Kapitel 17 - Tredje faller

Jag vaknar igen på ett motell. Ensam i rummet. Nick och Nadja hade väl gått och skaffat sig frukost.

Jag drar bort de smutsiga gardinerna och blinkar mot ljuset.

Vi har kört bort från snön. Utanför är det vinter på söderns vis. Kallt men soligt. Vägen utanför blänker från nattens regn. Jag tar på mig kläderna och går ut från den lilla baracken som vi sovit i. Tittar bort mot långtradarna som står i ring kring bensinmacken och verkstaden, som har en restaurang på andra våningen.

Den klara luften sticker i näsan när jag drar in ett djupt andetag och blundar mot solen. Det är massa folk i rörelse. De går upp och ner för trappan som leder till frukosten och jag följer strömmen.

Där uppe i restaurangen vid ett fönster sitter de två vänner som är kvar. De nickar godmorgon till mig och jag hämtar kaffe och en macka. Sedan slår jag mig ner vid bordet.

”Nu är det bara de tre musketörerna kvar då,” sade Nick utan att le.

”Ja…” sade jag.

Nadja drog händerna genom håret och suckade. ”Snart är vi nere vid bergen,” sade hon.

Vi drack vårt kaffe under tystnad.

”Undrar vad de gör hemma i stan nu,” sade Nick plötsligt högt.

”Men fan, Nicholas,” suckade Nadja.

”Jag menar, undrar hur långt de kommit i letandet efter oss. Hur lång tid tar en sådan rättsprocess? Sitter Joachim i häkte?” funderade Nick vidare, och struntade helt i att vi andra uppenbart inte ville prata om detta. Ämnet som vi hade undvikit de dagar och nätter som vi hittills spenderat i bilen.

”Jag vet inte,” sade jag tyst. ”De lär ju inte släppa ut honom. Om han fortfarande lever.”

De tittade på mig med stora ögon.

”Vaddå?” sade Nick.

”Ja, tror du inte att han kanske har tagit sitt liv?” sade jag.

”Jag förstår fortfarande inte att han gjorde det,” sade Nadja.

”Vad?”

”Pratade med polisen. Joachim av alla människor. Han som verkade så inne på det där med basebollträ och allt. Varför bröt han ihop?”

”Jag vet inte. Han kanske inte var så hård när det gällde,” sade Nick.

”Han kanske…” jag tappade tråden. Men insåg att mina vänner väntade på att jag skulle fortsätta. Så jag tänkte högt. ”Han kanske letade efter något. Han kanske kände att det var dags att landa, en gång för alla. Han kanske hade testat nog saker.”

”Snacka om kraschlandning,” sade Nick och drack sitt kaffe.

”Han kanske hade letat klart,” sade Nadja.

”Men vi då, vad letar vi efter?”

Jag tittade bort genom den halvfulla restaurangen. På väggen satt en stor, vit klocka. Sekundvisaren tickade långsamt framåt med ryckiga steg. Så hoppade den långa minutvisaren framåt. Klick. Klick. Klick.

”Hur gjorde Cider egentligen?” sade Nadja till slut. De tittade på mig igen. Jag hade väntat på den frågan.

”Hon gick,” sade jag.

”Jo, det vet vi ju. Hon kom fram till oss och sade hejdå. Sedan försvann hon ut genom dörren men jag fattade inte vad som hade hänt tills du kom ner och sade att hon hade lämnat oss.”

”Hon…” Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag försökte bara vara tyst, men mina vänner tittade förväntansfullt på mig. Jag letade efter hårda, dömande blickar. Men de hade bara frågor i sina ögon. Varma, snälla ögon.

”Hon landade nog, hon också. På sitt sätt,” sade jag. ”Hon sade till mig att hon älskade oss, men att hon aldrig ville se oss igen.” Det var väl så nära sanningen som jag kunde komma.

De suckade. Nick rörde i sin tomma kopp med en sked.

”Kanske påminde vi henne för mycket om Jess. Det var ju ändå hennes flickvän,” sade Nadja.

Jag tittade ut genom fönstret. Över taken på lastbilarna så kunde man se vägen som sträckte sig lång och rak ner mot södern. Efter ett tag så insåg jag att mina vänner fortfarande tittade på mig. Blickar som fick mig att tänka på fågelungar.

”Så vad gör vi?” sade Nadja och drog i den där locken som hängde fram över hennes kind.

”Ja, vad händer sedan? Vi är väl någon dag från havet,” sade Nick.

Jag mötte deras blickar och tittade mig sedan omkring efter ett askfat. Insåg att de inte hade några sådana på borden. Kanske fick man inte röka här inne? Jag satte en cigg i mungipan och tuggade på filtret.

”Ja… Det borde inte ta så lång tid. Vad var det Cider sa? Sänka bilen i en flod?” sade jag för att säga något.

”Ja…”

”Kan vi inte ringa henne?” sade Nadja efter ett tag. ”Höra hur hon mår?”

”Hur då?” sade Nick. ”Vi slängde ju telefonerna. Och jag tror inte att hon lägger upp någon information om nya nummer på Facebook precis.”

”Ja, det har du ju rätt i.”

”Jag tror nog inte hon heter Cider längre,” sade jag.

De andra verkade fundera på den vinkeln.

”Visstja, hon har väl ett artistnamn också?” sade Nick.

”Jag tror nog inte hon använder det heller, igen,” sade jag.

En servitris kom förbi med en kanna kaffe och sade något. Vi höll fram våra koppar och fick en ny dos java.

Jag drack och rörde i det nya, varma kaffet. Tittade ner i koppens svarta virvel som jag kunde frammana med skeden, som jag kunde styra dit jag ville. Vissa kan ju spå i kaffesump, säger de. Jag kunde förstå att man skulle kunna vilja låtsas det. Jag skulle själv kunnat göra det där och då, för att ha något att säga till mina vänner.

Men i stället ställde jag mig upp och pekade bakåt i lokalen.

”Måste ta en toatur. För många koppar.”

Så lämnade jag bordet.

På höger sida om den långa bardisken med alla smörgåsarna på hittade jag en dörr med toalettmärket på. Det var en enorm toa, helt i rostfritt stål. Som sig bör, när gästerna är lastbilschaffisar som kommer i hundratal per vecka, kan jag tänka mig.

Jag stod och tittade på mig själv i spegeln. Har vi landat nu?

Längst bak i toalettrummet fanns en dörr till. Jag tryckte ner handtaget. Olåst.

Den ledde ut på terrassen som gick runt hela huset, en våning upp. På sommaren var det säkert toppen att sitta här ute i solen och äta sin lunch om man var långtradarchaffis. Nu var det sol men kallt och inga gäster. Jag tände min cigarett och andades tungt in de gråa molnen.

Jag tittade ner på lastbilarna som stod på rad. Den närmaste bilens tak var i samma höjd som terrassen jag stod på.

Jag såg hur chaufförer kom ner för trappan från caféet och rultade mot sina bilar. En bil åkte. En ny kom. Nya chaufförer upp för trappan. Ett ständigt flöde.

Cigaretten började ta slut och jag släppte den över räcket. Den studsade ner på gruset och låg där och glödde en sista stund i morgonljuset.

Jag hoppade upp och satte mig på räcket med fötterna dinglande över gruset.

En ensam chaffis kom och började låsa upp dörrarna på den närmaste långtradaren. Jag såg på nummerplåten att jag skulle kunna förstå språket som han pratade.

Så jag hoppade.

Det var bara några meter och jag landade mjukt på gruset bredvid min utbrunna fimp. Jag smet snabbt runt lastbilen och började prata med chauffören. Han tyckte väl inte det lät som något problem att ta med mig några hundra kilometer. Trevligt med sällskap. Jag kände efter och insåg att jag hade plånboken med mig. Så jag kunde erbjuda honom middag vid nästa stopp.

Han vinkade upp mig i hytten och snart rullade vi ut från parkeringen och upp på motorvägen.

Solen lyste in i hytten. Vi pratade lite om hur det var att luffa genom kontinenten. I backspegeln såg jag macken och restaurangen försvinna.

==

Nästa kapitel: Nu loggar jag ut

Detta är en gratis bok

– men om du vill sponsra författaren kan du

skicka ”breach” till 72550

Det kostar 20 kr plus sms-kostnad