Sidor

onsdag 31 oktober 2012

Kapitel 2 - Säljarna

Men fan ta dig din lilla hora då!” skriker Claus och slår ner headsettet på telefondelen så att den redan trasiga kroken runt örat studsar iväg upp på datorskärmen. Den ”lilla horan” på andra sidan luren är sedan länge borta, och Claus sätter ihop headsettet, knappar nästa nummer och tittar på armbandsuret i en enda svepande rörelse.

Ja men visst kära du, visst kan du hjälpa mig. Har du till exempel namnet på er pressansvarige eller liknande person?” Claus riktigt ler från öra till öra när han klämmer i med honungsdrypande röst. ”Lars Andersson, informationsansvarig. Toppen! När tror du att han är redo för att bli kittlad med lite Exciting News?”

Det var en fras som vi slängde ur oss ungefär trettio gånger i timmen, sju timmar om dagen. Och det enda som kunde stoppa oss var att vi plötsligt fick kontakt med pressansvarige, eller informationsansvarig, eller någon annan som satt i positionen att köpa våra tjänster.

En snabb summering av telefonförsäljarens verklighet: Två ”kontakter” per timme (det vill säga att den person du söker faktiskt svarar) på trettio samtal (som annars är växeltelefonister, sekreterare eller andra personer som inte har mandat att köpa) på femtio slagna nummer. Gångra det med 7 arbetstimmar per dag, så har du 14 kontakter, 210 besvarade samtal och 350 slagna nummer per dag, adderat till 7 cigaretter på lika många femminuterspauser. Och hade du tur så fick du genom en (1) försäljning per dag – om livet lekte. Om livet sög fick du en försäljning på en vecka. Det är 1750 slagna nummer och ett sälj. Och ett enda sälj på en vecka innebär att fredagsölen verkligen bara blir en (1) öl, eftersom du inte tjänat några pengar.

Företaget hette mycket riktigt ”Exciting News” och det vi sålde var en tjänst som letade efter nyheter i tryckt press. En avancerad lösning, visst, men tekniken var inte mycket mer än en sökmotor. En sökmotor som kostade himla mycket pengar. Dessa pengar inkluderade en rejäl ersättning till ansvarig säljare – tio procent rakt ner i fickan, en bra provision.

Åh fan, du bara måste komma och se det!” hade Claus sagt till mig, ett drygt år tidigare när jag letade jobb. ”Det är som att mjölka stinna penga… saker… Och inte bara det! Bruuuudaaaar!”

Claus pratade alltid om individer av det andra könet som Bruudaar. Ibland glömde han helt bort det där med konsonanter och det hela kom ut som ett brunstigt oljud. Uuudaaa!

Hälften av uudaana på kontoret är riktiga jävla pumor, vandrande runkfantasier! Åh du bara måste se det!”

Och ja, vad rätt han hade, jag var bara tvungen att se det!

Nu, klockan sju, en fredagskväll, då var det inga pumor kvar. Bara jag och Claus som satt och kramade det sista från listorna i datorn, ringde de sista samtalen på en fredag som kunde vara så där perfekta. Men vi hade nog kört hela vägen in i kaklet. Claus vredesutbrott blev liksom pricken över i, det sista vi behövde för att inse att till och med vi var för sent ute.

Så vi tittade igen på varandra och Claus lade på luren. Jag orkade inte ens säga ajöken till personen i min egen telefon utan tryckte bara på knappen. Sedan sträckte vi på oss unisont och stängde ned datorerna på det där sättet som företagets IT-ansvarige hatade.

Vi behövde komma härifrån.

Vi sa inte mycket när vi släckte de sista lamporna. Claus sög på en flaska CocaCola och jag sög på en otänd cigarett. Vi rörde oss genom tomma korridorer, nedsläckta fikarum där kaffedoften fortfarande hängde från halvtomma (eller halvfulla, beroende på hur du ser det) kannor och ut genom de gamla trapporna.

Fan, KC. Jag landade en deal den här veckan. En enda.”

Som sagt, det var inte bra.

Äh, kom igen, sånt händer till och med den bäste. Till och med dig!” Jag försökte släta över desperationen i Claus röst.

Haha, lätt sagt för dig din jävel. Du har väl dragit ner byxorna på ett par fem sex horor den här veckan eller?”

Jag valde att ljuga, eftersom jag visste det var viktigt för honom just där.

Nej, nej. Jag har bara plockat hem tre rackare. Det var segt i veckan. Måste vara vädret. Eller semestern.” Jag ville inte berätta för honom att jag faktiskt hade haft hela sju sälj denna vecka. Men så kallade jag inte klienterna för horor heller. Själva inställningen är något som kan definiera en säljare.

Jag dunkade honom sådär manligt i ryggen som man ska göra när man är superhetro.

Äh, lighten up man! Nu ska du ju ut och rulla i södern två veckor! Men din ultrasnygga tjej till på köpet!”

Vi stannade till innanför porten. Drog upp dragkedjorna på våra svindyra, kanadensiska dunfodral. Claus fällde upp huvan och log.

Ja, tusan. Det ska verkligen bli gött. Fan, du din rackare. Jag ska börja med att knulla en hel vecka non stop, på stranden. Det ska bli så jävla skönt att slippa den här skiten.”

Jag kunde inte göra annat än nicka. Vi öppnade dörren och mörkret och kylan välde över oss. Med ett enda steg var vi mitt i stadens puls. En stad som var inbäddad i stora, singlande flingor snö.

Jag tittade upp mot kontorsbyggnadens fönster som hängde över oss, våning på våning.

Du Claus, jag tror vi eller någon annan glömde släcka i konferensen,” sade jag, mer som ett konstaterande än något annat. Några våningar upp blödde fem stora fönster ut gulvarmt ljus i minusgraderna. Claus tittade upp under dunhuvan.

Äh, fuck it. Det drabbar ingen fattig.”

Sanning visserligen.

Vi hoppade upp på kanten av trappan för att släppa förbi en kvinna som tryckte fram en liten barnvagn genom täcket av is och snö på trottoaren. Barnet ylade och mamman orkade inte ens lyfta blicken mot oss där vi bockande gjorde väg för henne. Storstadens poesi tryckte ner mig i skorna.

He, Claus. Vilken känsla va? Här rullar vi mitt i kaoset. Vinterväder på en fredagskväll. Bil efter bil på väg hem till ett glas rött med en dödstrött partner och somna på soffan. Är det kvalitetsliv eller? Du är ju på väg dit vi alla vill vara just nu. Sol. Kvarter som ryker av middagsvärme. Halvnakna ungar som springer omkring och leker i pölarna från någon vattenpost som sprungit läck.”

Claus drog huvan närmare öronen för att hålla dem varma och kanske för att hålla mina tankar borta från hörselnerverna. Vi rörde oss bort på den isade trottoaren.

Låter fasen som du gillar det här, KC? Det snöar. Det är hur många minusgrader som helst. Det är jävla helvetet på jorden. Shut the fuck up. Du bodde ju nyss nere vid det riktiga jävla söderhavet. Du borde bara vara ledsen.”

Men där jag gick bredvid min kollega och vän kunde jag inte låta bli att bli poetisk. Dessutom blev jag inte så nedstämd av Claus lätt irriterade inställning. Detta var ju ändå mannen som kunde yttra fraser som ”fan vad solen lyser”.

För här hoppade vi verkligen mitt i pulsen. Visst, staden var inte i närheten så stor som en stad kan vara. Men den var den största staden i denna lilla landsände.

Fredagskväll och två miljoner människor på väg någonstans genom snön.

Från en enorm affisch stirrande en välkammad herre ner på oss. Hans rutiga skjorta satt troligen där bara för att accentuera hans folkliga status. Jag trodde det i varje fall, eftersom han brukade ha mycket dyrare kläder när man såg honom på innekrogarna sent på natten.

Eh, Claus. Kolla in den här snubben, kanske något för oss att rösta på? ’Vi är partiet för arbetarna’ står det ju. Är det inte vi som är arbetarna?”

Claus tittade upp på valaffischen och rynkade på ögonbrynen. Han såg lite fundersam ut och gav affischen fingret.

Arbetare? Fan, det är väl fabriks-Pelle de är ute efter?”

Vi passerade precis utgången till tunnelbanan. Ur det stora kommunikationshålet vällde det människor. Ett tåg hade väl kommit in.

Men du Claus, är inte det här arbetarna?” Jag pekade på folkmassan som snabbt fördelade sig ut i staden. ”Bartenders, servitriser, dörrvakter, callgirls, croupierer, inkastare, utkastare, callboys. Är inte detta det som finns kvar av det vi kallar arbetarklassen?”

Horor?”

”Nej. Eller ja, de också. Alla de som jobbar natt för att serva alla oss som super oss fulla efter att ha jobbat dag!”

Claus fnös.

Tjo tjo!” tutade jag glatt och vinkade till en äldre man som förbannad tutade på köerna. ”Nu blir det en helkväll på The Old Man eller?”

Claus såg besvärad ut. På ett nytt sätt.

Nej, fan KC. Jag måste spara på stålarna för att kunna äta ute i två jävla veckor.”

Och det var ju sant, det visste jag.

Kom och kom och kom igen,” nynnade jag högt och kramade om Claus. ”Nu rockar vi in och tar oss en Raging Bull för att belöna oss för den här iskalla promenaden!”

Jaodå men du.” Vi stannade utanför en tung dörr. Claus klappade om min duninsvepta gestalt.

Du vet, mannen, jag måste hem. Kan fan inte motivera en öl nu vettu.”

Nej det där klart. Sov sött nu du och bara njut i några veckor!”

Sov sött och dra hem nån nu, för fan!”

Haha, säger han som bara behöver gå hem för att få ligga, eh?” Jag stod där lutad mot väggen och såg hur Claus drog jackan tight. ”Och njut, mannen!”

Han vinkade adjö, halkade vidare och jag stod kvar vid dörren.

Jag visste det inte då, men det var sista gången jag såg Claus. Han försvann på semester i två veckor.

Dessa två veckor, de ledde fram till händelsen som förändrade mitt liv. Rummet med baseballträet. Anledningen till att vi nu sitter i en bil och flyr från polisen.

Jag funderar rätt ofta på hur det kunde ha varit. Tänk om Claus inte åkt på den där semestern. Tänk om han varit i stan.

Tänk om han hade varit där, när vi samlades och slog ihjäl en av våra vänner? Han skulle ha varit en av de inbjudna. Hade han tackat nej? Hade han kommit? Hade kanske lotten fallit på honom?

Tänk om det varit så. Då hade han varit död nu. Istället kom han hem när allt hade hänt. Han kom hem och fick höra hela historien från polisen.

Tankar som dessa är väl så nära jag kan komma en religiös diskussion. För visst är det svårt att tänka sig en övergripande mening med livet, när allt verkar handla om slumpen. Tänk om… Ja, du kan säkert fylla i den meningen själv. Tänk om du inte hade gått ut den kvällen. Tänk om du hade sagt något till den du var intresserad av. Tänk om killen du hänger med åker bort just precis i rätt tid. Tänk om tjejen du vill ha är ensam precis när du kommer fram till bordet.

När allt handlar om slump, hur hittar man svaren på frågorna?

Men där stod jag nu och såg efter Claus siluett som tecknade sig svart mot den fallande snön i gatlyktans sken. Och jag var lyckligt omedveten om vad som skulle hända.

Sedan tryckte jag upp den gamla dörren som ledde in i The Old Man’s guldgula innandöme, in till alla de flyktiga vännerna som redan satt vid borden.

Tjenare Philip!” Biffig kille, fast handslag, illasittande kostym. Säljare som jag.

Oh, snygging där!” Puss puss på kinderna med Linda, söt management trainee på något storföretag. Hon har en groda tatuerad på ena skinkan.

Tjenare boys!” Michael och Dennis, high fives och breda telefonförsäljarleenden. Riktigt roliga festprissar.

Saashaaa!” En blink och en vinkning från den blonda frisören vid ett av borden, lika gay som den rosa ciderflaskan han smuttade på. Bra på att kyssas.

Och Lisa, ser great ut idag!” En söt liten brunhårig typisk stadstjej. Hennes mulliga byst välde upp ur ett tight linne när hon blåste mig en puss från bordet.

Jag vände mig bort från de övriga vilka jag inte riktigt hade koll på namnen på. Vinkade till lilla Tess bakom baren, dottern till ägaren tror jag. Inte riktigt lagligt med så unga tjejer som serverar alkohol tror jag också.

En välbekant person stod vid baren. En blickfångare verkligen.

Naaadja, du vackra! Länge sedan!” Ett småleende på glansrosa läppar. Hon lutar sig från sin position bredvid en kostymklädd lirare och jag andas näsan full av hennes förunderliga lukt när hon kindpussar mig utan hudkontakt. Hennes hand vilar lite på min arm.

Stopp.

Nadja.

Ojoj, detta kräver lite mer bakgrundshistoria.

==
Nästa kapitel: Nadja

Detta är en gratis bok
– men om du vill sponsra författaren kan du
skicka ”breach” till 72550
Det kostar 20 kr plus sms-kostnad


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar