”Ja
men visst kära du, visst kan du hjälpa mig. Har du till exempel
namnet på er pressansvarige eller liknande person?” Claus riktigt
ler från öra till öra när han klämmer i med honungsdrypande
röst. ”Lars Andersson, informationsansvarig. Toppen! När tror du
att han är redo för att bli kittlad med lite Exciting News?”
Det
var en fras som vi slängde ur oss ungefär trettio gånger i timmen,
sju timmar om dagen. Och det enda som kunde stoppa oss var att vi
plötsligt fick kontakt med pressansvarige, eller
informationsansvarig, eller någon annan som satt i positionen att
köpa våra tjänster.
En
snabb summering av telefonförsäljarens verklighet: Två ”kontakter”
per timme (det vill säga att den person du söker faktiskt svarar)
på trettio samtal (som annars är växeltelefonister, sekreterare
eller andra personer som inte har mandat att köpa) på femtio slagna
nummer. Gångra det med 7 arbetstimmar per dag, så har du 14
kontakter, 210 besvarade samtal och 350 slagna nummer per dag,
adderat till 7 cigaretter på lika många femminuterspauser. Och hade
du tur så fick du genom en (1) försäljning per dag – om livet
lekte. Om livet sög fick du en försäljning på en vecka. Det är
1750 slagna nummer och ett sälj. Och ett enda sälj på en vecka
innebär att fredagsölen verkligen bara blir en (1) öl, eftersom du
inte tjänat några pengar.
Företaget
hette mycket riktigt ”Exciting News” och det vi sålde var en
tjänst som letade efter nyheter i tryckt press. En avancerad
lösning, visst, men tekniken var inte mycket mer än en sökmotor.
En sökmotor som kostade himla mycket pengar. Dessa pengar
inkluderade en rejäl ersättning till ansvarig säljare – tio
procent rakt ner i fickan, en bra provision.
Ӂh
fan, du bara måste komma och se det!” hade Claus sagt till mig,
ett drygt år tidigare när jag letade jobb. ”Det är som att
mjölka stinna penga… saker… Och inte bara det! Bruuuudaaaar!”
Claus
pratade alltid om individer av det andra könet som Bruudaar. Ibland
glömde han helt bort det där med konsonanter och det hela kom ut
som ett brunstigt oljud. Uuudaaa!
”Hälften
av uudaana på kontoret är riktiga jävla pumor, vandrande
runkfantasier! Åh du bara måste se det!”
Och
ja, vad rätt han hade, jag var bara tvungen att se det!
Nu,
klockan sju, en fredagskväll, då var det inga pumor kvar. Bara jag
och Claus som satt och kramade det sista från listorna i datorn,
ringde de sista samtalen på en fredag som kunde vara så där
perfekta. Men vi hade nog kört hela vägen in i kaklet. Claus
vredesutbrott blev liksom pricken över i, det sista vi behövde för
att inse att till och med vi var för sent ute.
Så
vi tittade igen på varandra och Claus lade på luren. Jag orkade
inte ens säga ajöken till personen i min egen telefon utan tryckte
bara på knappen. Sedan sträckte vi på oss unisont och stängde ned
datorerna på det där sättet som företagets IT-ansvarige hatade.
Vi
behövde komma härifrån.
Vi
sa inte mycket när vi släckte de sista lamporna. Claus sög på en
flaska CocaCola och jag sög på en otänd cigarett. Vi rörde oss
genom tomma korridorer, nedsläckta fikarum där kaffedoften
fortfarande hängde från halvtomma (eller halvfulla, beroende på
hur du ser det) kannor och ut genom de gamla trapporna.
”Fan,
KC. Jag landade en deal den här veckan. En enda.”
Som
sagt, det var inte bra.
Ӏh,
kom igen, sånt händer till och med den bäste. Till och med dig!”
Jag försökte släta över desperationen i Claus röst.
”Haha,
lätt sagt för dig din jävel. Du har väl dragit ner byxorna på
ett par fem sex horor den här veckan eller?”
Jag
valde att ljuga, eftersom jag visste det var viktigt för honom just
där.
”Nej,
nej. Jag har bara plockat hem tre rackare. Det var segt i veckan.
Måste vara vädret. Eller semestern.” Jag ville inte berätta för
honom att jag faktiskt hade haft hela sju sälj denna vecka. Men så
kallade jag inte klienterna för horor heller. Själva inställningen
är något som kan definiera en säljare.
Jag
dunkade honom sådär manligt i ryggen som man ska göra när man är
superhetro.
Ӏh,
lighten up man! Nu ska du ju ut och rulla i södern två veckor! Men
din ultrasnygga tjej till på köpet!”
Vi
stannade till innanför porten. Drog upp dragkedjorna på våra
svindyra, kanadensiska dunfodral. Claus fällde upp huvan och log.
”Ja,
tusan. Det ska verkligen bli gött. Fan, du din rackare. Jag ska
börja med att knulla en hel vecka non stop, på stranden. Det ska
bli så jävla skönt att slippa den här skiten.”
Jag
kunde inte göra annat än nicka. Vi öppnade dörren och mörkret
och kylan välde över oss. Med ett enda steg var vi mitt i stadens
puls. En stad som var inbäddad i stora, singlande flingor snö.
Jag
tittade upp mot kontorsbyggnadens fönster som hängde över oss,
våning på våning.
”Du
Claus, jag tror vi eller någon annan glömde släcka i konferensen,”
sade jag, mer som ett konstaterande än något annat. Några våningar
upp blödde fem stora fönster ut gulvarmt ljus i minusgraderna.
Claus tittade upp under dunhuvan.
Ӏh,
fuck it. Det drabbar ingen fattig.”
Sanning
visserligen.
Vi
hoppade upp på kanten av trappan för att släppa förbi en kvinna
som tryckte fram en liten barnvagn genom täcket av is och snö på
trottoaren. Barnet ylade och mamman orkade inte ens lyfta blicken mot
oss där vi bockande gjorde väg för henne. Storstadens poesi
tryckte ner mig i skorna.
”He,
Claus. Vilken känsla va? Här rullar vi mitt i kaoset. Vinterväder
på en fredagskväll. Bil efter bil på väg hem till ett glas rött
med en dödstrött partner och somna på soffan. Är det kvalitetsliv
eller? Du är ju på väg dit vi alla vill vara just nu. Sol. Kvarter
som ryker av middagsvärme. Halvnakna ungar som springer omkring och
leker i pölarna från någon vattenpost som sprungit läck.”
Claus
drog huvan närmare öronen för att hålla dem varma och kanske för
att hålla mina tankar borta från hörselnerverna. Vi rörde oss
bort på den isade trottoaren.
”Låter
fasen som du gillar det här, KC? Det snöar. Det är hur många
minusgrader som helst. Det är jävla helvetet på jorden. Shut the
fuck up. Du bodde ju nyss nere vid det riktiga jävla söderhavet. Du
borde bara vara ledsen.”
Men
där jag gick bredvid min kollega och vän kunde jag inte låta bli
att bli poetisk. Dessutom blev jag inte så nedstämd av Claus lätt
irriterade inställning. Detta var ju ändå mannen som kunde yttra
fraser som ”fan vad solen lyser”.
För här hoppade vi verkligen mitt i pulsen. Visst, staden var inte i närheten så stor som en stad kan vara. Men den var den största staden i denna lilla landsände.
Fredagskväll
och två miljoner människor på väg någonstans genom snön.
Från
en enorm affisch stirrande en välkammad herre ner på oss. Hans
rutiga skjorta satt troligen där bara för att accentuera hans
folkliga status. Jag trodde det i varje fall, eftersom han brukade ha
mycket dyrare kläder när man såg honom på innekrogarna sent på
natten.
”Eh,
Claus. Kolla in den här snubben, kanske något för oss att rösta
på? ’Vi är partiet för arbetarna’ står det ju. Är det inte
vi som är arbetarna?”
Claus
tittade upp på valaffischen och rynkade på ögonbrynen. Han såg
lite fundersam ut och gav affischen fingret.
”Arbetare?
Fan, det är väl fabriks-Pelle de är ute efter?”
Vi
passerade precis utgången till tunnelbanan. Ur det stora
kommunikationshålet vällde det människor. Ett tåg hade väl
kommit in.
”Men
du Claus, är inte det här arbetarna?” Jag pekade på folkmassan
som snabbt fördelade sig ut i staden. ”Bartenders, servitriser,
dörrvakter, callgirls, croupierer, inkastare, utkastare, callboys.
Är inte detta det som finns kvar av det vi kallar arbetarklassen?”
”Horor?”
”Nej. Eller ja, de också. Alla de som jobbar natt för att serva alla oss som super oss fulla efter att ha jobbat dag!”
Claus
fnös.
”Tjo
tjo!” tutade jag glatt och vinkade till en äldre man som förbannad
tutade på köerna. ”Nu blir det en helkväll på The Old Man
eller?”
Claus
såg besvärad ut. På ett nytt sätt.
”Nej,
fan KC. Jag måste spara på stålarna för att kunna äta ute i två
jävla veckor.”
Och
det var ju sant, det visste jag.
”Kom
och kom och kom igen,” nynnade jag högt och kramade om Claus. ”Nu
rockar vi in och tar oss en Raging Bull för att belöna oss för den
här iskalla promenaden!”
”Jaodå
men du.” Vi stannade utanför en tung dörr. Claus klappade om min
duninsvepta gestalt.
”Du
vet, mannen, jag måste hem. Kan fan inte motivera en öl nu vettu.”
”Nej
det där klart. Sov sött nu du och bara njut i några veckor!”
”Sov
sött och dra hem nån nu, för fan!”
”Haha,
säger han som bara behöver gå hem för att få ligga, eh?” Jag
stod där lutad mot väggen och såg hur Claus drog jackan tight.
”Och njut, mannen!”
Han
vinkade adjö, halkade vidare och jag stod kvar vid dörren.
Jag
visste det inte då, men det var sista gången jag såg Claus. Han
försvann på semester i två veckor.
Dessa
två veckor, de ledde fram till händelsen som förändrade mitt liv.
Rummet med baseballträet. Anledningen till att vi nu sitter i en bil
och flyr från polisen.
Jag
funderar rätt ofta på hur det kunde ha varit. Tänk om Claus inte
åkt på den där semestern. Tänk om han varit i stan.
Tänk
om han hade varit där, när vi samlades och slog ihjäl en av våra
vänner? Han skulle ha varit en av de inbjudna. Hade han tackat nej?
Hade han kommit? Hade kanske lotten fallit på honom?
Tänk
om det varit så. Då hade han varit död nu. Istället kom han hem
när allt hade hänt. Han kom hem och fick höra hela historien från
polisen.
Tankar
som dessa är väl så nära jag kan komma en religiös diskussion.
För visst är det svårt att tänka sig en övergripande mening med
livet, när allt verkar handla om slumpen. Tänk om… Ja, du kan
säkert fylla i den meningen själv. Tänk om du inte hade gått ut
den kvällen. Tänk om du hade sagt något till den du var
intresserad av. Tänk om killen du hänger med åker bort just precis
i rätt tid. Tänk om tjejen du vill ha är ensam precis när du
kommer fram till bordet.
När
allt handlar om slump, hur hittar man svaren på frågorna?
Men
där stod jag nu och såg efter Claus siluett som tecknade sig svart
mot den fallande snön i gatlyktans sken. Och jag var lyckligt
omedveten om vad som skulle hända.
Sedan
tryckte jag upp den gamla dörren som ledde in i The Old Man’s
guldgula innandöme, in till alla de flyktiga vännerna som redan
satt vid borden.
”Tjenare
Philip!” Biffig kille, fast handslag, illasittande kostym. Säljare
som jag.
”Oh,
snygging där!” Puss puss på kinderna med Linda, söt management
trainee på något storföretag. Hon har en groda tatuerad på ena
skinkan.
”Tjenare
boys!” Michael och Dennis, high fives och breda
telefonförsäljarleenden. Riktigt roliga festprissar.
”Saashaaa!”
En blink och en vinkning från den blonda frisören vid ett av
borden, lika gay som den rosa ciderflaskan han smuttade på. Bra på
att kyssas.
”Och
Lisa, ser great ut idag!” En söt liten brunhårig typisk
stadstjej. Hennes mulliga byst välde upp ur ett tight linne när hon
blåste mig en puss från bordet.
Jag
vände mig bort från de övriga vilka jag inte riktigt hade koll på
namnen på. Vinkade till lilla Tess bakom baren, dottern till ägaren
tror jag. Inte riktigt lagligt med så unga tjejer som serverar
alkohol tror jag också.
En
välbekant person stod vid baren. En blickfångare verkligen.
”Naaadja,
du vackra! Länge sedan!” Ett småleende på glansrosa läppar. Hon
lutar sig från sin position bredvid en kostymklädd lirare och jag
andas näsan full av hennes förunderliga lukt när hon kindpussar
mig utan hudkontakt. Hennes hand vilar lite på min arm.
Stopp.
Nadja.
Ojoj,
detta kräver lite mer bakgrundshistoria.
==
Nästa kapitel: Nadja
Detta är en gratis bok
– men om du vill sponsra författaren
kan du
skicka ”breach” till 72550
Det kostar 20 kr plus sms-kostnad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar