Kapitel 3 - Nadja

Jag träffade Nadja för några år sedan, en kväll på en krog, i en stad många mil bort. Det var i en sådan där sömnig universitetsstad vid vattnet, du vet. En av de där sydländska städerna som grundades någon gång för länge sedan. En stad byggd på ruinerna av sig själv, en stad där livet rullar fram på moped och där allt bara saktar in när det börjar osa mat genom gränderna.

Just den kvällen var jag på ”mitt” ställe – som nybliven utbytesstudent hade jag börjat arbeta på en liten bar på universitetsområdet. Mitt tredje bartenderjobb i livet. Världens bästa sätt att lära känna ett nytt språk och en ny stad.

Så här tidigt var stället halvtomt. Det hängde lite spridda grupper av olika nationaliteter i baren och runt de stora träborden. Det sorlade från borden och glas klingade svagt, medan små rökpuffar steg mot taket här och där som små önskningar om uppmärksamhet. Jag höll på att fixa ett bord till vårt lilla sällskap av spridda utbytesstudenter. Folk skrattade, skålade och lade sina beställningar i baren, där den söta lilla Alessia serverade dem glatt. (Alessia som jag förövrigt delade lägenhet med - och säng ibland.)

Jag hade frigjort ett bord framme vid scenen, vinkade till gänget och då såg jag en ny tjej. Smal. Söt. Stod och pratade med några i gänget, och hängde med dem mot bordet, mot mig.

Jag njöt av att titta på henne när hon rörde sig genom lokalen. Hon var så uppenbart medveten om alla ögonpar som vändes mot henne, och samtidigt så grym mot de som tittade. Hon fångade upp blickarna med sina stora ögon. Så höll hon dem iskallt tills killen började flacka med sin. Då vände hon bort och gled förbi som om killen slutat existera. Allt i en svepande rörelse, med långsamma steg genom lokalen.

Ja, vi män älskar vackra kvinnor. Men de kvinnor som vet hur vackra de är, de är kvinnor vi inte klarar av. De har all makt, hela övertaget, och får oss att bli små pojkar genom att genomskåda oss och vår längtan. De skapar en känsla hos oss som när mamma hittade porrtidningarna under madrassen. Vi känner oss påkomna, snuskiga. Varför fungerar det inte lika dant åt andra hållet? Kanske för att kvinnor inte tänder på skönhet på samma sätt, vad vet jag? Ni tänder väl på pengar, eller makt. Kanske skulle jag kunna göra som Nadja gör om jag varit en Kändis. Eller om jag varit uppenbart rik?

Men då var jag bara en bartender-extraknäckande utbytesstudent som stod vid ett tomt bord och stirrade på tjejen som närmade sig. Hon log mot mig och satte sig bredvid Jaykie, en stor fotbollsspelare från norr. De pratade tydligen om något. Jag satt mig ner bredvid henne och försökte skapa någon slags kontakt. Totalt utan framgång. Nadja log mot mig, sedan vände hon sig tillbaka mot Jaykie, skrattade på ett viskande sätt och lade sin hand på hans enorma överarm.

Jag satt där och pratade om just inget med de andra som hängt med till bordet. Det blev mycket trevligt, men jag hade konstanta koncentrationsproblem på grund av Nadjas lår. Som var så nära, markerat av jeansshortsen, solbränt, lent. Där, precis bredvid mig.

Men så gav kvällen plats för natten, och husbandet hoppade upp på scenen. Ljudnivån vreds upp, från pub-brus till skrik-i-örat-på-den-du-raggar-på, och folket ställde sig upp, drack ur flaskorna och gjorde de där töntiga danserna vid bordet du gör, när du försöker dricka, röka och digga samtidigt.

Där borde jag tröttnat. Jag brukade inte ragga på dansgolvet, utan föredrog minglets sociala arena. Men Nadja stod kvar och jag med henne, tömde mitt vin och drogs med till shotsbaren när gänget tog steget dit.

Till slut blev partystämningen för mycket, till och med för mig och min snorkiga inställning. Efter tre mystiska shooters från Alessia rockade jag ut på det gungande dansgolvet. Husbandet manglade skickligt och svettigt på instrumenten och jag gled bort. Huvudet liksom lossnade och seglade iväg, över hopen med kroppar som likt min egen dansade, hoppade, gungade i takt med alla, med armarna uppåtsträckta.

Svettiga kroppar. Sexiga kroppar. Jag minns en snygging som drog av mig tröjan. Jag minns naglar över bröstkorgen. Jag hoppade, snurrade, dansade, i min egen bubbla av alkohol, som om ingen tittade på.

Efter en natt, eller var det kanske en timme (eller bara en minut?) stod jag helt slut, lutad mot den innersta väggen, och såg ut över det överfulla stället som gick i vågor i takt med de sista pumpande låtarna. Jag försökte skaka fram en cigg ur det sönderklämda paketet från mina jeansfickor. Där blev jag plötsligt medveten om Nadja som stod bredvid mig, med en hand på min arm.

”Nämen hej snygging” sade jag lågt, ut i det öronbedövande ljudet av ett gitarrsolo.

Nadjas läppar rörde sig, och jag stirrade på de små svettpärlorna som smekte huden under hennes lilla näsa. Med det tak-hoppande modet som alkohol skapar drog jag försiktigt ett finger över de små dropparna och stoppade sedan fingret i munnen.

Nadja log och tog min hand. Så ledde hon mig ut förbi de hoppande människorna. Förbi Jaykie som tittade upp och såg förvånad ut.

”Tackla den du, mister Rugby!” skrattade jag nästan högt och lät mig dras till dörren, ut från musiken.

---

Vi föll ut i den tidiga morgonen, och blinkade mot varandra. Fyllan gled liksom av oss och blev till ett tveksamt skratt. Det hängde ett grått ljus över de tomma gatorna, som det gör innan solen tagit dagen på allvar och rest sig på riktigt. Enstaka taxibilar rullade långsamt förbi. Musik ekade ut genom spridda dörrar, förbi trötta dörrvakter och försvann upp mot fåglarna som sjöng på morgonsångerna.

Skrattet blev till ett leende men ingen kom på något att säga. Jag hade min jacka över min nakna rygg och vi delade på en cigarett medan vi väntade på en taxi som orkade stanna. Sedan satt vi i baksätet och höll varandra i handen. Jag tittade på Nadja, som riktade sina stora ögon ut mot husen som gled förbi. Blink, blink. Långsamma blinkningar. Hon sade inget när jag gav taxichaffisen min adress. Och jag sade inget mer. Hon log lite mot mig när hon insåg att jag tittade på henne, och jag smälte lite inombords.

Vi kastade några skrynkliga sedlar till chauffören och klättrade ut ur taxin, fortfarande med händerna som kramade varandra. Jag tittade upp mot den stora dörr som ledde in till mitt trapphus.

Då kysste Nadja mig på munnen. Jag skrattade högt och vi högg in på varandra som tonåringar. Kyssandes knappade jag in koden på porten. Kyssandes rörde vi oss genom trapphuset, upp i hissen. Vi tryckte kropparna mot varandra på alla sätt vi kunde, som om kläderna inte fanns, som om det enda som spelade roll var att våra munnar inte fick tappa kontakten. Jag lirkade upp nycklarna ur fickan och låste upp dörren medan jag tryckte upp Nadja mot den. Tokig. Kåt. Så kär som man bara kan vara den första timmen i ett förhållande.

Vi vände in i hallen på den lägenhet som jag delade med ett gäng andra. Vi sparkade undan våra skor och skrattade och kysstes och insåg att vi inte var ensamma i hallen.

Där stod Alessia med stora bröst och stora rådjursögon. Alessia, som verkade precis ha kommit hem från jobbet. På väg in till sin säng. Eller min, kanske? Jag hostade och torkade läppstiftet från munnen med baksidan av handen, släppte Nadja och flackade med blicken.

Nadja hickade lite småfull och viskade något om toaletter. Med ett litet leende på läpparna smet hon förbi Alessias spända kropp och försvann in genom dörren med ett hjärta på.

”Ehm,” sade jag, och försökte få fotfäste i hallen. Alessia drog ljudligt in luft genom näsan och exploderade sedan.

”Och vad i helvete har du för jävla rätt att öppna din smutsiga mun nu, tror du? Din lilla horunge till misstag här på denna sketna jord!” skrek hon på sin hemstads tunga dialekt med spottet sprutande ur munnen.

”Nej, jag tänkte väl…” Jag försökte febrilt komma på något att komma med, samtidigt som jag tog av mig jackan, mest för att ha något att göra, för att skapa en paus.

Alessia stirrade på min nakna bröstkorg med rivmärkena på. Jag hade helt glömt bort dem.

”Och varför knullade ni inte klart därute om ni ändå hade börjat?” skrek hon vidare. ”Det här var fan det lägsta jag kunde tänka mig att en stor horköpandes grispappa som du skulle kunna hitta på i sina bästa stunder längst ner i svinstian tillsammans med de andra jävla kåtbockarna! Vad i alla sketna porrfilmers namn trodde du skulle hända, va? En jävla trekant eller? Va?”

Hon slet åt sig sin jacka och stormade ut ur lägenheten, och när hon passerade mig tryckte hon båda knytnävarna hårt i mitt bröst. Hon smällde igen ytterdörren och jag föll samtidigt bakåt i myllret av skor och slog huvudet i väggen. Jag låg där och tittade upp på den stora hallspegeln, som gungade oroväckande på sina krokar ovanför mitt huvud, när Nadja kom tillbaka till hallen. Jag tror inte för fem öre att hon hade använt toaletten, utan snarare stått där bakom dörren på första parkett när vi spelade upp vår lilla dokusåpa-scen som de goda kombo-boende vi var.

”Jag förstod inte alla de där orden…” sade hon. ”Men jag tror inte att hon var överdrivet intresserad av en trekant. Om vi säger så. Jag visste inte att du hade flickvän.”

”Hon lär inte vara intresserad av någon kant med mig i framtiden,” sade jag och drog på munnen, försökte ta udden av situationen medan jag klättrade upp i stående ställning igen. ”Och hon var inte min flickvän. Mer av en knullkompis. Hon bor här i lägenheten också.”

Jag svepte armarna om Nadja och skulle kyssa henne på de rosa läpparna, men hon vred sig mot köket, så det blev en puss på axeln. Det kändes som vi tappat momentum, jag och Nadja. Hon tittade sig småintresserad omkring i köket, sträckte de tunna armarna över de underbara lockarna och sade:

”Jag är dödstrött, ska vi lägga oss ner en sväng?”

Så jag visade henne den breda madrassen på mitt golv, i det lilla rum jag kallade hem. Nadja sträckte ut sig och verkade somna samma sekund som hon stängde ögonen. Jag stod i dörröppningen och tittade på den späda kroppen. Så vacker. Så oantastbar. Sedan rökte jag en sista cigarett ute i köket och borstade tänderna. Jag låg på sängen en lång stund och tittade på hennes solbrända kind och rosa läppar. Men jag rörde henne inte.

---

Det var början på min och Nadjas bekantskap. Jag vet inte riktigt vad jag annars ska kalla det. Vi kysstes inte mer. När jag vaknade var hon borta, men jag hade en handskriven lapp bredvid sängen med hennes nummer och ett ”Hej”. Ingen ”puss” inget ”ring mig”. Bara nummer och Hej.

Jag hörde av mig många gånger under veckorna som följde. Naturligtvis direkt när jag hittade lappen, kåt som en femtonåring och bakis-skakis knappade jag snabbt in ett patetiskt meddelande som innehöll meningar som ”tack för en underbar kväll igår” och ”när kan vi ses igen?” och avslutades med en ”tungkyss!”

Inget svar.

Jag skickade fler meddelanden, ofta sent på kvällarna när jag fått i mig ett glas vin eller en hel flaska. ”Tjenare snygging jag är på den och den krogen kommer du hit?”

Inget svar.

Jag försökte ringa ibland på natten, när jag var på väg hem ensam till mig själv.

Inget svar, tack gode gud.

Så en dag satt jag på en av stadens alla små piazzor. Ett av alla de torg som låg bortanför turiststråken, ett torg där de små gummorna drog sina svarta klädnader om sig och kisande tittade på barnbarnen som sprang och jagade duvor på kullerstenarna. Värmen steg vibrerande från all sten, och människorna lutade sig tillbaka. På ett litet café satt jag med vitt vin utspätt med sodavatten, samt ett enormt glas färskpressad apelsin- och citron-juice – ett av de största glas juice jag någonsin sett. När jag tröttnat på mitt sällskap av cigaretter och dålig bok tog jag upp mobilen och skrev ett nytt meddelande. Ytterligare ett av de där meddelandena som jag intalade mig själv skulle vara det sista.

”Sitter på den och den piazzan med ett underbart glas juice framför mig. Men jag saknar någon att prata med. Intresserad?”

Inget svar.

Men efter en kvart eller så slog hon sig plötsligt ner vid mitt bord, med ett lika stort glas juice och ett litet, hemlighetsfullt leende.

”Vilken bra idé, ” sade hon. ”Jag var ute på stan men det är ju bara alldeles för varmt!”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Men det förändrades. Nadja visade sig vara en underbar person att prata med. Eller kanske inte så mycket ”prata med” som att ”prata till”. Hon sade inte mycket, jag kämpade hårt med att försökta förstå vad det var hon själv egentligen funderade på och brydde sig om, under allt det där håret och den hårda men oh så vackra fasaden. Jag vet väl inte riktigt det än. Hon gillar väl inte att prata så där överdrivet mycket. Särskilt inte om sig själv.

Men för någon som jag, som älskar att prata, så är Nadja en underbar lyssnare. Jag kan rekommendera dig att pröva själv, om du kan hitta henne. När du säger något som intresserar henne, så lutar hon sig lätt framåt, fångar dig i sina ögons guldglans. Du känner att det är bara du i hela världen som har något vettigt att säga.

Men när du är tråkig och tappar fart, då lutar hon sig tillbaka. Ögonens strålkastare vänds ut mot torget, mot gatan, mot de förbipasserande killarna. Hon leker förstrött med en lock som brukar hänga fram i ansiktet, hon slickar sig ibland lite över läpparna.

Vi träffades många gånger efter detta. Alltid efter lunch, i den bedövande värmen, under skuggan. Pratade, lyssnade. Ofta var det jag som pratade, som lade fram hela mitt liv, mina tankar, mina funderingar. Några gånger var det Nadja som bollade, saker som vänner, studier. En gång till och med hemlängtan.

Och hösten vandrade på. Värmen på eftermiddagarna blev mindre tryckande, och efter ett tag var man tvungen att klä på sig en jacka för att sitta utomhus.

En sådan eftermiddag när höstvinden verkligen blåste hårt struntade vi i fikat. Istället tog vi en hyrfilm och en flaska rött under armarna och styrde hem till Nadjas studentrum. Efter varsitt glas hade vi slutat låtsas som att filmen ens var i närheten av intressant och började kyssas istället. Utan att säga något smekte vi av varandra kläderna och under det tjocka täcket kände jag Nadjas nakna kropp under min.

Det var nästan som när jag skulle förlora oskulden, som om det var första gången, så osäker blev jag i Nadjas närhet, hennes stora ögon, hennes lilla kropp och det lätta leendet över hennes läppar. Det gick fort och ömt, i missionärsställning och väldigt tyst. Efteråt visste jag inte om jag var i himmelriket eller i skärselden, huvudet snurrade och Nadja försvann in i duschen direkt.

När hon kom ut igen försökte jag dra ner henne på soffan och klä av henne morgonrocken. Men hon svepte den tätt intill sig som gummorna på torget, utan att möta min blick.

”Du vet, jag har pojkvän nu…” sade hon rakt ut till ingen speciell verkade det som.

Jag blinkade och förstod ingenting. Nadjas blick vandrade över väggen.

”Det är Jaykie på skolan du vet. Vi har umgåtts de senaste veckorna. Han brukar bo här. Jag skulle bli mycket glad om du inte behövde berätta för honom om det här lilla snedsteget.”

Jag blinkade vidare. Jag tror inte jag sade något, faktiskt. Bara klädde på mig.

Sedan gick jag genom de trånga tegelgränderna i staden, där mörkret började falla tillsammans med ett lätt regn. Så poetiskt, kan man tycka.

Själv kräktes jag i en trappuppgång och kedjerökte ett paket cigaretter.

---

Efter detta förändrades min tid. Jag tentade snabbt och effektivt av de studier jag behövde få gjorda. Jag arbetade så ofta jag kunde, gärna sex-sju nätter i veckan. Jag brände genom kontantkort i mobilen i en rasande fart. De pengar jag inte köpte nya kontantkort för lade jag på hög.

En dag när jag landade i lägenheten mellan skolan och jobbet satt Olaf där och åt en tidig middag – det var han som flyttade in när Alessia flyttade ut. Han hade ett meddelande från ”en smal snygging i galet hår” och jag antog att det måste vara Nadja.

Jag hade inte sett henne sedan vår eftermiddag under täcket. Fem veckor fyllda med jobb och plugg. I hemlighet för mig själv hade jag önskat att få springa in i henne sådär av en slump. Jag hade raderat hennes nummer på mobilen men jag kunde det fortfarande utantill.

Och nu hade hon varit här och letat efter mig! Lycka och ilska rann nerför mig ryggrad och jag tackade Olaf för meddelandet och sprang in på mitt rum för att ringa henne direkt. Hon kanske inte hade hunnit så långt bort?

Där jag låg på min madrass och drog fram mobilen i fickan så fick jag se något helt annat. Ett meddelande, ett efterlängtat svar. Det hade tagit mig fem hundra sms, fem veckors tjat genom statusuppdateringar och säkert hundra telefonsamtal, men nu hade jag ett svar!

Meddelandet kom från en kompis som spenderade vintersäsongen som kock på ett turisthotell uppe i bergen. På 154 tecken lyckades han klämma in att han hade ett jobb åt mig som bartender, namnet på hotellet och staden som låg närmast, samt numret på det kontantkort han aktiverat åt mig där uppe. Jag hoppade upp och ner i sängen som ett barn som fått lördagsgodis på en fredag.

Visslande flöt jag genom gator överhängda med adventspynt. Små snöflingor flög i luften och jag skrattade högt åt tanken att byta ut detta söderländska strösnöande mot meterhöga snövallar. På ett internetcafé skickade jag ett massmail till hela min kontaktbok där jag inkluderade en kort reseberättelse och alla nya kontaktuppgifter, samt gjorde en statusuppdatering som inkluderade mitt nya mobilnummer. På stationen köpte jag en tågbiljett som var så billig att det skulle ta mig tre hela dygn att nå mitt mål, samt tog nya passbilder till liftkortet. På La Stampa sade jag upp mig med omedelbar verkan, samt lyckades sälja min moped till min chef. Hon skrattade om att köpa den billigt och sälja den dyrt till någon i nästa gäng utbytesstudenter. Jag brydde mig inte, för hon sade inget om Alessia. Och hon tog en runda på huset. Alla kramades, lyckönskade mig och lovade att hålla kontakten. Jag lyckades till och med krama om Jaykie utan att säga något speciellt.

Jag drog genom staden tillsammans med ett possie där vänner hoppade ut och in. Vi hälsa på alla vattenhål, alla caféer och alla restauranger jag frekventerat under de senaste månaderna. Om du lever i branschen vet du vad jag menar: En bartender känner många andra bartenders, servitörer och dj:s.

Tillslut kom jag hem, full, glad och med månen på axeln. Målet var nu att slänga ner alla mina saker i en väska och aldrig se mig om igen.

Där hemma i köket väntade naturligtvis Nadja.

”Hej,” sade jag till henne, och tände en cigarett på gasspisen.

”Såg på nätet att du lämnar oss,” sade hon.

”Trodde du skulle få höra det från Jaykie, om jag ska vara ärlig.”

”Jag har inte träffat Jaykie på ett tag.” Nadja tystnade ett ögonblink. ”Han försvann när jag sa att jag inte älskade honom.”

Jag lyfte huvudet och såg på henne där hon satt. Så smal och lätt och porslinsskör. Hon såg ned i bordet och fingrade på en tåt hår som hade letat sig ner från hårspännet. Det såg ut som tårar tryckte på bakom ögonens guld.

Titta där, tänkte jag bittert. Sanningen, Nadjas sanning. Så Som Det Är. För visst: jag ville inget annat än att hålla om henne. Viska henne tröstande ord om hur pojkar är, att det kommer bli bra, att hon är världens bästa.

Men det hon egentligen hade sagt var att hon hade dumpat en kille.

Jag höll om henne ändå.

Jag slängde ner alla mina saker i en väska och det som inte fick plats lämnade jag. Sedan låg vi genom den tidiga morgonen och höll om varandra på min säng. Vi pratade om varandra. Vi kysstes. Vi lovade att hålla kontakten, att ses snart, att se om vi inte kunde få en chans lite senare, någon annan stans i världen. Kanske hemma?

Men vi gjorde inte mer. Jag ställde mig upp i morgonljuset, tog min väska och gick till stationen. Jag kysste henne hejdå och såg på henne från dörröppningen. Så skör, så liten och så vacker.

En enda sak gav mig styrkan att sätta mig på tåget den morgonen. Det var en mening som hade ekat i mitt huvud de senaste veckorna. Det var en mening som trillat från iskalla, rosa läppar.

”Jag skulle bli mycket glad om du inte behövde berätta för honom om det här lilla snedsteget.”

---

Tåget gick och resten är historia som de säger. Vi höll inte kontakten. Vi såg varandras uppdateringar och massmail. Vi träffades många år senare där hemma, med lite mer distans, lite äldre och lite visare. Där lyckades vi hitta tillbaka till våra samtal, men inte till något mer.

Sedan kom den där hemska kvällen då vi såg varandra på ett helt nytt sätt. Hade inte Nadja funnits hade jag nog aldrig tagit mig från rummet med basebollträet. Det kan jag tacka henne för, men jag vet inte hur mycket det är värt just nu.

==

Nästa kapitel: AW-gänget

Detta är en gratis bok

– men om du vill sponsra författaren kan du

skicka ”breach” till 72550

Det kostar 20 kr plus sms-kostnad