Kapitel 12 - Partyeliten

Jag log åt mina minnen, där jag satt bakom min skärm och ringde mina samtal. Det hade varit en underbar kväll, som fortsatt i ett underbart år där Cider och Jess blev ett par. Jag stod bredvid, såg dem bli kära, pratade med Cider om förhållandets fördelar och nackdelar. Njöt av att se henne trivas.

Veckan rullade vidare. Jag jobbade. Fixade med skummaskinen. Såg hur förköpsbiljetterna tog slut.

---

Så kom dagen med stort D…

Jag sov länge och åt mycket. Sedan en taxi till Breach och rigga bar. Jag, Joachim och hela personalen var där och fixade allt som måste fixas. Om du har jobbat i bar så vet du vad det innebär. Om inte… Då kan jag bara säga att det finns att göra. Stämningen var på topp, biljetterna var slut, gästlistan var full. Allt gick som det skulle.

Joachim klappade mig på axeln någon gång under dagen och skrattade.

”För att inte ha jobbat på två år så är du fortfarande en jäkel på att skiva citron!” sade han glatt.

Jag tittade upp från skärbrädan och mina fyra kilo citroner som långsamt höll på att förvandlas till något du kan stoppa ner i en drink.

”Haha,” sade jag och sög på ett sargat finger. ”Bara en äkta bartender kommenderar alla andras jobb som ”inte har jobbat”."

Vi slet vidare.

Så äntligen kändes det som att vi var klara. En snabb dusch senare klädde vi på oss våra nyligen inköpta hawaii-skjortor och kortbyxor, kvällen till ära. Joachim hade dessutom stora, vita hängslen och en matchande sommarvit hatt. Jag skar upp pizza-slice medan Joachim hade jobbgenomgång med personalen. Varken jag eller han tänkte vara i stånd att hoppa in under kvällen, så vi hade sett till att bartendrarna var på topp ikväll. Alla verkade tända. Alla var klädda i sommarens bästa outfits och nu skulle vi snart dra igång.

Klockan tio på kvällen stod jag i kortbyxor, vinterkängor och en fet dunjacka vid entrén. Kön var redan så lång att jag kände mig nöjd. Jag slog på utomhushögtalarna och musiken dundrade ut över den förväntansfulla folkhopen. ”You’re beautiful…” Dan Dörrvakt och hans gäng jobbade hårt med att checka av gästlistor och kontrollera biljetter. De jobbade snabbt och det var tur, för temperaturen hade sjunkit rejält och gästerna i kön hade även de plockat upp sommartemat. Det var mycket hud och lite kläder under tjocka jackor. Jag gled ner för trapporna med en enorm, grön drink i handen och hejjade på folk, pratade lite kort med dem som kände igen mig och jag kände mig som en tonno, en president, the ruler of the free world. Jag behövde ingen sprit. Jag var hög på social status. Varje handskakning och varje person som komplimenterade mig för idén med festen kändes som en shot whiskey. Jag skrattade, minglade och njöt.

Plötsligt började det singla ner stora, stora snöflingor från den svarta himlen över oss. Jag log och vände upp mitt ansikte. Sträckte ut tungan och fångade en flinga. Tackade den skäggige rackaren där uppe för ett perfekt sceneri.

Mina vänner drog in en efter en med sitt eget posse och gled naturligtvis förbi kön.

Cider var först, nästan tidig, med Pete och bandet i två enorma, svarta gamla godingar till bilar. Troligen något lånat från skivbolaget. Jess, omgiven av raver-killar i små, färgglada badbyxor och överkropparna krigsmålade i självlysande gult, var också med. Nadja kom tillsammans med ett gäng kostymer från The Old Man, de verkade skita högaktningsfullt i kvällens beachtema. Till och med Jenni dök upp, med två jobbkompisar. Men hon lovade att hon skulle gå tidigt. Jobb imorgon, japp.

Till slut gled en stretch-limousin förbi kön och ställde sig kaxigt snett framför den stora trappan. Ut svepte min käre Nick tillsammans med ett gäng femtioåriga gubbar omgivna av unga tjejer i korta kjolar. Jag kände igen tjejen som Nick hade på armen. Hon äger en av stans bästa escort-firmor. Det verkade som Nick tänkte landa det där kontraktet ikväll. Han skålade glatt min drink med en stor flaska champagne.

Nu hade jag varit ute så länge som mina sparsamma kläder tillät. Jag studsade upp för trappan som duracellkaninen på LSD och gjorde mig klar för koncerten.

---

Där inne pumpade DJarna rockiga sommarplågor på högsta volym. Folk svängde antingen drinkar med små palmer i eller sån där blaskig öl som man dricker på beachen istället för vatten. Jag stod vid baren och tittade ner på det stora dansgolvet, njöt av stämningen och sög på en otänd cigarett bara för att ha något att göra. Hela min hud kände som den var elektrisk. Jag vågade knappt smaka på ölen i min hand, med risk för att förstöra den underbara dopaminruschen jag red på.

Men då drog DJn plötsligt ner musiken och släckte alla lampor, förutom de som underifrån lyste upp skummet som plötsligt sprutade ur maskinen. Folket gav ett unisont vrål och jag tänkte ”rackarns”. Jag skulle ju stått framme vid scenen när de gick på!

Jag såg hur skuggor började röra sig på scenen och de första tonerna från gitarrerna ekade ut i högtalarna. Jag rörde mig ner på golvet, genom folkhopen när strålkastarna slogs på igen och de första riffen dundrade ut över hopen.

Händerna flög upp i luften, skummet liksom svävade över folket och dryga tusen personer började hoppa till beaten i perfekt samklang. Reptilhjärnan tog kommando. Min kropp gled med alla andras. Min mun öppnades och sjön samma toner som alla andra. Jag bara njöt. Men behöll min riktning framåt, genom folkhopen, framåt.

Tre låtar vräkte bandet över folket, tre låtar sjöng folket som de aldrig gjort annat. Det var skum överallt, kläderna satt slickade längs solariebruna kroppar, frisyrerna låg i blöta testar längs med svettpärlade pannor och kinder, och efter tre låtar, då kände jag metall med min utsträckta hand. Jag hade lyckats ta mig hela vägen fram till scenen. Mina fingrar slöt sig kring kravallstaketet och jag drog mig förbi den sista personen. Där nickade jag till den närmaste vakten som kände igen mig och nickade tillbaka. Sedan vände jag mitt ansikte upp mot bandet.

Synten plingade försiktigt det välkända introt till den fjärde låten. Steve greppade micken och spejade ut över två tusen händer som åter igen sträcktes upp mot taket. Riffet slog genom skummet och jag kände hur trycket ökade mot staketet. Första versen var snart slut och hela bandet klämde i, tillsammans med tusen strupar. ”You’re beautiful…”

Det var som orgasm. Jag hörde och kände och visste att detta hade inte hänt utan mig. Utan mig hade just detta tillfälle inte funnits. Dessa personer hade inte stått här.

Då tror jag att Steve tittade ner på mig. Jag vet inte om det var jag som hallucinerade, men det kändes som att han såg mig nere i snakepiten, och kände igen mig, och nickade ett tack.

Sedan flöt jag bort och bara lät reptilhjärnan dansa.

---

En evighet senare hade jag tagit mig hela vägen tillbaka till baren. Jag landade igen i min egen kropp, en kropp tätt omsluten av ett par genomblöta shorts och en lika blöt skjorta. Jag smuttade på en flaska vatten för att grunda inför lite sprit, och jag tittade på den sista extralåten. Sedan gick bandet av scenen. Folket applåderade. DJn lade på en enkel syntlåt för att underlätta vallfärden till baren. Nu började resten av natten.

Jag tittade ner för bardisken som löpte längs hela sidan på lokalen, och ögonen fastnade på tre par otroligt långa ben. De hörde till ett gäng fotomodellsvackra flickor i minimala jeansshorts och genomblöta linnen som smet över onaturligt stora bröst. Mums.

Jag hoppade över baren, nickade till bartendrarna som backade från de tre tjejerna, och högg en shaker på vägen.

”Godkväll, mina damer!” log jag och kastade shakern högt med ena handen och fångade den med andra. ”Hoppas ni har haft en underbar kväll hittills!”

De tre tjejerna fnittrade med huvudena ihop och närmade sig baren, de kände naturligtvis lukten av gratis dricka. De var väl vana vid detta, men jag spelade gärna spelet ett tag. Jag insåg att de hade något skrivet på sina linnen, rak över de utstående bröstvårtorna. Den närmaste tjejen andades djup in och spände tyget med texten ”Look at my chest when I’m talking to you!” över tuttarna, och det fick mig att skratta och glo lite extra.

”Men du! Är det inte du som fixade festen?” sade den andra tjejen och vilade armbågarna på baren. På hennes linne stod det ”You like this”, med den tillhörande Facebook-tumme-upp-bilden.

”Jomenprecis,” sade jag och lutade mig fram så att våra näsor nästan nuddade varandra. ”Gillar du det?” sade jag tyst.

De fnissade vidare, sträckte på sig, satte brösten i vädret och skakade ut sina hårsvall. Jodå, de måste var modeller, porrskådisar eller kanske både och, tänkte jag.

”Men jag har inte haft nöjet att bjuda in er själv, tror jag tyvärr!” sade jag och bollade is och shaker mellan händerna, mest för att distrahera mig själv från deras bröst. Reptilhjärnan hade styrt tillräckligt för mycket ikväll… ”Jag är KC, trevligt att ni ville komma!”

”Heeeej KC!” sade de i kör och lutade sig mot varandra igen.

Jag stajlade med is, spritflaskor och jonglerade shotsglas, och efter en kort stund hade vi fyra stora, rosa shots framför oss. ”Flickor, låt mig presentera: Kamikaze!”

Vi klingade shotsglasen, svepte den söta vätskan och de slickade sig var och en med små, rosa tungspetsar på silikonrunda läppar. Jag hoppade tillbaka på deras sida baren med fyra flasköl i handen och vi bytte några artiga fraser om fest, sprit och jag drog några små skämt.

Den tredje tjejen såg ut som en utländsk variant av Lara Croft. Hennes linne läste ”Livet är en tävling – den som dör först vinner”, vilket fick mig att både le och tänka en sekund eller två. Hon hade snart isolerat mig från de andra och vi stod sådär nära och pratade i varandras öra. Hon svankade fint när jag ville läsa hennes linne en gång till och sedan tog hon min hand och drog ut mig på dansgolvet.

Jag är ju inte mycket till diskodansare, men här behövde jag inte engagera mig. ”Livet är en tävling”-tjejen svansade runt och använde mig mer som stripstång än som danspartner. Jag kände hur jag växte i shortsen och precis då satte hon sin runda rumpa mot mitt skrev och lutade sig ner, gungade lite och log.

Där fick jag nästan kalla fötter. Men jag skällde på mig tyst under musikens dunk. Herregud, jag var ju bossen här! Det var ju jag som var den som var den! Och så blev jag helt skakig när jag faktiskt fick skörda, fick chansen på den där tjejen som är så nära perfekt som man kan komma. Jag försökte skaka bort osäkerheten och sade något om att ta en drink till i hennes öra. Hon nickade.

Men istället för att ta henne tillbaka till baren så ledde jag henne bakom scenen, ut i korridorerna. Vi smet in i rummet där vakterna brukade byta om, och jag låste dörren bakom mig. Perfekt för att leka lite vuxenlekar!

Hon log mot mig där jag stod vid dörren, när hon gick i en liten cirkel i det lilla omklädningsrummet, drog med fingret längs med kanten på bordet som stod i mitten och tittade sig omkring. Jag hade svårt att inte stirra för mycket på det tighta linnet med texten som en dålig ursäkt.

”Här, min lilla tävlings-tjej, är det ingen som stör oss!” skrattade jag och försökte fånga in henne i mina armar. Hon log och smet runt mig, lät en hand smeka mig över höften, snurrade iväg, och skickade mig en våt blick under tjockmålade ögonfransar.

Jag gled efter henne och greppade hennes smala midja, kysste henne på halsen och lät händerna glida upp och ner längs lårens utsidor. Hon flämtade till och tog mitt huvud mellan sina händer. Vi låste varandra med blicken.

Plötsligt höll hon en påse framför mina ögon, en mycket liten plastpåse med piller i.

”Vet du vad detta är?” viskade hon i mitt öra och slickade mig snabbt på kinden.

Jag kände igen knark när jag såg det, men var som vanligt inte intresserad. Jag har tre droger jag trivs bra med: Cigg, alkohol och sex. Och nu ville jag ha det sistnämnda, inte piller.

Men hon flöt undan igen, kramade mig bakifrån, fortfarande med påsen vid min axel. Medans hon knäppte upp min skjorta gled hon runt mig.

”Jag känner inte många här…” sade hon tyst och snurrade fram, framför mig igen. Hon drog med naglarna längs min överarm och jag hummade tyst för att visa att jag gillade det.

”Men du känner många…” fortsatte hon och knäppte upp knapparna på sina jeanshorts. Det blev uppenbart att hon inte hade något under dem. Och att hon var slätrakad.

”Du kanske skulle kunna…” hon dansade nära och tryckte sina utstående bröstvårtor mot min bara överkropp. ”… rekommendera mina varor?” Hon drog av mig skjortan och hennes händer rörde sig ner för mitt bröst, ner över magen och nuddade vid min hårda bulle i shortsen. Jag flämtade och hon log. Plötsligt såg hon ut som en av de där sexiga vampyrerna på tv.

Då insåg jag vad detta var. Vad hon var. Hon var en dealer som letade efter en ny marknad. En sexig dealer, visst. Hon dansade två steg bakåt och drog av sig linnet. Hennes bröst stod rakt upp och var lika välformade som man hade kunnat tänka sig. Jag var så kåt att jag hade kunnat komma i shortsen där och då.

”Ja men självklart, snygging” hörde jag mig själv säga.

Hon log det där leendet igen och dansade runt mig, drog med naglarna över min bara överkropp och knäppte upp mina byxor.

”Det är ju…. Underbart sött av dig…” viskade hon i mitt öra. ”Och jag gissar att du behöver lite själv. Så att du kan sälja, till intresserade kunder?” Jag kände hur hon tryckte den lilla plastpåsen i min hand. ”Du kommer alltid få bästa priserna från mig. Vi kan väl säga hundra för det där?” Så blåste hon lätt nedför min nacke. Jag flämtade som en hund.

Så jag stoppade ner pillren i ena fickan och ur den andra drog jag upp sedlar. Gav henne två femtiolappar vilka försvann ner i hennes minimala jeansshorts, som hon sedan lät falla till marken. Naken dansade hon med små, erotiska danssteg. Hon vände sin släta, päronrunda rumpa mot mig och stödde sig mot bordet.

Så tittade hon på mig över axeln. ”Kom nu, macho!” viskade hon, särade benen och lutade sig över bordet. Jag frigjorde mig äntligen från mina byxor.

Naken och med ett rejält stånd gick jag fram till henne, och hamrade henne äntligen hårt, bakifrån. Hon lät höra små sexiga stönanden och oartikulerade små skrik, ljud som ännu mer eggade på mig, gjorde mig ännu mer kåt, ännu mer hård. Snart var det över. Jag exploderade med ett oartikulerat ljud och sjönk sedan ner på en stol, med det där fåniga leendet man får efter ejakulation.

Flämtande drog jag händerna genom håret och över min svettiga panna. Hon hade redan fått på sig shortsen.

”Du har mitt nummer här,” sade hon och drog ett kort ur fickan. Hon lade det på bordet och tittade på mig. ”Om du fixar några klienter till mig ikväll så lovar jag dig en riktigt bra belöning…” Hon sög menande, långsamt på fingret, blåste mig sedan en slängkyss och försvann ut genom dörren.

Jag satt där och andades tungt, i vakternas omklädningsrum, naken.

Snart ställde jag mig upp och satte på mig byxorna, ifall någon skulle komma in i rummet. Sedan föll jag tillbaka i stolen igen, och tände en cigarett. Jag blåste en strimma rök mot taket och kände mig… ja, jag kände mig lurad. Nu när sexet var över och jag satt här så kände jag mig tom. Hon hade verkligen låtit som om hon njutit, men någonstans i bakhuvudet funderade jag på om det var jag som varit en fantastisk älskare, eller hon som varit en skicklig fejkare. Jag skulle inte sätta pengar på mig själv.

Jag drog upp den lilla påsen ur fickan och höll upp den framför ansiktet. Jag blängde på drogerna och de sjöng sin siren-sång tillbaka till mig, genom sitt plastfängelse. Hela situationen snurrade långsamt i mitt huvud, och jag slog tillbaka den gnagande känslan av att vara utnyttjad.

Cigaretten tog slut. Påsen gungade fram och tillbaka mellan mina fingrar.

”Äsch, you’re beautiful,” tänkte jag – utan något leende – och kastade in ett piller i munnen.

Sedan tittade jag i taket och väntade på kicken.

---

Jorden snurrade vidare. Så gjorde även jag. Jag kan inte riktigt återberätta händelserna som följde. Det är mer som ett bildspel som rullar upp, små blixtar av minnen. Bilder av folk. Ansikten. Danspartners. Några smaker som jag kommer ihåg. En rödhårig tjejs läppar smakade jordgubbe. En mörkögd pojkes sperma smakade citron. En drink smakade askfat. Jag hade blåmärken som efteråt påminde mig om ett fall ner från högtalarna. Jag hade ett telefonnummer skrivet med blått bläck på insidan av låret.

När jag kom tillbaka till världen låg jag med huvudet på Ciders lår, med en lugn låt ringandes i öronen. Vi var tydligen i favoritsoffan i rummet bakom baren. Breach Back Room. Ciders fingrar lekte med mitt hår. Joachim rökte och skrattade åt något som Nadja berättade för honom. Jess kom till bordet med en bricka full med flaskor och glas som hon parkerade på bordet bredvid Joachims genomblöta hatt. Nick satte sig precis ner, släppte kavajen på golvet, drog i slipsen med en hand och försökte tända en joint med andra handen.

Joachim sträckte sig över bordet, ryckte jointen ur Nicks mungipa och släppte ner den i en halvfull ölflaska.

”Fan Nicholas!” Joachim ansikte drog ihop sig i en riktigt arg och trött grimas. ”Gör inte sånt när det finns så många riktiga kunder kvar här!”

Nicks ögon blixtrade en sekund, sedan lutade han sig tillbaka med händerna för ansiktet.

”Förlåt mig, det var inte…” Han log ett trött leende och tog en klunk ur flaskan som Jess satte i hans hand. ”Förlåt. Tänkte inte. Jag är bara jobbig just nu.” Han suckade och Jess lade en arm om honom.

Jag insåg plötsligt att jag sjöng med i sången. Mina vänner märkte det även de, och alla vände sina ögon mot mig.

”Aha!” Joachim var den förste som sade något. ”Jag tror att vår lille Puck är tillbaka bland de dödliga!” Han lutade sig över mig och nöp mig i kinden. ”Japp! Välkommen!”

Jag satte mig upp och kände hur mitt huvud imploderade. ”Åh. Ledsen, vänta…” På ostadiga ben tog jag mig till bardisken och ropade på bartendern som snabbt serverade mig ett pintglas med isvatten som jag svepte medan han fixade en trippel espresso och en stor gin bitter lemon.

Med drinken i handen och en otänd cigg i munnen gick jag sedan tillbaka till mina vänner.

Alla såg med mystiska leenden på mig, förutom Cider som mest såg bekymrad ut.

”Så, snygging, låt oss hör vad du har ätit idag!” log Nadja och skålade mitt glas med sin flaska när jag föll ner på soffan.

”Definitivt, så att vi kan undvika den beställningen!” sade Nick, med skjortan uppknäppt hela vägen ner så att man kunde se hans håriga runda mage och bröst, genomblöta precis som skjortan.

Jag log ett trött leende, och lät den råa smaken av gin drop-kicka hjärnan.

”Jag vet inte riktigt,” började jag. ”Jag smakade lite droger jag fick från en riktig sexbomb och det var ju en resa. Typ. Hoppas jag inte var allt för jobbig.”

”Inga problem egentligen, älskling,” sade Nadja. ”Du verkade bara… tja, lite nere. Och kåt.”

”Jupp, det kan jag hålla med om!” sade jag. ”Kåt som bara helvete. Kommer inte riktigt ihåg vem jag lekte med, måste jag tyvärr säga…” Alla skrattade och jag med dem. Men Nadja hade nog satt fingret på det: Känna sig lite nere. Det var nog så det var. Jag sjöng med i sången igen. ”…all I need…”

Jag fortsatte. ”Ja, ni vet känslan av att man är bossen, the G man. Att man äger stället. Så inser man att man egentligen är längst ner på stegen. I botten av pyramiden. Att någon bara leker med en. Eh, någon som förstår vad jag försöker säga?”

”Hm, vartenda ord.” Nick blängde sammanbiten på sin cigarett. ”Denna kväll var något av de sjukaste spel jag varit med om.”

Jag var nog inte den enda med en historia att berätta denna kväll, det insåg jag plötsligt.

Nick tömde en öl medan han drog sin kväll. Kontraktet hade aldrig varit hans, det var uppenbart nu. Herrarna hade tagit med sig hans ersättare i limon till Breach. Nick hade insett det alldeles för sent, och hade då gett sin escorttjej en väl tilltagen bunt sedlar för en avsugning i ett av toalettbåsen. Sedan hade han druckit sig snorpackad och efter det, nu framåt morgonen, hade han avslutat festen med att åter igen betala samma tjej för nya tjänster och sedan tömt en kanna kaffe.

Efter Nick var det min tur att berätta: En snabb genomgång av tjejerna, ”tävlings-tjejens” lilla dans och lek och knarkhandel, samt några av de bilder som flöt upp i huvudet från resten av timmarna.

Joachim, Cider och Jess hade bara dansat hela natten, berättade de sedan. De hade väl sett oss ute på golvet men aldrig riktigt lyckats få kontakt. Nadja hade tydligen lämnat stället runt klockan två, men dykt upp igen vid fem. Detta fick Cider reda på från Dan Dörrvakt, och Nadja bekräftade sanningshalten i det. Men vad hon hade gjort och vem hon hade gjort det med, det ville hon inte dela med sig av. Vi antog väl alla att hon hade humpat någon snygg kille, och sedan lämnat honom när hon var klar.

”Haha, det är vad jag kallar ’mellansex’,” skrattade Joachim glatt. ”Inte försex, inte efterspel, utan bara lite mellansex. Man vill ju inte pausa festandet för länge! Bra gjort, tjejen!” Han höll upp handen i en high-five till Nadja, som mycket indignerat ignorerade den, kisade mot honom och försökte se arg ut.

”Jag håller ju inte på med one night stands. Har du inte fattat det än?” Hon bet verkligen ihop, men bröt snart ut i ett tyst fnissande.

”Hur skulle jag veta det?” utbrast Joachim. ”Du har ju aldrig inte haft ett one night stand med mig! Eller… Ja. Det är kanske just det du inte har. Eller har. Eller…” Han svävade ut i ingenting och hickade lite på fyllan.

Nadja log och blinkade oskyldigt med långa ögonfransar. Vi andra skrattade.

”Men hur eller hur!” försökte Joachim igen att avbryta vårt skratt. ”Alla ni atleter har ju fått er träning denna natt, som det verkar. Jess och Cider, sötnosar, har ni också porrat er eller?”

Jess slickade sig om munnen och skickade en våt blick över bordet till Cider.

”Ja…” sade hon och drog i sin guldgula baddräkt som knappt lyckades täcka hennes runda bröst. ”Alldeles intvålad i skum och E är det svårt att inte vara kåt…”

Joachim smällde med hängslena, sträckte armarna och en teatralisk blick mot taket. ”Men herregud! Varför blev jag den enda som inte fick leka gömma korv en fantastisk kväll som denna? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Eh!”

Cider slog honom kärvänligt på armen.

”Att du dansade typ hela kvällen med två lesbiska tjejer kanske är början till förklaringen?” log hon.

”Jaja, kanske det,” sade Joachim. ”Men när vi pratar flickvänner. Vars tog lilla Jenni vägen? Hon kanske fortfarande har ett gott öga till mig?” Han skickade en blink åt mitt håll.

”Haha, jag skulle gärna varna dig för den isiga damen,” sade jag. ”Men jag ska hålla tyst. Lyckas du naila henne så förtjänar du det.”

”Jag såg henne när jag gick ut,” sade Nadja. ”Så jag antar att du tog lite för lång tid på dig att komma på det. Lilla fröken Perrrrfekt kan inte var ute för länge! Behöver sin skööönhetssömn!” Hon råkade kasta ett öga på mig och hennes leende ebbade ut. ”Oj. Sorry, det var taskigt…” viskade hon.

”Äh ingen fara,” sade jag. ”Å andra sidan, Joachim. Jag är mer avundsjuk på dig än vad du borde vara på mig. Det enda sex som jag kommer ihåg var med en dealer som slängde in lite humpahumpa som en del av affären.”

”Nästan lika mycket betalsex som min fångst ikväll,” sade Nick, nästan som att han tänkte högt. ”Jag vill inte vara buttersmurfen, men mitt sex var väl inte något att avundas heller. Att lägga satsen i ansiktet på en hora inne på en toa som stinker piss. Som att masturbera ungefär, men med en tuff brud i lyxförpackning. En svindyr lyxförpackning.” Han markerade sin poäng med att svepa resten av flaskan och vinkade på barpersonalen för en ny omgång. Snart stod där en ny hink fylld till brädden med is och flaskor.

Vi drack alla, under tystnad.

”Japp. Det var buttersmurfen, det,” sade Jess till slut.

”Den där knarktjejen hade ju lite humor i varje fall,” sade Joachim. ”Jag menar, en sån t-shirt med ’Livet är en tävling – den som dör först vinner’ skulle jag vilja ha!”

Jag log och höll med. ”Bra citat att skriva på facebook. Eller att leva efter.”

”Jag hade en liknande tröja. När jag var liten,” sade Cider. ”Men på den stod det: ’Flest böcker när man dör vinner’. Något från det materialistiska åttiotalet. Säkert något pappa köpt.”

”Böcker?” sade Joachim. ”Ska det inte vara prylar?”

”Jupp,” sade Nick. ”Den som har flest prylar när han dör vinner. Det är en gammal tshirt-slogan från åttiotalet. Oh det gamla härliga åttiotalet!”

”Gamla härliga åttiotalet?” ekade Jess och rynkade på näsan. ”Men kom igen! En ständig jakt efter coola bilar och andra penisförlängare. Nej tack gode gud för att vi ser på världen på ett annat sätt nu. Jag menar, nu är det mer att resa, titta, uppleva. Inte bara köpa pryar.”

Vi nickade nog alla, förutom Nick då. Men han höll ju sällan med Jess.

”Tja, jag vet inte jag,” sade han. ”Jag tror att det där var mer nittiotalet. Jag skulle kalla det ’Upplevelsehetsen’.” Han markerade citattecknen med fingrarna. ”Att resa runt och göra saker, menar jag. Nu är det något annat. Nu är det ’Göra Rätt För Sig-Hetsen’.”

”Göra-sig-vaddå-sadu?” sade Jess. ”Vad är det?”

”Jag menar, med allt detta klimatsmarta och balanserade. Det är ekologiskt och yoga och balans i livet och så vidare. Allt man gör ska ha en högre mening nuförtiden. Ingen får längre cred för att jobba häcken av sig för att uppnå något. Det är bara snack om Kvalitetstid, och Fånga Dagen, och att ha en Meningsfull Hobby!” Nick fnös ljudligt och tog en klunk öl.

”Ja, men ändå,” sade jag. ”Jag menar, det är rätt många som tjänar bra på att knega. Du, Claus, jag själv till exempel.”

”Claus ja,” sade Joachim. ”Var är den jeppen? Hemma med tjejen eller?”

”Nere i södern, tror jag,” sade Nick och jag nickade. ”Men det är bra exempel: Hur mycket tror du tjejerna faller för Claus hårda jobb, eller för hans fulla plånbok? Hur många tjejer tror du att jag själv får när jag berättar om mitt jobb. Pfff. Men pengar, det går alltid hem. För det behövs ju pengar till att kunna vara ledig, kunna resa, kunna köpa den där batteridrivna bilen. Men att något skulle tycka att man är bra för att man jobbar och tjänar de där pengarna… hm… Det kan du ju…” Nick ryckte på axlarna. ”Fan…”

”Håller med,” sade Cider, och hängde på i konversationen där Nick tystnade. ”Men det här med resande och upplevelser. Det känns som det har blivit något annat. Jag menar: Folk reser fortfarande mycket . Samlar minnen. Upplever saker. Jag vet inte exakt vad skillnaden är. Men något är det.”

”Om du frågar mig, så har hela början på tvåtusentalet handlat om att vara Först,” sade jag. ”Som alla de där idioterna som hängde på bloggar bara för att kunna skriva ’först’ i första kommentaren.”

Vi skrattade lite och drack lite mer. Breach började långsamt tömmas. Bartendrarna tittade på varandra sömnigt och började långsamt plocka i ordning. Långsamt, långsamt torkade de av, sköljde av, ställde undan. Ibland så avbröts de sakfärdiga rutinrörelserna med att servera en sen kund en öl till från den fortfarande öppna tappen. Och ibland cirkulerade de vårt bord, för att plocka en tom flaska eller ett fullt askfast, eller bara för att kolla att vi mådde bra.

Sedan bad de oss bara beställa flasköl så att de kunde stänga tapparna helt.

”Jag tror du är något på spåret!” sade Joachim eftertänksamt, och öppnade ytterligare en flaska med tänderna. Jag lutade mig bakåt och blåste rökringar mot taket. Cider snodde cigaretten från mina läppar och skrattade till.

”Va?” sade hon. ”Menar du att kära KC faktiskt hade en vettig tanke? Denna välmarinerade hjärna?” Hon fnissade och pussade mig snabbt på kinden.

”Otroligt,” sade Joachim och log.

”Säg inte otroligt!” sade jag. ”Inte troligt, men inte otroligt! Vad var det för smart tanke jag hade sa du förresten?”

”Det där med att vara först, det var det jag menade. När jag började resa runt så fanns det vissa ställen som man bara var tvungen att se. Men nu handlar det mer om att hitta nya ställen, att vara först någonstans dit alla åker sedan. Det är genom att vara bland de första som man får cred.”

”Precis,” sade Cider. ”Och ni vet alla vem som startade det där. Leo jävlafucking Knaprio!”

”Va?”

”The Beach” förklarade Cider. ”Filmen. Eller boken om du så vill. Boken var riktigt bra. Men filmen gjorde boken känd. Historien om hur ett gäng amerikanska backpackers jagar den perfekta stranden i Thailand. Och sedan blir de en del av den grupp som håller den hemlig. Efter den filmen kom ut skulle alla skryta om de fantastiska platser de funnit. Överallt i världen. Att bara resa var inte längre häftigt. Det kunde ju alla göra. Du skulle ju hitta något nytt för att vara speciell.”

Vi funderade alla på detta en stund, nickande vårt bifall.

”Kanske är det därför jag känt mig lite nere på sistone,” tänkte jag högt. ”Jag har inte gjort något Nytt på evigheter.”

Cider lade en arm om mig och kramade mig. ”Är du fortfarande hängig?” sade hon.

Då insåg jag att hon lyckats plocka på sig mitt cigarettpaket. Hon tände en och log.

”Och jag som trodde att jag förtjänat en kram!” Jag puttade på henne och försökte ta tillbaka paketet.

”Men du är ju så lättägd!” Cider skrattade hjärtligt, såg sedan lite mer allvarligt på mig. ”Men du. Känner du dig inte bättre nu? Du som har knullat och allt?”

”Asch, sexet,” sade jag och lyckades få tag på mina cigg. Tände en. ”Been there done that got the ticket. Och med killar också. Vad finns då kvar? Vad kan man vara ”först” med nu?” Jag markerade, som Nick gjort, citationstecknen med fingrarna. Tecken på att jag fortfarande var rätt full, tänkte jag i förbifarten.

”Transar?” sade Joachim. ”Har aldrig varit med en transa. Nåt att vara först med?”

”Våldtäkt, kanske?” sade Nick. ”Har aldrig våldtagit någon.” (Jag försökte att inte grimasera.)

”Pedofili?” sade Joachim och grinade illa. ”Fy faan!”

”Nekrofili?” sade Jess. ”Det skadar ju ingen, till skillnad från det andra.”

”Åh fy så äckliga ni är hela bunten!” Nadja skakade sina händer i luften, som om hon kände sig smutsig. ”Sex, sex, sex, och med döda personer. Iiiiiih.”

”Nu låter du precis som Jenni!” Cider bröt ut i ett asgarv, och Nadja frös mitt i rörelsen.

”Du har rätt,” sade hon med liten röst. ”Oj, jag har blivit… primadonnan!” Hon log. ”Huga!” Alla skrattade, till och med jag.

”Men ändå, nekrofili,” sade Joachim när skrattsalvan lagt sig. ”Hur i hela friden kom någon på det?”

”Det måste varit länge sedan det var en hype,” sade Cider. ”Det är inte många som sett en död människa. Nuförtiden, alltså.”

”Vad menar du?”

”I vår tid ser man inte döingar. Vi dör på sjukhus. Förr dog man hemma.”

”Visst,” sade jag. ”Men jag har sett döda människor. Mormor och morfar hade båda öppen kista.”

”Visst. Men hur många fler döda har du sett?”

”Jag såg en luffare en gång. Han låg ute i kylan bakom tågstationen i Aspen, mitt i vintern,” sade Joachim. ”Han såg död ut, i varje fall. Men han kanske bara var stenad. Vi vågade inte kolla, i varje fall.”

”Du menar alltså att du och dina hjärnsläpp till kompisar som åker jorden runt för att hoppa från klippor inte vågade skaka ett sovande fyllo?” sade jag.

”Ja, typ…”

”Vad var ni rädda för?”

”Tja,” sade Joachim efter ett tag. ”Jag var nog mest rädd för att han faktiskt skulle visa sig vara död. Så sorgligt sätt att lämna jorden. Man ligger där och somnar, som man brukar, och så överraskas man av en extra kylig natt. Sorgligt.”

”Jag har aldrig sett en död människa,” sade Jess.

Nick och Nadja skakade båda på huvudet.

”Det är ju något för dig och dina kampsportspolare,” sade jag till Joachim. ”Finns det inte någon Ultimat Fighting eller Fight Club eller nåt, där man slåss till döden?”

”Helvete nej,” sade Joachim. ”Ultimate har precis lika många regler som vilken annan kampsport som helst. Det finns ingen tävling där man ens tillåter att bryta en arm. Snarare tvärt om.”

”Men borde inte det vara något att vara ’först’ på? Att se döda människor?” Jag föreställde mig själv hajka runt jorden till katastrofområden, för att glo på lik. Kanske inte…

”Och när man kommer hem från den resan, vad ska man göra då, då?” undrade Nick. ”Kanske åka på safari och skjuta folk?”

”Ja det skulle vara något att vara först på,” sade Cider. ”Döda.”

Joachim log, fimpade sin cigarett och skakade på huvudet. ”Nej, om jag skulle döda någon så skulle jag inte använda gevär. Snacka om billigt.”

Vi tittade alla på honom.

”Va?”

”Nä men, bara liksom trycka på en avtryckare. Att låta lite krut och en kula döda något eller någon. Det är ju inte jag som dödar.” Joachim verkade försvinna in i en tanke och tände en ny cigarett för att få en paus.

”Nej,” sade han till slut. ”Skulle jag döda någon, skulle det vara med svärd. Eller kniv.”

”Ha, varför inte bara slå ihjäl honom med din kung fuuu? Hayaaa!” Nick viftade med armarna i någon slags karatepose. Joachim log åt honom.

”För att det är nästan omöjligt. Du kan inte gissa hur svårt det är att faktiskt slå ihjäl någon, särskilt med bara händerna. Kanske om du får in en spark mot tinningen, men då måste du verkligen veta vad du gör. Eller bara ha tur.”

”Jag har alltid undrat över det där,” sade Jess. ”När de slår varandra på film ibland, så verkar de få ont i händerna. Är det så?”

Joachim log. ”Ja, du kan ju känna på din käke.” Han sträckte ut en hand och drog ett finger längst Nadjas vackra käklinje, hela vägen ner till hennes lilla haka som han nöp i. ”Den är lika hård som alla andra ben i kroppen.” Alla tog sig om hakan, nästan samtidigt.

”Tjenare,” sade Nick. ”Jag tror jag fattar. Det kan inte vara kul att slå handen rakt i här. Som att nita ett bord.”

”Men det måste väl göra ondare på den man slår?” sade jag. Jag tänkte på de få gångerna jag varit i närheten av ett slagsmål. Till exempel när Juri hade slängt ut mig ur den där lägenheten. Men då hade jag ju varit så hög på adrenalin att jag inte känt särskilt mycket.

Nadja tittade på Joachims hand och gnuggade sig själv på kinden, som om hon ville ta bort känslan av hans fingrar. Hennes axlar skakade till i en rysning. ”Nej usch och fy!” sade hon. ”Jag skulle inte klara av att bli slagen i ansiktet!”

”Men det är väl inte så man dödar någon?” sade Cider. ”Jag menar. Det var ett gäng killar som jag kommer ihåg när jag var liten. De sparkade en kille i nacken. Fick in en round-kick. Han stöp i asfalten och dog direkt. Det var så sorgligt. De lekte Teenage Mutant Turtles eller något sånt.”

”Ja, som jag sa,” sade Joachim. ”Man kan ju ha tur. Eller kanske otur. Men ansiktet är inte rätt ställe att sikta. Hals. Bröstkorg. Njurar.” Han lutade sig fram och tog en flasköl, samtidigt pekade han på Jess midja, i hålet som latexdräkten lämnade bart. ”Slår man riktigt hårt här så kan man spräcka de inre organen. Då dör man också.”

”Det låter ju som en mindre kladdig död i varje fall,” sade Nadja, nästan lite intresserad.

”Så vaddå. Man ska slå på kroppen?” sade Nick och klämde på sin egen stora mage. ”Bonus. Krockkudde.”

Vi log och fnittrade, lite för mycket. Jag såg hur mina vänner tittade på Nicks kropp. De tittade nästan utvärderande på honom. Som om…

”Ja, så kan man ju se det!” skrattade Joachim. ”Men det är ingen fara. Att slå på någons kropp med knytnävar kommer inte hjälpa. Kanske skulle funka med rundsparkar, men då måste man kunna det också.”

Sedan var det tyst runt bordet igen. Vi såg på varandra. Uppifrån och ner. Sedan såg jag mig omkring och insåg att vi var ensamma i rummet, förutom en stackars bartender som halvsovande hängde på baren. Jag undrade vad klockan egentligen var.

När jag vände tillbaka blicken märkte jag hur vännerna liksom funderade på något. Vi hade något på tungan, men ingen vågade släppa ut det. Vi tittade på varandra, en efter en, men ingen ville möta någon annans blick. Tystnaden sträckte sig ut till en avgrund. Nick hostade. Cider tände en cigarett. Nick och Joachim plockade fram gräs och gjorde en spliff var. Nadja drack sin wine cooler, och nynnade på något. Jess lät blicken hoppa omkring, och verkade mer och mer speedad.

”Undrar hur det skulle vara,” sade Nadja efter en lång stund.

”Att döda någon?” sade jag.

”Undrar hur det känns efteråt,” sade Jess.

”Undrar hur det känns medans…. det,” sade Nick.

Vi tittade på varandra igen. Ett antal minuter flöt förbi igen, medan vi rökte och drack.

”Men kom igen nu!” sade Nick plötsligt. ”Ni kan väl inte seriöst sitta och fundera på att gå ut och döda någon bara för saken skull?”

Tystnad igen.

”Men. Jag kan tänka på det, i varje fall,” sade jag. ”Det behöver inte betyda att jag skulle göra det.”

”Det skulle vara lite taskigt mot personen som blev dödad, liksom,” sade Jess och fnissade lite.

”Men du kan tänka på det,” ekade Nick och såg borttappad ut.

”Visst, det skadar ingen,” sade Joachim med en munfull rök. ”Att tänka, menar jag.”

”Men jag skulle aldrig döda någon sådär,” sade Cider.

”Nej herregud. Det skulle ju vara hemskt för den personen,” höll Nadja med. ”Om det inte var så att personen var självmordsbenägen. Då skulle man ju egentligen göra henne en tjänst?”

Vi skrattade alla, ett litet nervöst skratt. Sedan var vi tysta igen. Tack gode gud för bakgrundmusik, tänkte jag.

”Kanske kan vi sätta ut en annons, och leta efter en suicidal försökskanin?” sade jag till slut.

”Visstjo,” sade Joachim. ”Typ: Trött på ditt enformiga liv? Vi lovar att du aldrig behöver bekymra dig om det igen!”

”Låter som världens service,” sade Nick. ”Kanske skulle svara på den annonsen, jag själv.”

Han tog ett djupt bloss på jointen och tittade sedan upp på oss. ”Det riktigt sorgliga är,” fortsatte han, ”att de enda personerna som skulle sakna mig, skulle sakna mig på riktigt, är ni gänget.” Han slog ner blicken i den mörka bordsskivan igen.

Jag föreställde mig själv död. Skulle min mamma sakna mig? Hon skulle troligen knäcka den där riktigt gamla och fina whisky-flaskan som står längst bak i skåpet och dricka mig en skål. Min far? Tja, han brydde sig inte om mig nu när jag levde. Har svårt att se att det skulle bli någon skillnad om jag vore död. Och vänner, riktiga vänner, de som kände mig på riktigt, de satt här runt bordet. Förutom Jenni, då. Jag nickade.

”Känner på samma sätt,” sade jag. ”Det är ju på något sätt sorgligt. Om jag dog idag skulle fem personer känna mig nog för att verkligen sakna mig. Plus primadonna isdrottningen,visserligen. Sex personer, totalt.”

Alla nickade igen.

”Jag menar, jag känner ju fler personer. Men ni, gänget, är ju som min familj,” sade Jess och tittade på Cider men en lång blick. Hon hoppade över på soffan och tog Jess hand.

”Gulle du,” sade hon och gav Jess en blöt puss.

”Mmmm,” kommenderade Nadja utan ord.

Nu vågade ingen av oss ens titta på någon annan. Vi gjorde alla som Nick och borrade ner blicken i bordets träskiva, och drack och rökte det vi hade i händerna. Cider och Jess tittade ner på sina händer som kramade varandra.

Det var slutligen Cider som bröt isen.

”Så. Vad tänker vi? Ska vi begå något slags mass-självmord? Eller bara döda en av oss?” Hon tittade fortfarande ner på Jess hand.

”Ingen poäng med att vi alla dör,” sade Joachim med svag röst. ”Då är det ju igen som lever vidare och vet hur det känns.”

”Håller med,” viskade Nadja. ”Tänkte att poängen var att vara först med att döda. Inte dö själv, då.”

”Men hur…” Jag försökte samla tanken. ”Jag menar… Ska vi dra lott? Eller ska någon vara frivillig? Eller…”

”Nej, ingen frivillig!” sade Joachim. Alla nickade frenetiskt.

”Absolut dra lott,” sade Cider.

”Men… jag menar… dödandet?”

Joachim tittade upp på mig, och jag tittade upp på honom. Han var ju något av experten i detta område.

”Jag är inte säker,” sade han. ”Jag menar, själva poängen är ju att alla ska vara med på det. Så det går inte med kniv, pistol eller något annat som går att döda direkt med.”

Jag tittade mig omkring och min blick föll på bartendern borta vid baren. ”Har du fortfarande kvar det där enorma basebollträet bakom bardisken?” frågade jag Joachim. Han nickade och svalde.

Alla lät bilden sjunka in. Ett basebollträ. Att slå en av oss död, med ett basebollträ.

”Det är möjligt,” sade Cider och alla ryckte till. ”Genom att turas om med ett basebollträ så blir alla en del i dödandet. Och som du sa, Joachim. Det är svårt att göra det med bara händerna.”

Min blick föll ner på mina händer. Jag vände dem fram och tillbaka. De skakade. Skulle de klara att hålla ett basebollträ och slå det med dödande kraft, emot en av mina vänner? Jag tänkte på att krossa inre organ. Och rös.

Jag skulle nog hellre vara den som blev dödad, tänkte jag.

”Åh det här är ju sjukt!” sade Nick, ställde sig plötsligt upp och började gå runt bordet.

Den sömniga bartendern poppade upp bakom disken och tittade på oss.

”Det är bra så,” ropade Joachim till honom. ”Gå hem du så stänger jag ner sen!” Killen vinkade tack och hejdå och gäspade sig hela vägen bort till dörren.

”Och Nicholas,” sade Joachim. ”Om du känner så, så släpper vi hela saken och åker hem och sover. Det här känns… Du har rätt. Det känns sjukt.”

”Men du skulle vara intresserad av det,” sade Nadja. Det var ett påstående, inte en fråga.

Joachim såg ut som han blivit stucken av Nadjas lena röst. Han tittade på henne med röda ögon, och skakade sitt huvud. Sedan nickade han.

”Ja,” sade han. ”Du har rätt. Jag skulle vilja göra det. Om vi alla är med på det. Något som vi upplever tillsammans. Och ingen skulle göra igen. Om vi alla är med på det, och förstår konsekvensen av det. Vi kan få det att se ut som självmord.”

”Men kom igen!” ropade jag. ”Hur kan du få ett sönderslaget lik att se ut som självmord? Eller att se ut som något annat än mord? Polisen kommer hit och bara ’Åh, titta! Han har fallit upprepade gånger på basebollträet på golvet här. Så tråkiga olyckor. Vi ser dem hela tiden.’ Eller?”

Joachim log åt mitt desperata skämt, och sade sedan: ”Nej, men vi kan sätta vikter på kroppen och sänka den utanför här, i hamnen. Det är både djupt och fullt med skrot. Kommer du ihåg för två år sedan, när en tjej försvann vid stängningsdags? De försökte ju dragga utanför på baksidan, ja hela hamnen, och det gick helt enkelt inte. De la ner efter en dag.”

Vi nickade. Plötsligt såg allt mycket enkelt och nästan logiskt ut. Enkelt. Jag hade något som kändes som fjärilar i magen, och det chockade mig.

Cider var den som äntligen fick oss att avsluta kvällen.

”Hm, men det är inget vi kommer göra fulla och stenade. I varje fall.” Hon ställde sig upp. ”Låt oss summera: Vi drar lott. En person blir slagen till döds av de andra fem. Alla är med på dödandet. Personen som ska bli dödad får skriva något slags självmordsbrev. Och sedan pratar vi aldrig om det igen.”

Vi nickade i tystnad. Det kändes som min tunga hade klistrats mot gommen. Jag var otroligt glad över att Cider i varje fall kunde prata. Kunde styra upp oss, styra hem oss.

”Då tycker jag att vi syns här imorgon,” sade hon. ”Tänk genom detta nu. Alla måste vara med. Sedan drar vi lott. Då går det inte att backa. Men innan vi har dragit lott så är det fritt fram att hoppa av. Då ställer vi in hela saken. Alla. Eller ingen.”

Tysta nickningar. Vi tittade på varandra igen. Cider stod där, och efter ett tag reste sig Jess och tog hennes hand.

”Kom. Vi går hem.”

”Synes här klockan sex ikväll?” sade Joachim, tog sin nu torkade hatt från bordet och ställde sig upp.

Vi nickade alla en sista gång.

==

Nästa kapitel: Dagen D

Detta är en gratis bok

– men om du vill sponsra författaren kan du

skicka ”breach” till 72550

Det kostar 20 kr plus sms-kostnad