Preludium

Jag och Nadja står vid bilen och huttrar. Jag tänder en cigarett till och ångrar mig direkt när den kalla vinden viner runt mina bara fingrar.

”Kommer de eller?” säger hon. Ringarna under hennes vackra ögon gör att hon ser säkert tio år äldre ut. Jag är glad att jag inte har en spegel i närheten. Jag vill inte se desperationen i mina egna.

Jag tittar upp och ned för gatan. Här kommer de. Vänner som skyndar mot oss genom snöflingorna. Likt ficktjuvar försöker de gå så fort det är möjligt, utan att springa. Utan att dra uppmärksamhet till sig.

Jag slår handflatan på bilens tak och de iskalla snöflingorna yr.

”Hoppa in och starta. Vi rullar.” Nadja försvinner in och motorn varvar upp.

Det tidiga vintermörkret faller ner över oss tillsammans med snöflingorna. Världen blir blå-grå, de höga husen blir till skuggor i snöfallet. En efter en kommer de. En efter en tar de plats i bilen. Jag står och håller vakt tills den siste kommer fram.

Nej, inte den siste.

Var är han?

Kommer han inte?

Är det sant?

Ja. Han sitter hos polisen. Vi måste åka, nu.

Jag sjunker ner i baksätet och bilen tar fart när Nadja trycker ner gaspedalen.

Ta det lugnt. Det är tomt på gatorna men vi vill absolut inte bli stoppade av någon överarbetad snut.

Vems bil är det vi åker i?

Kan de spåra den?

Det är Claus bil. Han är bortrest, kommer inte tillbaka på en vecka eller två.

På en vecka kommer vi långt. Utan att bryta hastighetsbegränsningar tar vi oss säkert till andra sidan kontinenten. Sedan får vi väl skaffa en ny bil. Och sänka denna i en flod eller något.

Sedan då? Ska vi löpa tills vi kommer till andra sidan jorden? Tills vi är så långt borta, att nästa steg bara tar oss närmare stället vi inte vill komma tillbaka till?

Jag lutar mig tillbaka och försöker stänga av öronen. Kommer på en sak. Drar ner fönstret och slänger ut min mobiltelefon. Mina vänner tittar på mig och gör sedan samma sak, en efter en. Snön yr in i bilen när de drar ner rutorna.

När vi kommer ut på motorvägen slutar de äntligen att prata. Bilen tar fart, mörkret har lagt sig och vi har ett par timmar till nästa stora stad. Snön sveper ner mot vindrutan som en effekt från en starwars-film. Nadjas käklinje tecknas hårt av instrumentpanelens gröna ljus.

Vackra, starka Nadja.

Jag önskar att jag kunde vara lika stark. Men det är inte min roll i detta gäng. Alla har vi nog tagit våra roller. Jag är poeten. Den där som snackar. Som folk lyssnar på. (Men som inte tar några beslut.)

Orkar du lyssna på detta? En historia om vänner. Vi träffades en kväll, träffas som vänner brukar göra. Men denna kväll var annorlunda. För ur en hatt drog vi lott. Den person som lotten föll på slog vi sedan ihjäl med ett baseball-trä.

Varför?

Jag skulle nog kunna säga varför. Men det skulle kännas som en efterkonstruktion. En förklaring av det hemska. En ursäkt.

Jag förstår nämligen själv inte allt. Så istället för att berätta vad som hände, berättar jag hur vi kom dit. Om du lär känna mina vänner kanske du kan förklara för mig hur det gick som det gick. Hur man dödar en vän.

För jag saknar mina vänner. Jag skriver och hoppas på att någon läser. För vi ska alla en gång dö. Och jag saknar mina vänner. Med penna och bläck kan jag träffa dem en sista gång, tänker jag.

==

Nästa kapitel: Säljarna

Detta är en gratis bok

– men om du vill sponsra författaren kan du

skicka ”breach” till 72550

Det kostar 20 kr plus sms-kostnad