Jag slits tillbaka till verkligheten av två saker som slår sin väg genom mitt öra. Det första är någon halvsommarslagdänga från stereon som plötsligt trasar sönder tystnaden i Nicks vardagsrum. Sedan kommer ett blött finger som plaskar omkring i mitt vänstra öra tills jag börjar vifta med armarna och be om nåd.
När jag väl
suttit mig upp och klämt mina händer runt pannan för att hindra
den från att explodera insåg jag att Nick satt bredvid mig, med ett
enormt flin på läpparna och med två lika enorma syraphome-koppar
latte, en i varje hand.
”Kom igen nu,
loverboy!” skrattade han glatt. ”Du har sovit över både frukost
och lunch. Men nu tar vi igen det! Mot Sarah’s!”
Han tryckte en
halvliterskopp i mina händer och puttade mig mot duschen.
Jag stapplade in
i badrummet och försökte pussla samman verkligheten. Långsamt,
långsamt började hjärnan separera flera år gamla minnen från
minnena av det som hade hänt igår. Jag låg där i fosterställning
på det kalla klinkersgolvet och lät duschens skållheta strålar
hamra ner på mig. Jag mindes Lisa, droger, Nick och taxi.
Verkligheten kom ikapp.
När jag kom ut
i hallen igen hade Nick samlat ihop mina kläder i en fin hög och
stod själv vid dörren, fullt påklädd med rock, handskar och
mössa.
”Tut tut
killen, full fart nu. Jag har ringt taxi.”
Jag slängde på
mig kläder som luktade braj och gammal öl och stoppade en cigg i
munnen att suga på, för att känna mig lite mer normal, lite mindre
bakis-skrynklig. Lite mer Don Draper.
Taxifärden var
lika kort som den var nödvändig i detta väder. Snöflingor stora
som snöbollar svepte ner från en vintermörk himmel. Världen
drunknade i det mystiska ljus som uppstår när solen försvunnit men
inte riktigt gett upp på himlen än. Blått, kallt ljus. Ljus som
inspirerar technomusiker snarare än gitarrister. Ljus som får dig
att vända i dörren – om inte din kompis redan hoppar in i taxi
med några sedlar framsträckta i en handskbeklädd hand, halvt
ropandes ”Sarah’s Diner” för att överrösta taxichaffisens
radiopopdunkande bilhögtalare och vinden som slår ner från
höghusen.
Så jag fann mig
i Nicks beslut, och satt där i baksätet. Jag sög på min otända
cigarett och förlorade mig i utsikten. Snön. De halvtomma gatorna.
De helt tomma trottoarerna. Nick satt lika tyst i framsätet och
lyssnade artigt på chaffisens svordomar över vinter och väder.
Från stora
fönster i vinkeln på höghusets bottenplan strömmade ett annat
sorts ljus. Det var ett varmt, skönt, tillbakalutat ljus som slogs
med det blå vinterljuset.
Vi andades in
djupt, som om vi skulle dyka ned i kallt vatten, och hoppade ur
taxin. Vi drog rockarna tajt, skuttade över de upplogade snövallarna
och svepte in i Sarah’s Diners stora glasdörr tillsammans med en
handfull snöflingor som tog sin sista resa in i den mjuka värmen.
Vi pustade ut,
borstade flingornas tyngd från våra axlar, tysta, försökte skaka
av oss gatornas tomhet. Sarah’s var nästan tomt. Det var fel tid
på dagen, mitt mellan lunchrusch och middagsmummel. En ensam gäst
ockuperade ett bord med en uppslagen rosa dagstidning.
Sarah’s är
verkligen en ”oldfashioned diner” precis som det står på menyn
– vad nu det vill säga. På bottenplan i ett hus som borde
renoveras lite för att räknas som vackert slog Chuck sig till ro
för några år sedan. Han var en främmande fågel från varmare
ställen på jorden som av någon anledning tagit sig upp till vårt
frostbitna hörn och gift sig med Sarah, en stark kvinna som kunde ta
till vara på Chucks dåliga så väl som bra sidor. Hon tyglade hans
missbruk och selade hans envishet. Tillsammans byggde de en
restaurang från en annan del av världen, från en annan tidsålder.
Men det som
gjorde Sarah’s Diner till en helhet var vår Jessica. Den där
lilla pusselbiten som inte bara gjorde det möjligt, utan även
intressant.
Nu stod hon där,
tog emot oss i värmen. Med ett leende på det runda ansiktet lättade
hon våra axlar från rockarnas tyngd och lät oss krascha på
sofforna som omgärdade det andra bordet till höger från dörren.
Sedan vickade hon på rumpan på höga klackar genom restaurangen och
hämtade oss två härliga Whisky Caldo för att värma upp oss.
Jag drog upp en
ny cigarett och blåste en aggressiv strimma rök mot fönstret
samtidigt som jag vinkade med paketet i Nicks allmänna riktning.
”Nej tack
tusan,” sade Nick och skakade på huvudet. ”En sådan skulle få
mig att spy just nu. Borde inte må såhär, men ibland mår man
sämre än vad man förtjänar efter en kväll…”
Jag tittade upp
på honom och masserade läpparna för att kunna prata igen. ”Ja,
vad hände med dig igår egentligen? Varför hittade jag dig fuller
och glad på Breach? Vad hette hon som dumpade dig? Hon borde varit
vacker, annars går jag inte med på det!”
”Haha,” Nick
log sarkastiskt. ”Det var inte en date, och hon var inte en Hon,
för det första.”
”Va? Nicholas
min lilla stjärna! Har du äntligen kommit över till the Dark Side
med oss andra?” Jessica stod vid vårt bord med en bricka högt
över huvudet. Hon visade prov på sin fantastiska förmåga att höra
allt som pågick vid borden i restaurangen samtidigt. Servitrisen med
Superhörsel. Kanske inte riktigt Marvel-material, men en intressant
superkraft var det.
”Nej nej, det
var ett affärsmöte. Vi pratar fem äldre män och mycket whisky.”
”Skål för
whiskyn!” sade jag och lyfte glaset Jessica satt i min hand. Den
varma drycken kryddad med en fet citronskiva späckad med nejlikor
rann ner i min strupe och lättade kylan som varken dusch eller
värmen på Sarah’s hade hjälpt mot. Min insida gick från kallt
blå till varmt röd på två stora klunkar.
Nick drack från
sitt glas och log igen när Jessica nöp honom i kinden.
”Rackarns
synd, du skulle göra många medelålders män lyckliga, det vet du!”
sade hon och tog sedan fram servitrisblock och penna.
”Vi behöver
English Breakfast, darling,” sade jag mer som en självklarhet.
”Du vet att
Chuck kommer gråta om jag ber om en full English B så här sent,”
sade Jessica. ”Herregud, vad hände med er igår om ni behöver
sådan mat så här dags?”
Jag log förläget
och lät Nick ta över berättarrösten.
”Breach
stängde tidigt, myndigheterna var där. Och sedan trillade vår egen
lille Puck in,” han nickade mot mig, ”full som en kastrull och
drog två bloss på min joint och försvann bland stjärnorna. Han
återfann sig på min soffa för en timme sedan ungefär.”
Jessica såg på
mig och jag tror jag rodnade.
”Jaja, du vet
jag och droger…” jag försökte ändra fokus. ”Men ni var inte
heller på Breach så vitt jag kommer ihåg!”
Vi vände båda
våra ögon mot Jessicas långa gestalt. Så proper och vacker och
ung och rak i ryggen, med svart, kort kjol, vit blus och håret
ordentligt uppsatt. De runda brösten tryckte mot blusens knappar när
hon slog med pennan på blocket och putade med munnen.
”Naj, vi
skippade Breach och drog till the Lands istället. Det var ett white
rave där med riktigt bra, influgna DJ:s som jag ville höra.”
”Va, fick du
Cider till ett rave igen? Och ett drogfritt dessutom!” Vi garvade
båda rått och Jessica såg lite förlägen ut.
”Jaja, hon
älskade väl inte det hela,” hon suckade och stoppade ner blocket
i det korta förklädet. ”Hon surade hela kvällen och är nu ute
och super sönder sig. Som någon slags hämnd antar jag. Men sak
samma, jag fick daaansa!”
Men tryck på
den sista meningen svepte hon upp våra tomma glas på brickan och
dansade ut genom restaurangen mot köket, till ett beat som bara hon
kunde höra.
Vi
tittade efter henne och jag förstod hur hon alltid lyckades gå hem
med fickorna fulla med dricks. Det var många män som förletts av
den propra kostymen, den tjugoåriga uppsynen och den fina, rundade
kroppen. Många medelålders män hade spenderat många kvällar med
att flörta med och dricksa denna lilla inflyttade småstadstjej, med
förhoppning om något mer.
Men jag var inte
lurad. Jag hade sett henne svänga den runda rumpan på en enorm
högtalare i takt med hard core techno-musik i gryningsljus, klädd i
en rosa och baby-blå latexdräkt som lämnade mindre åt fantasin än
en bikini. Pumpad med mer droger än en genomsnittlig galopphäst.
Lilla Jessica
var nämligen en fullblods-raver. En sådan raver som sparar dricks i
månader för att kunna ta en flygbiljett över halva kontinenten för
att dansa tolv timmar till en namnkunnig platt-vändare. En sådan
raver som tackar nej till cigaretter av hälsoskäl, men poppar mer
piller än ett operationsfall när det gäller att hålla ångan
uppe.
Jag var inte
heller lättlurad, eftersom jag visste att Jess var sex år äldre än
de tjugo som de flesta gissade på. Jag visste dessutom att hon sov
varje natt naken med sin partner, tillika min bästa vän, Cider. Den
vänskapen gjorde även att jag visste klart mycket mer om Jessica än
vad jag egentligen ville veta. Men det är inget jag tar upp såhär,
det är endast kunskap i psykoterapeutiskt syfte med Cider.
Från köket
hörde vi nu lite mummel och sedan en lång, lång svada utländska
svordomar signerade Chuck. Jessica dök upp igen efter ett tag, med
serveringsbrickan så där stiligt balanserad på handen över
huvudet. Hon landade den ljudlöst på vårt bord och den bar på två
enorma tallrikar fyllda av allt som man kan önska av fett. Ägg.
Bacon. Varma tomater. Bönor. Bröd. Och så vidare.
Jag kände hur
min mage ställde sig i givakt.
”Chuck hade
ett och annat att säga om er uppfostran, era mödrar som tydligen
idkar sex med allehanda djur och en ny, spännande sorts sjukdom som
ska uppkallas efter era ofödda barn. Men han lär inte pissa på er
bacon idag, för han skickade på er en riktigt bra whisky
tillsammans med detta.” Jessica log.
”Eh, vaddå
’idag’?” ekade Nick lite oroligt.
Jessica
skrattade så högt att den andra gästen tittade upp från sin
tidning. Vi nickade förlåtande i hans riktning och Jess nöp Nick i
kinden igen. ”Åh Nicholas, jag bara retas lite!”
Mycket riktigt
satt det två underbart stora glas av en fantastisk Islay på
brickan, tillsammans med två pints rödmörk öl.
Vi åt som
uthungrade barn gör i länder vi aldrig varit i, som man bara gör
när utekvällen har konsumerat all energi du trodde du hade och när
blodomloppet består mest av restprodukter från alkohol.
Efter en tyst,
tuggande stund och efter vi tömt en öl och börjat på nästa som
Jessica så fint hämtat åt oss kunde vi åter igen bete oss som
människor. Jag höjde glaset mot Nick och sköljde ner en korv.
”Men du, de
där som du träffade igår, vad händer med det?”
”Det är ett
gäng som driver ett bolag, IT-svängen, som jag har tittat lite på.”
Nick svepte med handen som han gjorde när han visste att han pratade
om saker jag inte riktigt förstod. ”De vill att jag ska ta
rodret.” Sedan svalde han en halv baguette.
”Kul! Är det
intressant?”
”Tja, deras
business model fungerar,” tuggade Nick vidare, ”men bolaget
fungerar riktigt dåligt. Jag kommer få lägga mitt eget på is om
jag hoppar in i detta. Kommer vara ett heltidsjobb.”
Jessica gick
runt och tände ljus och petade på servetthållare på borden, och
stack nu upp huvudet bakom min soffa.
”Ska du byta
jobb?” sade hon.
”Nja, snarare
hoppa in i ett bolag och fixa till det för försäljning.” Nick
tuggade njutningsfullt på andra halvan av brödet, doppad i äggula.
”Men ska de
sälja bolaget?” sade hon fundersamt.
”Tja, de letar
efter någon som vill köpa upp, men det är så dåligt riggat just
nu,” sade Nick. Han svalde hårt. ”Men får vi bara rätsida på
det så kommer det bli mycket pengar.”
”Men varför
sälja om du kan få igång det?” Jessica såg ut som ett
frågetecken.
”Ja, de är
inte intresserade av att driva. De har en bra idé som säkert är
vettig för något storbolag. Men de själva orkar inte ta det i
hamn.”
”Låter
lustigt. Om jag hade ett företag som tjänade pengar så skulle jag
inte sälja det!”
”Men du, tänk
såhär,” jag svalde en klunk öl och kom till Nicks undsättning.
”Säg att du tjänade hundra på en dag här på restaurangen. Och
så blev du erbjuden en miljon för stället. Då skulle du sälja,
för att det skulle ta dig…” jag räknade lite på fingrarna.
”Det skulle ta dig trettio år att tjäna en miljon.”
Ӏh, jag
skulle inte sälja. Då skulle jag ju inte ha något att göra!”
Jessica ryckte på huvudet och lämnade oss för att ta en ny
beställning från den andra gästen.
”Ja, den
tjejen alltså. Lamporna lyser men ingen är hemma,” sade Nick och
skakade på huvudet.
”Asch, det är
väl inte så lätt att fatta alltid!” skrattade jag. ”Men jag
hoppas att det går vägen och att du får en del av en fet
försäljning!”
”Det gör jag
också. Och titta här, här kommer vår egen personliga drama
queen…”
Dörren slogs
upp och i ett moln av snö kom en liten tjej och två killar,
svartklädda, läderklädda. Flickan slog armarna om Jessica och gav
henne en blöt tungkyss, hoppade sedan iväg och ropade en hälsning
in mot köket och satt sedan i en blixt vid vårt bord och lade armen
om Nick. Hon drog en cigg ur mitt paket och stoppade några av Nicks
pommes i munnen, sparkade mig vänligt på smalbenen och pussade Nick
på kinden samtidigt som hon lyckades svepa det som var kvar i min
öl.
”Tjenare
pojkar!” hickade hon, teatraliskt full. ”Hur mår ni en
helvetiskt gudsförgäten kväll som denna då?”
Vi hann inte
svara innan hon tände ciggen och ropade en order med hög röst till
de två killarna att sätta sig ner. De verkade tillhöra ett annat
spektrum av galaxen än hon. Rörde sig långsamt, med långt hår
och långa gunners-rockar. De lyfte knappt de stora bootsen från
golvet när de slog sig ned vid bordet bakom Nick.
Tack gode gud att de inte tog plats vid vårt bord, tänkte jag. Jag gillade Ciders punkar-polare, men de här killarna… Det verkade som headbangandet hade gått hårt åt deras intellekt kan vi lugnt säga. Ett genomsnitts-hårdrocksband som lyckades samla lika många hjärnceller som en överkörd kattunge.
”Så hur mår
vår favoritpunkare ikväll då?” sade Nick. ”Du verkar lite full
och lite full i fan, om vi säger så?” Vi log och Cider fortsatte
glatt och utan att fråga på Nicks öl och på mitt paket cigg,
aggressivt inhalerande cancermolnen.
”Ääälskling!”
pep hon till Jessica som passerade vårt bord. ”Det verkar som de
här gentlemännen fick slut på öl. De verkar törstiga. Kan du
snälla hämta dem en omgång till. Och kanske mig något?” Hon
lade huvudet på sned och blinkade långsamt med långa ögonfransar,
och såg så söt ut som bara den. Ja, så söt som man kan se ut när
man har en nitbeklädd läderjacka på sig, på vilken någon skrivit
med tipex: ”FUCK society – yeah, that means YOU TOO!”
Jessica suckade
och gick bort mot bardisken.
”Jag tror väl
inte att du behöver så mycket mer!” sade jag glatt. ”Jag har
hört från en säker källa att du var ute på en perfekt natt på
the Lands igår! Fest! White rave!”
Cider spände
blicken i mig och morrade. ”Åh, försök inte ens. Om jag börjar
prata om det så kommer jag aldrig att sluta. Rave? Utan droger?
Någon måste tänkt att det kommer bli jääättebra! Fan, det är
som GinTonic utan gin. Skit, alltså. Och trökigt!”
Vi skrattade
hjärtligt åt Ciders förargade uppsyn. För om det var något som
skulle kunna spräcka Ciders och Jessicas annars perfekta förhållande
så var det just detta: Musik. Å ena sidan har vi en liten
rockers-tjej som storgrät om du spelade Sex Pistols för henne och
som drack sig till apstadiet på vilken utekoncert på vilken åker
som helst. Å andra sidan techno-beats-dancer Jessica som flög över
halva världen för att shejka på dansgolvet till psykedelisk
dataspels-härmande blip-blop-musik.
Det var
verkligen en Romeo och Julia-saga, men med Capulets klädda i
tuggummi-färgad latex och Montagues dressade i lädertoppar och
sönderrivna, stormaskiga strumpbyxor under skotskrutiga, kortkorta
kjolar.
”Hur hemsk
förra kvällen än var, så verkar du vara glad idag, snygging!”
sade jag och log mot henne.
”Det är för
att jag är full, trollfejs där!” Cider blinkade en flört till
mig och gnuggade sedan händerna i håret så att det stod ännu mer
åt alla möjliga håll. Håret som var kort, spretigt och färgat i
en nyans som man i bästa fall kunde beskriva som
”hamburgerrestaurang-rött”. De flesta skulle nog inte kunna bära
upp en hårfärg som den. Cider är inte som de flesta personer. Med
sin lilla kropp, sina stora ögon och den blekt sminkade hyn i
kontrast till hår och kläder såg hon mest ut som en seriefigur.
Men det var en sexig teckning, i varje fall om du (som jag) gillar
folk som står ut lite från mängden.
”Fuuull!”
tutade hon. ”Och inte bara på grund av idiotiska drogfria
rave-partyn. Jag bevittnade en regelrätt våldtäkt igår, våldtäkt
säger jag er! Känner ni till historien om Thomas Crown?” Hon
blängde på oss.
”Nåt om en
gentlemannatjuv?” sade Nick.
”Nåt om en
rik snubbe som också är skurk?” sade jag.
Ӂh, pojkar,
pojkar.” Cider suckade och stoppade ciggen mellan sina putande
läppar. ”Det är en episk historia om materialismens aldrig
sinande ha-galenskap! Där har vi den rika playboyen. Som börjar
stjäla som en hobby. För att fördriva lite tid. Så har vi en
polis, en kvinna. Som jagar honom. Trots att hon egentligen är samma
person med samma problem: Att inte få det hon vill ha och samtidigt
inte vilja ha det hon får.”
Cider verkade
plötslig nykter, i nuet, närvarande. ”Och nu har dumma Hollywood
gjort en dum remake med dumma Hollywoodskådisar. Åh så låg nivå
på skådespeleriet. Åh så låg nivå på screenwriterns
copy-cat-förmåga. Åh så låg nivå på regissörens känsla.
Ingen känsla för vad publiken vill ha, vad publiken behöver!”
Ciders röst stegrade och hon markerade varje mening med stora
svepande rörelser, och satte nästan eld på Nicks hår med
cigaretten.
Något stort och
vitt dundrade plötsligt ut genom kökets svängdörrar.
”Du du! Du
sätter dig ner nu! Håll dig på soffan och håll tyst! Eller lämna
min restaurang i fred!” ropade Chuck och satte händerna i sidan.
Cider gungade på hälarna, med en hand på bordet och stirrade på
mannen med smala ögon.
”Oj herregud
Chuck,” sade hon med ett snett leende. ”Har du ignorerat din
personliga tränare på senaste tiden? Du måste verkligen
omprioritera. Den där lilla extra vikten är verkligen inte bra för
dig.”
Jag tackade
gudarna för Chucks ofantliga tålamod. Hade det inte varit för det
så tror jag att han där och då sprängt en ven i pannan.
”Jag har fått
nog av ditt gratisdrickande, dina stökiga vänner och ditt
uppförande,” nästan viskade han. ”Gå hem och kom tillbaka hel
och ren och nykter. Det här är en diner, inte någon bakgata.”
Han nästan
snyftade ordet ”diner”.
”Ja, ja, jaha,
då,” sade Cider och började samla ihop sina långhåriga vänner
och föste dem mot dörren. De såg smått komiska ut: Den lilla,
rödhåriga flickan med svart läderjacka, svarta strumpbyxor och
utmanande urringning, bredvid den långa mannen, det stora berget i
vita kock-kläder, knäppta hela vägen upp till den tjocka halsen.
Flickan med ett sarkastiskt leende. Mannen med darrande underläpp.
Som en far och dotter, låsta i en kamp, en fight där fysiken inte
hade något att göra med vinst eller förlust. Svart och vitt. Full
och hårt arbetande. Kvinna och man.
Och precis som i
en far-dotter-relation så slutade bråket med att ungdomen försvann,
ut genom en dörr som slogs igen hårt, ut i en mörk natt där ingen
visste vad som väntade.
Chuck stod kvar
och skakade. Tittade ursäktande på sina betalande gäster. Han
suckade och tog ett steg till vårt bord.
”Jag förstår
henne bara inte,” sade han med sin vanliga honungsmjuka röst. Hans
utländska accent skulle gjort honom till en perfekt sagoberättare,
en sådan som får små barn att somna tryggt trots trollen som bor
under bron. ”Varför måste hon bråka med mig så? Jag vill ju
bara att hon ska vara lite tystare… De andra gästerna… ja…”
hans röst dog ut.
Ӏh, kom
igen, Chuck,” sade jag. ”Det är ju inte så att hon bråkar med
dig egentligen, personligen. Hon är bara full, och uttråkad. Ledsen
att du hamnar i skottgluggen. Men det är bra att du säger till
henne! Hon behöver lite regler, lite tillrättavisande, ibland.”
Chuck tittade på
mig med ett litet leende. ”Ja, hon kommer ju tillbaka i varje
fall,” sade han tyst. Sedan ropade hans kökspojke något på det
där melodiska språket och han försvann ut genom svängdörrarna
igen. Rätt snabb för att vara så tjock, tänkte jag.
”Tja, jag
gissar att han inte gillar lesbos,” sade Nick när kocken
försvunnit ur hörhåll.
”Tror inte det
har med det att göra,” tänkte jag högt. ”Jag tror snarare att
han inte riktigt gillar Jessicas val av partner. Han försöker nog
skydda sin lilla Jess. Det har nog mer att göra med Ciders hårfärg
och kläder än hennes kön.”
”Ha, du kan
tro vad du vill. Jag tror inte Chuck förstår att Jess knullar
tjejer!” Nick log drömmande.
Jag skrattade
och sparkade till honom under bordet. ”Men va tusan. Nu dregglar du
som alltid när du tänker på lebbar. Har du inte fattat:
Anledningen till att de ligger med varandra är att de inte tänder
på män? Inte på dig heller!”
”Jaja, men vi
har ju alltid de som är bi…”
”Åh, nu både
ser du ut som och låter som Homer.” Jag gjorde en hängande
Simpsons-grimasch. ”Mmmmm, flottyrflått….”
”Mmmmm,
fitta…” ekade Nick.
Vi sträckte på
oss och torkade spottet och skrattet från mungiporna när Jessica
kom över till vårt bord.
”Skratta ni,”
sade hon med en mycket liten röst. ”Jag förstår henne inte.
Varför måste hon bete sig som en sån tonåring?”
Jag tittade på
hennes sorgsna ansikte. Cider var inte den enda tonåringen här,
tänkte jag. Men vad skulle man säga, egentligen? Här hade vi två
unga personer, i sitt första riktiga förhållande. Så otroligt
olika till sätt och till liv, men så otroligt lika i allt annat.
Det är klart att det kommer vara en bergochdalbana, det visste jag
från mina egna erfarenheter. Men hur säger man något sådant på
rätt sätt? Jag vet inte. Så jag körde på
”lyssnande-kompis-metoden” istället. Den är enklare. Och jag
visste samtidigt att jag var Jessicas enda guide i den värld som var
Ciders.
”Du, det är
ju bara Ciders sätt att bråka lite. Hon var ju med dig igår, bara
för att göra dig glad. Det gör hon ju gärna. Men samtidigt måste
hon väl ge igen lite. Du vet ju hur hon kommer ångra sig imorgon.
Hon går ju över gränsen så fort hon får för mycket dricka.”
Jag lade handen på Jessicas. Och var tyst.
Hon log, med
sorgsna ögon. ”Ja, det är väl så,” sade hon efter ett tag.
”Men varför
lät du henne dra iväg med death-core-klubben?” sade jag. ”Du
hade ju kunnat skicka henne till Pete, eller till oss?”
”Pete är inte
i landet, och du svarade ju inte imorse. Så jag antog att du var ute
på lite spännande äventyr!” Jessica log menande. ”Men så
visade det sig att du bara sov på soffan.”
”Ja, jag ska
inte hålla på med röka, jag vet…”
”Haha, det var
inte bara röka där, med tanke på hur du såg ut när du dök upp
på Breach!” skrattade Nick och tittade upp på Jessica. ”Men du
snygging, kan vi få en runda till är du underbar. Din sexiga lilla
bitch tömde oss liksom rätt rejält.” Han vände upp och ner på
sitt ölglas för att demonstrera hur tomt det var.
”Oj, ja det är
klart. Jag tar en på huset!” Jessica befriade vårt bord från
tomma glas och tallrikar.
”Nej nej,”
sade jag, och det var min tur att se bekymrad ut. ”Du behöver inte
skydda hennes rygg. Sätt dem på notan så dricker vi hennes öl en
annan dag. Och du Jess?” Hon vände sig i steget och tittade på
mig. ”Ta inte kvällen för hårt, ok? Du vet hur hon känner för
dig.” Hon log och nickade. ”Prata bara med henne imorgon så blir
det bra,” sade jag och log.
Jessica försvann
och dök upp igen med nya öl. Vi lutade oss åter igen tillbaka och
jag kände hur alkoholen börja fylla ut alla porer i kroppen.
Slappnade av, blåste blå rök mot taket. Kände riktigt hur trött
jag var. Ölen startade ett pirrande i kroppen, det var jag tvungen
att erkänna. Men samtidigt var jag för sliten och njöt för mycket
av stillheten för att riktigt gå igång.
Vi satt och
småpratade bort en öl, sedan började folk strömma till. Så vi
betalade, kindpussade Jessica och jag fick en extra varm kram som
avsked.
Det hade slutat
snöa ute, och temperaturen föll nu snabbt. Vi drog rockarna tight
och packade på oss mössor och vantar. Jessica vinkade från dem
varma insidan.
”Yay, jag vet
inte vad du känner. Men jag känner för att göra Breach farligt
ikväll!” Nick slog samman händerna och hans andedräkt bolmade i
kylan. ”Joachims lilla mörka tjejpolare skulle vara där ikväll
och jag ska jaaaga!” ylade han som yeti.
Jag kände
fortfarande värmen och stillheten från Chucks whisky på insidan,
och var inte så tänd på tanken av ett pumpande dansgolv. Men
samtidigt var jag fortfarande kåt. Kanske skulle några av Joachims
rediga drinkar få lite fart på mig? Kanske även åsynen av några
lättklädda Breach-tjejer?
”Nej,” sade
och kände jag samtidigt. ”Kanske skulle vara kul. Men jag är både
trött och kåt. Det skulle bara sluta med att jag blir tokfull och
somnar på toaletterna. Eller att jag patet-raggar på någon
snygging för att vid stängningsdags nöja mig med hennes fula feta
polare.”
”Men kom igen,
du vet vad de säger. Hungriga vargar jagar bäst!” Nick puffade
mig med näven på överarmen. ”Du, du vill ju! Erkänn!”
”Jo, ja
egentligen. Men nej. För trött.” Jag tryckte tillbaka en gäspning
och det gjorde mitt beslut ännu enklare.
”Jaja, ska vi
dela en taxi genom stan eller?”
”Nej, tror
inte det. En promenad gör mig nog gott efter gårdagen, snarare.”
”Ok, vi hörs
imorgon! Kanske ska kolla in den där Tomas Crow-saken! Om Cider
hatade den så gillar jag den säkert skarpt!”
”Thomas
Crow-N,” rättade jag honom och log. ”Ja, det skulle du säkert
göra eftersom du har lika taskig filmsmak som du har musiksmak!”
Jag blickande med ena ögat. Nick log. Så kramades vi om och delade
på oss. Han åt ena hållet och jag åt andra.
Efter några
steg ångrade jag mig nästan. Det kanske ändå skulle vara härligt
att försvinna in i den välkända Breach-världen? Men när jag
vände mig om såg jag honom hoppa in i en taxi vid korsningen, och
då gav jag upp. Nej, det var nog bättre att helt enkelt plugga i
lurarna, njuta av lite musik och få den där friska luften på väg
hemåt.
---
Så jag vandrade
med lite gamla låtar i lurarna. Musik som fick mig att glömma de få
snöflingor som singlade ner från den svarta himlen. Jag glömde
kyla, bakfylla och att det var lördagskväll. Istället svävade jag
mellan vakenhet och minnen.
Trapphuset var
nedsläckt och tyst. Jag gick de många, gamla trapporna upp till min
våning och där fann jag en liten ihoprullad boll framför min dörr.
Likt en hund hade hon vikt ihop sin lilla kropp på min dörrmatta.
Jag kände på hennes händer och kinder. Inte frusna. Då hade hon i
varje fall inte sovit utomhus. Jag luktade på hennes mun. Spyor.
Bra, då skulle hon troligen inte kräkas på mina lakan.
Jag fick upp
henne på fötter och hon svajade stå-sovandes när jag låste upp
min dörr och ledde in henne i min lilla lägenhet. Hon mumlade
något, kanske drömmar? Kanske ville hon säga något. Jag tog av
henne jackan och stövlarna och bar in henne till sängen.
Hon verkade helt
ok, och mitt leende gick från bekymrat till bara omtänksamt. Jag
strök hennes kind och sade hennes namn, men hon bara mumlade vidare.
Lilla Cider, det
var en lika hård som kort natt, tänkte jag och tittade ner på den
lilla kroppen som nästan försvann bland mina stora kuddar och
fluffiga täcke. Hon log lite i sömnen. Jag hoppades att det var en
bra dröm.
Så jag skalade
av henne kläderna, hela vägen ner till en vit, pytteliten string,
och packade ner henne ordentligt bland kuddar och täcken. Hon
suckade och sedan låg hon stilla och tyst. Jag stod där ett tag,
och lyssnade efter hennes andning. Till slut var jag tvungen att säga
åt mig själv att sluta pjåska, hon kommer inte dö från en dålig
fylla. Så jag viskade ett godnatt till henne och gick ut i köket
för att dricka lite vatten.
Sedan lade jag
mig på soffan och drog en gammal skjorta över huvudet för att
stänga ute världen. Jag sjönk ner, ner i minnenas värld igen.
Minnen från gamla tider. Minnen från när Cider kom till det Lilla
Landet för första gången.
==
Nästa kapitel: Cider
Detta är en gratis bok
– men om du vill sponsra författaren
kan du
skicka ”breach” till 72550
Det kostar 20 kr plus sms-kostnad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar