan. Det är så
ficktjuvarna hittar sina offer.
Jag
satt där. Inte långt upp, men långt upp nog för att göra slut på
historien, en gång för alla. Jag svängde whisky-glaset i handen
och siktade på nästa person som passerade under mig. Men det skulle
ju bara vara taskigt, att släppa ett tungt glas i huvudet på en
stackars familjefader på väg hem efter en lång dag på kontoret.
Så istället släppte jag den otända cigaretten och såg den flyta
ner genom luften tillsammans med snöflingorna. Jag höll andan och
räknade. En, två, tr… kontakt. Inte så mycket tid som separerade
mig från evigheten.
Då
ringde det på dörren. Cider var här. Skit.
---
Vi
kramades länge, länge i tamburen. Cider var osminkad och nyduschad
och luktade som hon brukade. Jag borrade in ansiktet i hennes röda
nackhår och bara andades. Och kände mig otroligt avundsjuk,
eftersom jag stank svett, oro och gammal fylla. Men just nu var det
inte riktigt tid för den personliga hygienen.
Vi
delade en cigg i köket, satte på tevatten och funderade på vad vi
skulle göra och vem vi skulle göra det med. Vi hade försökt få
tag på både Nadja och Nick via telefon, men ingen hade svarat. Nick
gjorde mig orolig. Hoppas han inte däckat någonstans efter att ha
blivit sönderslagen. Hoppas han inte låg på akuten. Eller i en
fyllecell.
Nadja
kände jag inte att jag behövde bekymra mig över. Hon hade väl
troligen tagit sig hem till Dyra Kostymen och pippat sönder natten
efter vi försvann.
Vi
hade skickat sms, vi hade ringt och vi hade kollat sociala medier
efter deras framfart. Sedan var det inte så mycket att göra. Vi
satte oss ner på golvet där soffan stått och tittade på bänken
där TVn stått.
”Skickligt.
Du måste fått sålt det mesta,” sade Cider frånvarande.
”Ja.”
Jag blåste ut rök mot taket och drog lite i mattans trådar. ”Jag
hade redan börjat förbereda i förrgår. Det var inte många saker
här inne som jag inte kunde sätta en prislapp på, om vi säger
så.”
Då
plingade min telefon. Nadja var uppe och hoppade, tydligen.
”Var
är ni?” ljöd hennes direkta fråga.
”Trevligt
att höra av dig också. Vad händer?” sade jag.
Ӏh
vi har inte tid med snack. Jag läste Ciders meddelande. Vad gör
ni?” Nadja lät iskall. Dessutom lät det som hon var ute och
promenerade i stan. Jag kunde höra alla gatans ljud i bakgrunden.
”Vi
sitter på min matta och funderar på vad våra vänner håller på
med,” sade jag och log lite avväpnande, även om jag förstod att
det inte spelade någon roll. Nadja kunde ju inte se mig ändå.
Hundvalpsögon fungerade inte via gsm.
”Vi
drar nu. Har ni bil?” I bakgrunden tutade något upprepande gånger,
jag hörde övergångsställets klickande och andra ljud som
passerade när Nadja passerade. Jag kom på mig själv att fundera på
var hon hade spenderat natten egentligen.
”Eh,
nej. Jag har ingen bil. Inte Cider heller. Det vet du väl?” Jag
kände kanske att det inte var rätt tid att fråga om några
nattliga äventyr.
”Jag
ringer tillbaka.” Klick.
Ibland
saknar jag de gamla backelit-telefonerna så himla mycket. De kunde
man liksom lägga på med lite kraft, lite pondus. Jag tryckte argt
på röda-luren-knappen på telefonen och kände mig
otillfredsställd. Nadjas attityd gick hårt åt mina tunnslipade
nerver.
Cider
hade lagt sig ner på golvet. ”Vad sa hon?”
”Hon
frågade om vi hade bil. Sedan la hon på. Rätt sur, om vi säger
så.” Jag tände en cigg till och gick sedan ut i köket för att
fylla på Ciders tekopp och min kaffekopp.
Min
mobil hoppade till igen. Det var Nick som textmeddelande sig. Han
hade tydligen blivit väckt av att Nadja ringt honom. Han skrev också
att han skulle klä på sig så kom han till min lägenhet. Jag
ringde upp honom så fort jag läst meddelandet, men han svarade
inte. Kanske hade han hoppat in i duschen direkt. Jag vet inte. Men
nu hade vi fått kontakt med honom i varje fall.
”Jadu,”
sade jag när jag satte mig vid Cider på golvet och gav henne sin
kopp.” Nu verkar alla vara på väg hit. Vad nu det ska göra för
skillnad.”
Hon
tittade på mig med osminkade ögon och log. ”Vem vet. Vem vet just
nu.”
Vi
väntade.
---
Telefonen
hoppade igen.
”Jag
kommer nu. Kom ut på gatan utanför dig!” löd Nadjas order, sedan
lade hon på.
Jag
tittade på Cider som nästan somnat liggandes på golvet.
”Nu
är de snart här. Eller i varje fall Nadja. Hon var inte så
pratglad.”
”Mmmm,”
kurrade Cider. ”Fan, jag behöver vatten. Och koffein. Eller nåt.”
”Har
ingen cola hemma men ta med en spritflaska,” sade jag och pekade på
mitt barskåp. ”Där finns säkert något som kan sätta lite snurr
i hjärnan. Tequila eller så.”
Cider
sträckte ut sig på mattan.
”Spring
ner och ta emot henne, du så plockar jag på mig en vattenflaska.
Och kanske lite sprit. Måste gå på toa också.”
”Bra
idé,” sade jag och rörde mig mot hallen.
”Men
du,” sade Cider och tittade upp på mig. ”Skynda dig. Så att hon
inte drar utan oss.”
---
Jag
drog på mig jackan medan jag sprang ner för mina trappor. Ut genom
porten. Tittade ner för gatan. Tomt. Kontoren låg tomma.
Gatlyktorna lös och snön hade börjat falla. Ingen bil. Fan.
Tittade
upp för gatan. Några trappuppgångar upp stod en ensam bil. En smal
gestalt på trottoaren bredvid.
Jag
sprang upp till Nadja och gav henne en lång kram. Sedan tittade jag
på henne. Hon hade precis som jag inte duschat sedan gårdagen.
Sminket var utsmetat med tårar. Håret var uppblandat med dofter av
rök och alkohol. Samma kläder som igår.
”Nu
kör vi,” sade hon med hård stämma.
”De
kommer alldeles strax!” sade jag och hoppades bara att hon inte
skulle sätta sig i bilen och åka på en gång. För vad skulle jag
då välja?
Så
vi stod där vid bilen och huttrade. Jag tände en cigarett till och
ångrade mig direkt när den kalla vinden ven runt mina bara fingrar.
”Kommer
de eller?” sade hon. Ringarna under hennes vackra ögon gjorde att
hon såg säkert tio år äldre ut. Jag var glad att jag inte hade en
spegel i närheten. Jag ville inte se desperationen i mina egna.
Jag
tittade upp och ner för gatan. Här kom de. Två vänner som
skyndade mot oss genom snöflingorna. Cider från min trappuppgång.
Nick från andra hållet. Likt ficktjuvar försökte de gå så fort
det var möjligt, utan att springa. Utan att dra uppmärksamhet till
sig.
Jag
slog handflatan på bilens tak och de iskalla snöflingorna yrde.
”Hoppa
in och starta. Vi rullar.” Nadja försvann in och motorn varvade
upp.
Det
tidiga vintermörkret hade fallit ner över oss tillsammans med
snöflingorna. Världen blev blå-grå, de höga husen blev till
skuggor i snöfallet. Cider kom. Tog plats i bilen. Jag stod och höll
vakt tills Nick kom fram.
”Var
är han?” sade Nick när han satte sig i bilen.
”Kommer
han inte?” sade Nadja.
Ӏr
det sant?”
”Ja.”
Cider såg så liten ut när hon tittade Nick i ögonen och nickade.
Det obevekliga svaret. ”Han sitter hos polisen. Vi måste åka,
nu.”
Jag
sjönk ner i baksätet och bilen tog fart när Nadja tryckte ner
gaspedalen.
”Ta
det lugnt,” sade Nick som satt i framsätet bredvid Nadja. ”Det
är tomt på gatorna men vi vill absolut inte bli stoppade av någon
överarbetad snut.”
”Vems bil är det
vi åker i?” frågade Cider från baksätet.
”Kan
de spåra den?” sade Nick. Nadja rykte till.
”Det
är Claus bil. Han är bortrest, kommer inte tillbaka på en vecka
eller två.”
”På
en vecka kommer vi långt,” sade Cider, som om det var den mest
självklara sak i världen. ”Utan att bryta hastighetsbegränsningar
tar vi oss säkert till andra sidan kontinenten. Sedan får vi väl
skaffa en ny bil. Och sänka denna i en flod eller något.”
Jag
kunde inte förstå hur hon kunde låta så normal. Hon satt där och
stirrade lugnt ut genom fönstret.
Sedan
då? tänkte jag. Ska vi löpa tills vi kommer till andra sidan
jorden? Tills vi är så långt borta, att nästa steg bara tar oss
närmare stället vi inte vill komma tillbaka till? Men jag sade
inget.
Jag
lutade mig tillbaka och försökte stänga av öronen. Kom på en
sak. Drog ner fönstret och slängde ut min mobiltelefon. De andra
tittade på mig och gjorde sedan samma sak, en efter en. Snön yrde
in i bilen när de drog ner rutorna.
När
vi kom ut på motorvägen slutade de äntligen att prata. Bilen tog
fart, mörkret hade lagt sig och vi hade ett par timmar kvar till
nästa stora stad.
==
Nästa kapitel: Andra faller
Detta är en gratis bok
– men om du vill sponsra författaren
kan du
skicka ”breach” till 72550
Det kostar 20 kr plus sms-kostnad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar