Sidor

onsdag 31 oktober 2012

Kapitel 6 - Brunchkompisar



Jag slits tillbaka till verkligheten av två saker som slår sin väg genom mitt öra. Det första är någon halvsommarslagdänga från stereon som plötsligt trasar sönder tystnaden i Nicks vardagsrum. Sedan kommer ett blött finger som plaskar omkring i mitt vänstra öra tills jag börjar vifta med armarna och be om nåd.

När jag väl suttit mig upp och klämt mina händer runt pannan för att hindra den från att explodera insåg jag att Nick satt bredvid mig, med ett enormt flin på läpparna och med två lika enorma syraphome-koppar latte, en i varje hand.

”Kom igen nu, loverboy!” skrattade han glatt. ”Du har sovit över både frukost och lunch. Men nu tar vi igen det! Mot Sarah’s!”

Han tryckte en halvliterskopp i mina händer och puttade mig mot duschen.

Jag stapplade in i badrummet och försökte pussla samman verkligheten. Långsamt, långsamt började hjärnan separera flera år gamla minnen från minnena av det som hade hänt igår. Jag låg där i fosterställning på det kalla klinkersgolvet och lät duschens skållheta strålar hamra ner på mig. Jag mindes Lisa, droger, Nick och taxi. Verkligheten kom ikapp.

När jag kom ut i hallen igen hade Nick samlat ihop mina kläder i en fin hög och stod själv vid dörren, fullt påklädd med rock, handskar och mössa.

”Tut tut killen, full fart nu. Jag har ringt taxi.”

Jag slängde på mig kläder som luktade braj och gammal öl och stoppade en cigg i munnen att suga på, för att känna mig lite mer normal, lite mindre bakis-skrynklig. Lite mer Don Draper.

Taxifärden var lika kort som den var nödvändig i detta väder. Snöflingor stora som snöbollar svepte ner från en vintermörk himmel. Världen drunknade i det mystiska ljus som uppstår när solen försvunnit men inte riktigt gett upp på himlen än. Blått, kallt ljus. Ljus som inspirerar technomusiker snarare än gitarrister. Ljus som får dig att vända i dörren – om inte din kompis redan hoppar in i taxi med några sedlar framsträckta i en handskbeklädd hand, halvt ropandes ”Sarah’s Diner” för att överrösta taxichaffisens radiopopdunkande bilhögtalare och vinden som slår ner från höghusen.

Så jag fann mig i Nicks beslut, och satt där i baksätet. Jag sög på min otända cigarett och förlorade mig i utsikten. Snön. De halvtomma gatorna. De helt tomma trottoarerna. Nick satt lika tyst i framsätet och lyssnade artigt på chaffisens svordomar över vinter och väder.

Från stora fönster i vinkeln på höghusets bottenplan strömmade ett annat sorts ljus. Det var ett varmt, skönt, tillbakalutat ljus som slogs med det blå vinterljuset.

Vi andades in djupt, som om vi skulle dyka ned i kallt vatten, och hoppade ur taxin. Vi drog rockarna tajt, skuttade över de upplogade snövallarna och svepte in i Sarah’s Diners stora glasdörr tillsammans med en handfull snöflingor som tog sin sista resa in i den mjuka värmen.

Vi pustade ut, borstade flingornas tyngd från våra axlar, tysta, försökte skaka av oss gatornas tomhet. Sarah’s var nästan tomt. Det var fel tid på dagen, mitt mellan lunchrusch och middagsmummel. En ensam gäst ockuperade ett bord med en uppslagen rosa dagstidning.

Sarah’s är verkligen en ”oldfashioned diner” precis som det står på menyn – vad nu det vill säga. På bottenplan i ett hus som borde renoveras lite för att räknas som vackert slog Chuck sig till ro för några år sedan. Han var en främmande fågel från varmare ställen på jorden som av någon anledning tagit sig upp till vårt frostbitna hörn och gift sig med Sarah, en stark kvinna som kunde ta till vara på Chucks dåliga så väl som bra sidor. Hon tyglade hans missbruk och selade hans envishet. Tillsammans byggde de en restaurang från en annan del av världen, från en annan tidsålder.

Men det som gjorde Sarah’s Diner till en helhet var vår Jessica. Den där lilla pusselbiten som inte bara gjorde det möjligt, utan även intressant.

Nu stod hon där, tog emot oss i värmen. Med ett leende på det runda ansiktet lättade hon våra axlar från rockarnas tyngd och lät oss krascha på sofforna som omgärdade det andra bordet till höger från dörren. Sedan vickade hon på rumpan på höga klackar genom restaurangen och hämtade oss två härliga Whisky Caldo för att värma upp oss.

Jag drog upp en ny cigarett och blåste en aggressiv strimma rök mot fönstret samtidigt som jag vinkade med paketet i Nicks allmänna riktning.

”Nej tack tusan,” sade Nick och skakade på huvudet. ”En sådan skulle få mig att spy just nu. Borde inte må såhär, men ibland mår man sämre än vad man förtjänar efter en kväll…”

Jag tittade upp på honom och masserade läpparna för att kunna prata igen. ”Ja, vad hände med dig igår egentligen? Varför hittade jag dig fuller och glad på Breach? Vad hette hon som dumpade dig? Hon borde varit vacker, annars går jag inte med på det!”

”Haha,” Nick log sarkastiskt. ”Det var inte en date, och hon var inte en Hon, för det första.”

”Va? Nicholas min lilla stjärna! Har du äntligen kommit över till the Dark Side med oss andra?” Jessica stod vid vårt bord med en bricka högt över huvudet. Hon visade prov på sin fantastiska förmåga att höra allt som pågick vid borden i restaurangen samtidigt. Servitrisen med Superhörsel. Kanske inte riktigt Marvel-material, men en intressant superkraft var det.

”Nej nej, det var ett affärsmöte. Vi pratar fem äldre män och mycket whisky.”

”Skål för whiskyn!” sade jag och lyfte glaset Jessica satt i min hand. Den varma drycken kryddad med en fet citronskiva späckad med nejlikor rann ner i min strupe och lättade kylan som varken dusch eller värmen på Sarah’s hade hjälpt mot. Min insida gick från kallt blå till varmt röd på två stora klunkar.

Nick drack från sitt glas och log igen när Jessica nöp honom i kinden.

”Rackarns synd, du skulle göra många medelålders män lyckliga, det vet du!” sade hon och tog sedan fram servitrisblock och penna.

”Vi behöver English Breakfast, darling,” sade jag mer som en självklarhet.

”Du vet att Chuck kommer gråta om jag ber om en full English B så här sent,” sade Jessica. ”Herregud, vad hände med er igår om ni behöver sådan mat så här dags?”

Jag log förläget och lät Nick ta över berättarrösten.

”Breach stängde tidigt, myndigheterna var där. Och sedan trillade vår egen lille Puck in,” han nickade mot mig, ”full som en kastrull och drog två bloss på min joint och försvann bland stjärnorna. Han återfann sig på min soffa för en timme sedan ungefär.”

Jessica såg på mig och jag tror jag rodnade.

”Jaja, du vet jag och droger…” jag försökte ändra fokus. ”Men ni var inte heller på Breach så vitt jag kommer ihåg!”

Vi vände båda våra ögon mot Jessicas långa gestalt. Så proper och vacker och ung och rak i ryggen, med svart, kort kjol, vit blus och håret ordentligt uppsatt. De runda brösten tryckte mot blusens knappar när hon slog med pennan på blocket och putade med munnen.

”Naj, vi skippade Breach och drog till the Lands istället. Det var ett white rave där med riktigt bra, influgna DJ:s som jag ville höra.”

”Va, fick du Cider till ett rave igen? Och ett drogfritt dessutom!” Vi garvade båda rått och Jessica såg lite förlägen ut.

”Jaja, hon älskade väl inte det hela,” hon suckade och stoppade ner blocket i det korta förklädet. ”Hon surade hela kvällen och är nu ute och super sönder sig. Som någon slags hämnd antar jag. Men sak samma, jag fick daaansa!”

Men tryck på den sista meningen svepte hon upp våra tomma glas på brickan och dansade ut genom restaurangen mot köket, till ett beat som bara hon kunde höra.

Vi tittade efter henne och jag förstod hur hon alltid lyckades gå hem med fickorna fulla med dricks. Det var många män som förletts av den propra kostymen, den tjugoåriga uppsynen och den fina, rundade kroppen. Många medelålders män hade spenderat många kvällar med att flörta med och dricksa denna lilla inflyttade småstadstjej, med förhoppning om något mer.

Men jag var inte lurad. Jag hade sett henne svänga den runda rumpan på en enorm högtalare i takt med hard core techno-musik i gryningsljus, klädd i en rosa och baby-blå latexdräkt som lämnade mindre åt fantasin än en bikini. Pumpad med mer droger än en genomsnittlig galopphäst.

Lilla Jessica var nämligen en fullblods-raver. En sådan raver som sparar dricks i månader för att kunna ta en flygbiljett över halva kontinenten för att dansa tolv timmar till en namnkunnig platt-vändare. En sådan raver som tackar nej till cigaretter av hälsoskäl, men poppar mer piller än ett operationsfall när det gäller att hålla ångan uppe.

Jag var inte heller lättlurad, eftersom jag visste att Jess var sex år äldre än de tjugo som de flesta gissade på. Jag visste dessutom att hon sov varje natt naken med sin partner, tillika min bästa vän, Cider. Den vänskapen gjorde även att jag visste klart mycket mer om Jessica än vad jag egentligen ville veta. Men det är inget jag tar upp såhär, det är endast kunskap i psykoterapeutiskt syfte med Cider.

Från köket hörde vi nu lite mummel och sedan en lång, lång svada utländska svordomar signerade Chuck. Jessica dök upp igen efter ett tag, med serveringsbrickan så där stiligt balanserad på handen över huvudet. Hon landade den ljudlöst på vårt bord och den bar på två enorma tallrikar fyllda av allt som man kan önska av fett. Ägg. Bacon. Varma tomater. Bönor. Bröd. Och så vidare.

Jag kände hur min mage ställde sig i givakt.

”Chuck hade ett och annat att säga om er uppfostran, era mödrar som tydligen idkar sex med allehanda djur och en ny, spännande sorts sjukdom som ska uppkallas efter era ofödda barn. Men han lär inte pissa på er bacon idag, för han skickade på er en riktigt bra whisky tillsammans med detta.” Jessica log.

”Eh, vaddå ’idag’?” ekade Nick lite oroligt.

Jessica skrattade så högt att den andra gästen tittade upp från sin tidning. Vi nickade förlåtande i hans riktning och Jess nöp Nick i kinden igen. ”Åh Nicholas, jag bara retas lite!”

Mycket riktigt satt det två underbart stora glas av en fantastisk Islay på brickan, tillsammans med två pints rödmörk öl.

Vi åt som uthungrade barn gör i länder vi aldrig varit i, som man bara gör när utekvällen har konsumerat all energi du trodde du hade och när blodomloppet består mest av restprodukter från alkohol.

Efter en tyst, tuggande stund och efter vi tömt en öl och börjat på nästa som Jessica så fint hämtat åt oss kunde vi åter igen bete oss som människor. Jag höjde glaset mot Nick och sköljde ner en korv.

”Men du, de där som du träffade igår, vad händer med det?”

”Det är ett gäng som driver ett bolag, IT-svängen, som jag har tittat lite på.” Nick svepte med handen som han gjorde när han visste att han pratade om saker jag inte riktigt förstod. ”De vill att jag ska ta rodret.” Sedan svalde han en halv baguette.

”Kul! Är det intressant?”

”Tja, deras business model fungerar,” tuggade Nick vidare, ”men bolaget fungerar riktigt dåligt. Jag kommer få lägga mitt eget på is om jag hoppar in i detta. Kommer vara ett heltidsjobb.”

Jessica gick runt och tände ljus och petade på servetthållare på borden, och stack nu upp huvudet bakom min soffa.

”Ska du byta jobb?” sade hon.

”Nja, snarare hoppa in i ett bolag och fixa till det för försäljning.” Nick tuggade njutningsfullt på andra halvan av brödet, doppad i äggula.

”Men ska de sälja bolaget?” sade hon fundersamt.

”Tja, de letar efter någon som vill köpa upp, men det är så dåligt riggat just nu,” sade Nick. Han svalde hårt. ”Men får vi bara rätsida på det så kommer det bli mycket pengar.”

”Men varför sälja om du kan få igång det?” Jessica såg ut som ett frågetecken.

”Ja, de är inte intresserade av att driva. De har en bra idé som säkert är vettig för något storbolag. Men de själva orkar inte ta det i hamn.”

”Låter lustigt. Om jag hade ett företag som tjänade pengar så skulle jag inte sälja det!”

”Men du, tänk såhär,” jag svalde en klunk öl och kom till Nicks undsättning. ”Säg att du tjänade hundra på en dag här på restaurangen. Och så blev du erbjuden en miljon för stället. Då skulle du sälja, för att det skulle ta dig…” jag räknade lite på fingrarna. ”Det skulle ta dig trettio år att tjäna en miljon.”

”Äh, jag skulle inte sälja. Då skulle jag ju inte ha något att göra!” Jessica ryckte på huvudet och lämnade oss för att ta en ny beställning från den andra gästen.

”Ja, den tjejen alltså. Lamporna lyser men ingen är hemma,” sade Nick och skakade på huvudet.

”Asch, det är väl inte så lätt att fatta alltid!” skrattade jag. ”Men jag hoppas att det går vägen och att du får en del av en fet försäljning!”

”Det gör jag också. Och titta här, här kommer vår egen personliga drama queen…”

Dörren slogs upp och i ett moln av snö kom en liten tjej och två killar, svartklädda, läderklädda. Flickan slog armarna om Jessica och gav henne en blöt tungkyss, hoppade sedan iväg och ropade en hälsning in mot köket och satt sedan i en blixt vid vårt bord och lade armen om Nick. Hon drog en cigg ur mitt paket och stoppade några av Nicks pommes i munnen, sparkade mig vänligt på smalbenen och pussade Nick på kinden samtidigt som hon lyckades svepa det som var kvar i min öl.

”Tjenare pojkar!” hickade hon, teatraliskt full. ”Hur mår ni en helvetiskt gudsförgäten kväll som denna då?”

Vi hann inte svara innan hon tände ciggen och ropade en order med hög röst till de två killarna att sätta sig ner. De verkade tillhöra ett annat spektrum av galaxen än hon. Rörde sig långsamt, med långt hår och långa gunners-rockar. De lyfte knappt de stora bootsen från golvet när de slog sig ned vid bordet bakom Nick.

Tack gode gud att de inte tog plats vid vårt bord, tänkte jag. Jag gillade Ciders punkar-polare, men de här killarna… Det verkade som headbangandet hade gått hårt åt deras intellekt kan vi lugnt säga. Ett genomsnitts-hårdrocksband som lyckades samla lika många hjärnceller som en överkörd kattunge.

”Så hur mår vår favoritpunkare ikväll då?” sade Nick. ”Du verkar lite full och lite full i fan, om vi säger så?” Vi log och Cider fortsatte glatt och utan att fråga på Nicks öl och på mitt paket cigg, aggressivt inhalerande cancermolnen.

”Ääälskling!” pep hon till Jessica som passerade vårt bord. ”Det verkar som de här gentlemännen fick slut på öl. De verkar törstiga. Kan du snälla hämta dem en omgång till. Och kanske mig något?” Hon lade huvudet på sned och blinkade långsamt med långa ögonfransar, och såg så söt ut som bara den. Ja, så söt som man kan se ut när man har en nitbeklädd läderjacka på sig, på vilken någon skrivit med tipex: ”FUCK society – yeah, that means YOU TOO!”

Jessica suckade och gick bort mot bardisken.

”Jag tror väl inte att du behöver så mycket mer!” sade jag glatt. ”Jag har hört från en säker källa att du var ute på en perfekt natt på the Lands igår! Fest! White rave!”

Cider spände blicken i mig och morrade. ”Åh, försök inte ens. Om jag börjar prata om det så kommer jag aldrig att sluta. Rave? Utan droger? Någon måste tänkt att det kommer bli jääättebra! Fan, det är som GinTonic utan gin. Skit, alltså. Och trökigt!”

Vi skrattade hjärtligt åt Ciders förargade uppsyn. För om det var något som skulle kunna spräcka Ciders och Jessicas annars perfekta förhållande så var det just detta: Musik. Å ena sidan har vi en liten rockers-tjej som storgrät om du spelade Sex Pistols för henne och som drack sig till apstadiet på vilken utekoncert på vilken åker som helst. Å andra sidan techno-beats-dancer Jessica som flög över halva världen för att shejka på dansgolvet till psykedelisk dataspels-härmande blip-blop-musik.

Det var verkligen en Romeo och Julia-saga, men med Capulets klädda i tuggummi-färgad latex och Montagues dressade i lädertoppar och sönderrivna, stormaskiga strumpbyxor under skotskrutiga, kortkorta kjolar.

”Hur hemsk förra kvällen än var, så verkar du vara glad idag, snygging!” sade jag och log mot henne.

”Det är för att jag är full, trollfejs där!” Cider blinkade en flört till mig och gnuggade sedan händerna i håret så att det stod ännu mer åt alla möjliga håll. Håret som var kort, spretigt och färgat i en nyans som man i bästa fall kunde beskriva som ”hamburgerrestaurang-rött”. De flesta skulle nog inte kunna bära upp en hårfärg som den. Cider är inte som de flesta personer. Med sin lilla kropp, sina stora ögon och den blekt sminkade hyn i kontrast till hår och kläder såg hon mest ut som en seriefigur. Men det var en sexig teckning, i varje fall om du (som jag) gillar folk som står ut lite från mängden.

”Fuuull!” tutade hon. ”Och inte bara på grund av idiotiska drogfria rave-partyn. Jag bevittnade en regelrätt våldtäkt igår, våldtäkt säger jag er! Känner ni till historien om Thomas Crown?” Hon blängde på oss.

”Nåt om en gentlemannatjuv?” sade Nick.

”Nåt om en rik snubbe som också är skurk?” sade jag.

”Åh, pojkar, pojkar.” Cider suckade och stoppade ciggen mellan sina putande läppar. ”Det är en episk historia om materialismens aldrig sinande ha-galenskap! Där har vi den rika playboyen. Som börjar stjäla som en hobby. För att fördriva lite tid. Så har vi en polis, en kvinna. Som jagar honom. Trots att hon egentligen är samma person med samma problem: Att inte få det hon vill ha och samtidigt inte vilja ha det hon får.”

Cider verkade plötslig nykter, i nuet, närvarande. ”Och nu har dumma Hollywood gjort en dum remake med dumma Hollywoodskådisar. Åh så låg nivå på skådespeleriet. Åh så låg nivå på screenwriterns copy-cat-förmåga. Åh så låg nivå på regissörens känsla. Ingen känsla för vad publiken vill ha, vad publiken behöver!” Ciders röst stegrade och hon markerade varje mening med stora svepande rörelser, och satte nästan eld på Nicks hår med cigaretten.

Något stort och vitt dundrade plötsligt ut genom kökets svängdörrar.

”Du du! Du sätter dig ner nu! Håll dig på soffan och håll tyst! Eller lämna min restaurang i fred!” ropade Chuck och satte händerna i sidan. Cider gungade på hälarna, med en hand på bordet och stirrade på mannen med smala ögon.

”Oj herregud Chuck,” sade hon med ett snett leende. ”Har du ignorerat din personliga tränare på senaste tiden? Du måste verkligen omprioritera. Den där lilla extra vikten är verkligen inte bra för dig.”

Jag tackade gudarna för Chucks ofantliga tålamod. Hade det inte varit för det så tror jag att han där och då sprängt en ven i pannan.

”Jag har fått nog av ditt gratisdrickande, dina stökiga vänner och ditt uppförande,” nästan viskade han. ”Gå hem och kom tillbaka hel och ren och nykter. Det här är en diner, inte någon bakgata.”

Han nästan snyftade ordet ”diner”.

”Ja, ja, jaha, då,” sade Cider och började samla ihop sina långhåriga vänner och föste dem mot dörren. De såg smått komiska ut: Den lilla, rödhåriga flickan med svart läderjacka, svarta strumpbyxor och utmanande urringning, bredvid den långa mannen, det stora berget i vita kock-kläder, knäppta hela vägen upp till den tjocka halsen. Flickan med ett sarkastiskt leende. Mannen med darrande underläpp. Som en far och dotter, låsta i en kamp, en fight där fysiken inte hade något att göra med vinst eller förlust. Svart och vitt. Full och hårt arbetande. Kvinna och man.

Och precis som i en far-dotter-relation så slutade bråket med att ungdomen försvann, ut genom en dörr som slogs igen hårt, ut i en mörk natt där ingen visste vad som väntade.

Chuck stod kvar och skakade. Tittade ursäktande på sina betalande gäster. Han suckade och tog ett steg till vårt bord.

”Jag förstår henne bara inte,” sade han med sin vanliga honungsmjuka röst. Hans utländska accent skulle gjort honom till en perfekt sagoberättare, en sådan som får små barn att somna tryggt trots trollen som bor under bron. ”Varför måste hon bråka med mig så? Jag vill ju bara att hon ska vara lite tystare… De andra gästerna… ja…” hans röst dog ut.

”Äh, kom igen, Chuck,” sade jag. ”Det är ju inte så att hon bråkar med dig egentligen, personligen. Hon är bara full, och uttråkad. Ledsen att du hamnar i skottgluggen. Men det är bra att du säger till henne! Hon behöver lite regler, lite tillrättavisande, ibland.”

Chuck tittade på mig med ett litet leende. ”Ja, hon kommer ju tillbaka i varje fall,” sade han tyst. Sedan ropade hans kökspojke något på det där melodiska språket och han försvann ut genom svängdörrarna igen. Rätt snabb för att vara så tjock, tänkte jag.

”Tja, jag gissar att han inte gillar lesbos,” sade Nick när kocken försvunnit ur hörhåll.

”Tror inte det har med det att göra,” tänkte jag högt. ”Jag tror snarare att han inte riktigt gillar Jessicas val av partner. Han försöker nog skydda sin lilla Jess. Det har nog mer att göra med Ciders hårfärg och kläder än hennes kön.”

”Ha, du kan tro vad du vill. Jag tror inte Chuck förstår att Jess knullar tjejer!” Nick log drömmande.

Jag skrattade och sparkade till honom under bordet. ”Men va tusan. Nu dregglar du som alltid när du tänker på lebbar. Har du inte fattat: Anledningen till att de ligger med varandra är att de inte tänder på män? Inte på dig heller!”

”Jaja, men vi har ju alltid de som är bi…”

”Åh, nu både ser du ut som och låter som Homer.” Jag gjorde en hängande Simpsons-grimasch. ”Mmmmm, flottyrflått….”

”Mmmmm, fitta…” ekade Nick.

Vi sträckte på oss och torkade spottet och skrattet från mungiporna när Jessica kom över till vårt bord.

”Skratta ni,” sade hon med en mycket liten röst. ”Jag förstår henne inte. Varför måste hon bete sig som en sån tonåring?”

Jag tittade på hennes sorgsna ansikte. Cider var inte den enda tonåringen här, tänkte jag. Men vad skulle man säga, egentligen? Här hade vi två unga personer, i sitt första riktiga förhållande. Så otroligt olika till sätt och till liv, men så otroligt lika i allt annat. Det är klart att det kommer vara en bergochdalbana, det visste jag från mina egna erfarenheter. Men hur säger man något sådant på rätt sätt? Jag vet inte. Så jag körde på ”lyssnande-kompis-metoden” istället. Den är enklare. Och jag visste samtidigt att jag var Jessicas enda guide i den värld som var Ciders.

”Du, det är ju bara Ciders sätt att bråka lite. Hon var ju med dig igår, bara för att göra dig glad. Det gör hon ju gärna. Men samtidigt måste hon väl ge igen lite. Du vet ju hur hon kommer ångra sig imorgon. Hon går ju över gränsen så fort hon får för mycket dricka.” Jag lade handen på Jessicas. Och var tyst.

Hon log, med sorgsna ögon. ”Ja, det är väl så,” sade hon efter ett tag.

”Men varför lät du henne dra iväg med death-core-klubben?” sade jag. ”Du hade ju kunnat skicka henne till Pete, eller till oss?”

”Pete är inte i landet, och du svarade ju inte imorse. Så jag antog att du var ute på lite spännande äventyr!” Jessica log menande. ”Men så visade det sig att du bara sov på soffan.”

”Ja, jag ska inte hålla på med röka, jag vet…”

”Haha, det var inte bara röka där, med tanke på hur du såg ut när du dök upp på Breach!” skrattade Nick och tittade upp på Jessica. ”Men du snygging, kan vi få en runda till är du underbar. Din sexiga lilla bitch tömde oss liksom rätt rejält.” Han vände upp och ner på sitt ölglas för att demonstrera hur tomt det var.

”Oj, ja det är klart. Jag tar en på huset!” Jessica befriade vårt bord från tomma glas och tallrikar.

”Nej nej,” sade jag, och det var min tur att se bekymrad ut. ”Du behöver inte skydda hennes rygg. Sätt dem på notan så dricker vi hennes öl en annan dag. Och du Jess?” Hon vände sig i steget och tittade på mig. ”Ta inte kvällen för hårt, ok? Du vet hur hon känner för dig.” Hon log och nickade. ”Prata bara med henne imorgon så blir det bra,” sade jag och log.

Jessica försvann och dök upp igen med nya öl. Vi lutade oss åter igen tillbaka och jag kände hur alkoholen börja fylla ut alla porer i kroppen. Slappnade av, blåste blå rök mot taket. Kände riktigt hur trött jag var. Ölen startade ett pirrande i kroppen, det var jag tvungen att erkänna. Men samtidigt var jag för sliten och njöt för mycket av stillheten för att riktigt gå igång.

Vi satt och småpratade bort en öl, sedan började folk strömma till. Så vi betalade, kindpussade Jessica och jag fick en extra varm kram som avsked.

Det hade slutat snöa ute, och temperaturen föll nu snabbt. Vi drog rockarna tight och packade på oss mössor och vantar. Jessica vinkade från dem varma insidan.

”Yay, jag vet inte vad du känner. Men jag känner för att göra Breach farligt ikväll!” Nick slog samman händerna och hans andedräkt bolmade i kylan. ”Joachims lilla mörka tjejpolare skulle vara där ikväll och jag ska jaaaga!” ylade han som yeti.

Jag kände fortfarande värmen och stillheten från Chucks whisky på insidan, och var inte så tänd på tanken av ett pumpande dansgolv. Men samtidigt var jag fortfarande kåt. Kanske skulle några av Joachims rediga drinkar få lite fart på mig? Kanske även åsynen av några lättklädda Breach-tjejer?

”Nej,” sade och kände jag samtidigt. ”Kanske skulle vara kul. Men jag är både trött och kåt. Det skulle bara sluta med att jag blir tokfull och somnar på toaletterna. Eller att jag patet-raggar på någon snygging för att vid stängningsdags nöja mig med hennes fula feta polare.”

”Men kom igen, du vet vad de säger. Hungriga vargar jagar bäst!” Nick puffade mig med näven på överarmen. ”Du, du vill ju! Erkänn!”

”Jo, ja egentligen. Men nej. För trött.” Jag tryckte tillbaka en gäspning och det gjorde mitt beslut ännu enklare.

”Jaja, ska vi dela en taxi genom stan eller?”

”Nej, tror inte det. En promenad gör mig nog gott efter gårdagen, snarare.”

”Ok, vi hörs imorgon! Kanske ska kolla in den där Tomas Crow-saken! Om Cider hatade den så gillar jag den säkert skarpt!”

”Thomas Crow-N,” rättade jag honom och log. ”Ja, det skulle du säkert göra eftersom du har lika taskig filmsmak som du har musiksmak!” Jag blickande med ena ögat. Nick log. Så kramades vi om och delade på oss. Han åt ena hållet och jag åt andra.

Efter några steg ångrade jag mig nästan. Det kanske ändå skulle vara härligt att försvinna in i den välkända Breach-världen? Men när jag vände mig om såg jag honom hoppa in i en taxi vid korsningen, och då gav jag upp. Nej, det var nog bättre att helt enkelt plugga i lurarna, njuta av lite musik och få den där friska luften på väg hemåt.

---

Så jag vandrade med lite gamla låtar i lurarna. Musik som fick mig att glömma de få snöflingor som singlade ner från den svarta himlen. Jag glömde kyla, bakfylla och att det var lördagskväll. Istället svävade jag mellan vakenhet och minnen.

Trapphuset var nedsläckt och tyst. Jag gick de många, gamla trapporna upp till min våning och där fann jag en liten ihoprullad boll framför min dörr. Likt en hund hade hon vikt ihop sin lilla kropp på min dörrmatta. Jag kände på hennes händer och kinder. Inte frusna. Då hade hon i varje fall inte sovit utomhus. Jag luktade på hennes mun. Spyor. Bra, då skulle hon troligen inte kräkas på mina lakan.

Jag fick upp henne på fötter och hon svajade stå-sovandes när jag låste upp min dörr och ledde in henne i min lilla lägenhet. Hon mumlade något, kanske drömmar? Kanske ville hon säga något. Jag tog av henne jackan och stövlarna och bar in henne till sängen.

Hon verkade helt ok, och mitt leende gick från bekymrat till bara omtänksamt. Jag strök hennes kind och sade hennes namn, men hon bara mumlade vidare.

Lilla Cider, det var en lika hård som kort natt, tänkte jag och tittade ner på den lilla kroppen som nästan försvann bland mina stora kuddar och fluffiga täcke. Hon log lite i sömnen. Jag hoppades att det var en bra dröm.

Så jag skalade av henne kläderna, hela vägen ner till en vit, pytteliten string, och packade ner henne ordentligt bland kuddar och täcken. Hon suckade och sedan låg hon stilla och tyst. Jag stod där ett tag, och lyssnade efter hennes andning. Till slut var jag tvungen att säga åt mig själv att sluta pjåska, hon kommer inte dö från en dålig fylla. Så jag viskade ett godnatt till henne och gick ut i köket för att dricka lite vatten.

Sedan lade jag mig på soffan och drog en gammal skjorta över huvudet för att stänga ute världen. Jag sjönk ner, ner i minnenas värld igen. Minnen från gamla tider. Minnen från när Cider kom till det Lilla Landet för första gången.

==
Nästa kapitel: Cider

Detta är en gratis bok
– men om du vill sponsra författaren kan du
skicka ”breach” till 72550
Det kostar 20 kr plus sms-kostnad

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar